Ibland är de formuleringar man fastnar för rena felläsningar. Den egna hjärnan som lägger texten till rätta? Det allra bästa med dem är att man inte behöver ha det minsta dåligt samvete att stjäla dem till sina egna texter.
”[…]Här går allt upp i sin egen skönhet. Det smittar av sig. Framför mig ligger havet, vars yta är som blått och violfärgat siden med invävda guldtrådar; men ett siden som lever, har en själ och talar till oss med sitt brus. Det gör mig så upprörd att jag som en galning sjunger till det att det inte ensamt ska vara vackert.” […] Günther promenerade fram och tillbaka i trädgårdsrummet. Mareiles brev hade gjort honom upprörd; det slog en sällsam, het luftström emot honom från detta brev. Han såg Mareile framför sig på klipporna vid Bordighera, sjungande mot ett lyssnande hav en annan Mariel, vild, fri, triumferande, en som stolt och glad var medveten om sin skönhet och sin erotiska dragningskraft.
Jo, jag föredrar mitt stillsamt lyssnande hav än originalets lysande.
Hillevi Norburg 