Etikett: Barnet

Publicerat den

Franska vardagar och en födelsedag

Kära dagbok, tiden går så snabbt. Nu har vi varit här i nästan fyra veckor, varav tre så kallade ”vardagsveckor” när jag skrivit ett par timmar varje dag. Den här veckan har jag varvat att sitta caféet i hamnen precis på andra sidan vägen och på biblioteket, den i särklass bästa arbetsplatsen hittills. Förutom den sympatiska miljön med fulla bokhyllor och högt till tak finns eluttag till datorn på alla bord, det är lugnt och tyst och det finns plats att bre ut sig med sina böcker och anteckningsblock. Dessutom får man en härlig morgonpromenad när man går dit. (Enda nackdelen är öppettiderna som hade kunnat vara mer generösa.) Igår när jag gick förbi gågatan var den sedvanliga loppmarknaden som står alla fredagar och söndagar på plats. Porslin, smycken, böcker, möbler, tavlor… om jag hade haft möjligheten hade jag fyllt en skåpbil med vackra saker och tagit med hem till Sverige när detta halvår kommit till ända.

Igår var vädret synnerligen vackert, jag åt lunch på strandpromenaden och mötte sedan upp familjen där. Vi promenerade sedan bort till Roquebrune-Cap-Martin – där vi ursprungligen hade hyrt boende, men så kom pandemin i vägen och sedan vår dotter, och allt sköts upp. Det är en vacker promenad att göra längs vattnet, och på vägen kan man studera de väldiga palatshotellen från början av nittonhundratalet och mellan dem pittoreska villor och (semester)lägenhetskomplex. Det var stillsammare borta i Roquebrune, man försökte göra sig en uppfattning om hur tillvaron hade artat sig där. Vi hade inte saknat den ganska tunga trafiken som går förbi vårt hus, men i övrigt föredrar vi nog ändå vårt gula hus med gröna luckor vid Garavanbukten. Efter denna tid har det blivit ett ”hemma”, så fort vi rundar udden vid Menton eller stiger av vid tågstationen två minuter bort känner vi att det här är våra kvarter och man slappnar av lite grann i den välbekanta omgivningen.

I tisdags fyllde min son tre år. Det är också tid som passerat alltför snabbt och samtidigt var så fullt av ett överflöd av, hur ska man säga, utveckling? Förutom att vi gjort mycket roligt och delat en stillsam men ganska underbar vardag har vi alla vuxit in i våra roller och utvecklats med dem, vi vuxna som föräldrar och vår son som en människa. Nu är han en liten person med ett eget, avancerat inre liv fullt av funderingar, reflektioner och känslor. Han kan säga ”mamma, jag älskar dig” och ha förväntningar på en dag, i synnerhet en födelsedag. Vi gjorde allt han tycker om: öppnade paket, åkte karusell, gick till stranden med den nya grävskopan, gick till bageriet och köpte en tårta. Mormor hade skickat en peng, den fick han välja ut en leksak för i leksaksbutiken (han valde en buss). Till lunch gick vi till ett av de gamla sekelskifteshotellen, som tyvärr inte behållit något av sin forna charm. Även matsalen var sönderrenoverad, men försökte ändå ge något slags känsla av Belle Époque. Det blev en fin dag på alla sätt.

Dagen efter kom bilder upp bland mina Facebook-minnen från tre år sedan, när vi kommit hem med Theodor. Det är fortfarande lite svårt att se dem, att se oss lyckliga och ovetande om att vi bara några dagar kommer vara tillbaka med sjukhuset med gulsoten och blodbytet och allt. Men det är som ett gammalt blåmärke, något som ömmar lite när man rör vid det men inte annars. Jag är ändå glad att det läkts så väl av tidens gång. Och mest av allt är jag glad över min son och min dotter och inte minst dessa franska dagar som jag får tillbringa med dem.

Publicerat den

Anteckning 15 augusti (sent på kvällen)

Kära dagbok,

Vilken vecka det har varit. Från måndagens fall till tisdagens och efterföljande dagars inskolning på förskolan. Och däri ett litet interludium med besök hos barnläkaren i onsdags morse rörande barnets prickar som lyckligtvis inte verkar bero på något blodrelaterat (exempelvis ett för lågt antal blodplättar) men som förblir ett olöst mysterium (vi har avvaktat under helgen, återkoppling med läkaren imorgon). Alltså har jag pendlat mellan glädjen att se min pojke finna sig väl tillrätta med sin nya tillvaro på skolan, med kamraterna och pedagogerna, och den oro de oförklarliga prickarna väcker. I tisdags kväll övermannades jag av oron, den slog över i ångest och känslan av ett ”det händer igen”; vår start med barnets gulsot inbränd i min själ. En rädsla för att vi och framför allt vården missar något viktigt och livsfarligt – att vi på nytt är på väg ner i avgrunden. Men förutom prickar på armar, ben och kinder visar han inga sjukdomstecken: full av energi, aptit och glädje som vanligt. Försöker vila däri, och inte låta tanken skena och ta ut oro i förskott. Han utreds och undersöks nu, förhoppningsvis kommer svar snart – eller så försvinner utslagen av sig själva.

Så den här helgen har jag med min mörbultade kropp och själ låtit mig bäddas ner som en konvalescent. Jag har sovit och vilat, läst och småjobbat lite. Nu när den nya veckan står för dörren känner jag mig förvisso inte utvilad, men jag är inte längre så trött att jag bara vill gråta.

Jag har, av en slump egentligen, börjat läsa in mig på Christine Falkenlands författarskap. Av någon anledning missade jag henne under såväl mitt 90- som 00-tal. På ett sätt är det lite synd, för jag tror att hennes böcker skulle ha gjort stort intryck på mitt gymnasie- eller universitetsjag. De bohusländska miljöerna, den kristna tematiken och språkkänslan, den mörka erotiken och allnärvarande, skeva sexualiteten… alltihop är ju precis sådant som faller mig i smaken. Kanske är det lika bra att jag missade henne då, kanske hade det gjort alltför stort intryck och jag fallit in ett epigonförhållande till hennes texter? Istället gick jag i lära hos de stora franska realisterna på den tiden och kopierade Maupassant, Balzac och Flaubert. Det var, tror jag, mycket nyttigt, och enklare att så småningom frigöra sig ifrån i strävan att mejsla ut en egen röst, en egen stil. Nu har jag i vilket fall precis börjat läsa Falkenlands Själens begär efter att ha avslutat Min skugga tidigare idag. Den förra är i sin inledning närmast kusligt lik en roman jag skrivit, vilket stärker mig i tron att hade jag läst den i en känslig ålder hade jag säkert lagt mig an med hennes sätt att uttrycka sig, eftersom det hon uttrycker (i någon mening) är detsamma som jag i min text. Nu är likheterna (begärsmotivet, den kvalmiga drivhusestetiken, kryssande karpars kyssar mot fingertopparna) inte resultatet av en alltför osjälvständig läsning utan snarare ett sammanträffande, två texter som löper parallellt med varandra. Som är, tänker jag, i någon mening lika gamla därför att sinnena de fötts ur var omedvetna om den andra när de skrevs.

Publicerat den

Mitt barn, mitt hjärta

Så förflyter en månad, lätt och snabbt rinner den genom fingrarna. Dagarna med barnet liknar varandra till förvillelse, och samtidigt är det som att vakna upp till ett fullkomligt oskrivet blad varje morgon. Varje stund med honom är en upptäckt, en glädje, en nåd. Visst är jag trött ibland eller han ledsen och kinkig – men de där stunderna fastnar inte, de glider obemärkt förbi och ur minnet. Kanske är han ett enkelt och snällt barn, kanske har jag väntat så länge på honom att allt det tröttsamma väger lätt.

Kanske hade jag trott det skulle vara svårare, att befinna mig i det nu-tillstånd som det är att ta hand om ett litet barn. Se efter vilket behov som behöver tillfredsställas för tillfället – mat, sömn, blöja, lek – adressera det, repetera. Att jag skulle sörja oberoendet och vika mig under pressen och ansvaret. Istället tänker jag på ett tabernakel vi såg i Montpellier (tror jag det var) utsmyckat med en pelikan, en symbol för Kristus jag inte var bekant med tidigare och som vilar på en gammal föreställning om att pelikanen matar sina små med sitt eget kött i tider av svält. Det finns ingen kärlek som den till sina barn, den vet inga gränser. När jag i slutet av graviditeten bekände för min pater att jag kände mig liksom avskärmad från tron och kyrkan, nedsänkt i min egen kropp, log han milt och sade att det lilla barnet och min relation till det skulle bli en annan, och kanske i någon mer direkt, väg till Gud. Nu ser jag hur och att det är så det har blivit.

De tre första månaderna, den fjärde trimestern, visst är det en tid för oss båda att vänja oss vid att jag inte längre bär honom inom mig, att han finns i världen nu? För mig har det också varit en tid att försöka hitta någon slags jämvikt efter den stormiga starten, att bearbeta. Förra fredagen var jag hos kuratorn igen som lade huvudet på sned och sade att än så länge är dina reaktioner normala, Hillevi, först sex månader efter en traumatisk händelse börjar man dela ut diagnoser som PTSD. Redan då, när vi var på sjukhuset för gulsoten och han var fem dagar gammal, allt tycktes stå och väga i ett ohyggligt liksom fruset ögonblick, vände jag mig mot min man i förtvivlan och sade: oavsett hur det går nu, även om allt blir bra, så måste vi bära minnet om att ha varit med om det här, hur ska jag kunna bära det här minnet? Jag snuddar vid det, vid minnet, ibland, som med tungan vid en öm tand, släpper på, bearbetar, bearbetar. Vi gläntade på en dörr som borde hållas stängd för alla föräldrar, vi fick en liten skymt av det otänkbara – hur lever man med ens antydan till en sådan ohygglig insikt? Svårast är det när något inträffar som ekar av minnet. När han är otröstlig och bara skrikgråter är den naturliga modersreaktionen stress, det är så vi tar hand om våra små, men mitt stresspåslag är bortom rimliga proportioner. Då är jag tillbaka i mörkret, reaktionen är fysisk. I april blev han förkyld för första gången, fick sin första feber. Först när allt var över och vi varit på vårdcentralen och fått träffa en läkare (i full covid-19-utrustning) skrev jag 19/4 en anteckning i mobilen:

”Det är som en kramp som inte släpper, rädslan att förlora honom. Efter starten vi fick, ett par dagar kantade av lugnande besked från vården på en väg som visade sig leda rätt in i mardrömmen, har jag svårt att slappna av. Som att sitta på passagerarplatsen i bilen och ändå inte våga släppa vägbanan med blicken ens för en sekund, som om denna ständiga uppmärksamhet vore det som avstyrde eventuella olyckor. Ibland kommer minnesbilder från de där första dygnen över mig, trots bra stöd av familj, vänner och vården. Vad är ett besök hos vårdcentralens kurator när man hemsöks bilden av den lilla bebisen, bara dagar gammal, på operationsbordet uppkopplad mot slangarna – den viktigaste i venen i hans lilla navelstump. Den långa väntan på blodet till transfusionen. Att inte kunna hålla honom… han som jag väntat så länge, inte kunna ge något slags moderskroppens trygga värme utan hjälplöst hålla sin makes hand och sjunga Tryggare kan ingen vara, försöka hålla all rädsla ur rösten för att kunna ge barnet i alla fall detta lilla, våra röster i en psalm. Bara att skriva ner det får illamående och ångest att vända sig i magen på mig.

Det har gått två och en halv månad sedan dess, men det är som ett öppet sår i mig. Ett sår som nu infekterats av pandemin. När han nu hostar och har feber kommer rädslan tillbaka”

Mitt lilla barn. Det finns sådan styrka och livskraft i honom. För varje dag vi vaknar upp till och sedan tillbringar tillsammans blir det lite lättare att slappna av och sluta invänta katastrofen. Våra dagar är desamma – vi vaknar, äter, sover middag, leker, äter och sover mer – och samtidigt alldeles nya och inte lika något annat. Små framsteg och stora, hans små händer som griper och håller fast, jollret som stiger och faller, nacken som orkar bära upp huvudet. En liten person som med fullkomlig självklarhet tagit sin plats i världen och erövrar mer och mer av den. Genom fönstret faller vårljuset in och minnet, det där såret som jag trodde omöjligt att bära, bleknar ytterligare lite mer i barnets leende.

Publicerat den

Renässans

Det har gått ett år sedan jag publicerade något på den här bloggen – blickar man tillbaka över de trehundrasextiofem dagar som förlöpt sedan dess svindlar tanken. Såväl den stora världen som det lilla, privata livet är förändrade i grunden. Därute härjar farsoten, härinne finns ett nytt hem, en ny make, ett litet barn.

Barnet. Det var mitt livs medelpunkt långt innan det lämnade mitt moderliv med en liten nysning och ett joller trädde in i de föddas värld. Sakta bleknade allt det som en gång tett sig så viktigt och centralt i tillvaron. Sedan jag höll det där hungriga lilla miraklet mot mitt bröst har det gått två månader. Jag har vant mig vid min nya roll, vi har lärt känna varandra. Jag bottnar lite i allt detta nya och kan i ögonblick lyfta blicken från hans perfekta lilla ansikte.

För med den nyfunna säkerheten, med barnets allt längre och förutsägbara sömncykler, har något annat vaknat i mig. Jag längtar efter att skriva och tänka. Låta en textvärld breda ut sig parallellt med det stilla liv som rullas upp i vardagen. Mest av allt vill jag nog hitta en röst igen, använda språkmusklerna som länge legat vilande.

Dels tror jag att barnet, den nya maken, det nya hemmet – alltihop inbjuder till en rannsakan och omprövning av prioriteringar. Har man fastnat i gamla hjulspår väcks man i en sådan brytningstid upp ur något som omärkligt blivit vana snarare än val. Dels blev jag så förankrad i kroppen sommaren 2017: för varje kilo jag förlorade, varje måltid jag bytte mot ett glas vatten och ett salladsblad försköts jag lite närmare den fysiska verkligheten och i den mån jag levde i tanken var det förälskat inför min egen bild i en spegel. Denna nya kropp, som genomgått en graviditet och en förlossning, manar till besinning. Dess tröghet och kvardröjande smärttillstånd öppnar för tankar och själsliv.

Så jag lägger en ny grund för tiden som kommer, låter dessa månader av föräldraledighet bli återfödelse också för mig. Träna och tukta den nya moderskroppen till tillfredsställande form och funktion. Öva en röst som blivit hes av att inte användas och fingrar över tangentbordet ringrostiga av försummelse.

Jag börjar med att återuppta den här dagboken.