2.9

Jag lyckades med konststycket att skriva ett litet förord till den kommande Alastor-utgåvan av Ola Hanssons Tidens kvinnor idag. Det har tagit emot lite, och det smärtar mig verkligen att erkänna det för jag älskar tanken på Ola H! En svensk dekadent! En europé och kosmopolit! Som skriver om könets dunkla drifter och läser Nietzsche. Han borde vara en själsfrände. Och ändå… Det är något i temperamentet som gör att jag inte blir lika hänförd över hans prosa som över fransmännens? En doft av skånsk mylla som dröjer sig kvar? En avsaknad av sann urbanitet, av ett liv i skuggan av riktiga katedraler framlevt släktled efter släktled? Det där nordiska förhållandet till naturen som inte går att skaka av sig? Eller är det bara mina fördomar mot en stackars skånepåg? Jag vet inte, kanske igenkänner jag min egen svenska lilla provinssjäl i hans och ryggar tillbaka såsom man bara kan rygga tillbaka för sin egen spegelbild.

18.8

Böckerna, böckerna, böckerna. Och barnen. Det är vad mitt liv rymmer nu. Imorgon är den första arbetsveckan till ända och lite yrvaket konstaterar jag att jag arbetat varje dag? Ingen har varit sjuk, min självdisciplin god. Min dotter har fyllt nio månader – hon har funnits lika länge utanför magen som i, så svindlande – det känns lättare att vara ifrån henne ett par timmar. På förmiddagarna sitter jag på caféet och översätter, eftermiddagarna är jag med barnen och på kvällen skriver jag på den nya romanen. Det finns också en beställning på en essä, det finns ett förord som ska skrivas – de petar jag in när jag behöver en paus från det krävande arbetet med Mallarmé-översättningen. Det känns som att jag rör mig framåt på alla fronter, att jag tar stora kliv. Allt detta kreativa arbete kräver sin näring, alltså har jag tillåtit mig att beställa hem en hel drös med böcker (huvudsakligen referenslitteratur till essän och romanen). När tanken snuddar vid alla dessa volymer som befinner sig i olika stadier av postgång går som en rysning genom mig, en nästan fysisk njutning. Snart är de här, att bläddras i och sedan införlivas i mitt växande och noga utvalda referensbibliotek. Av de olika delar av det som skulle kunna benämnas ”mitt litterära projekt” (och som inbegriper min verksamhet som översättare, skribent, författare, förläggare och är vänt mot det sena 1800-talet och dekadensen, ja, ni förstår) är mitt bibliotek det kanske mest diskreta – men också det som bereder mig mest njutning eftersom det inte är förbundet med någon som helst ångest (annat än möjligtvis sorgen att inte ha plats för alla böcker i lägenheten utan tvingas förvara vissa av dem i förnedrande lådor i källaren).


På tal om böcker har Messalina fått en del recensioner under sommaren. Störst var kanske att möta sitt eget ansikte i Svenska Dagbladet under orden ”en övertygande debut”. (När den sedan publicerades på nätet hade rubriken emellertid ändrats, ack!) Vill ni höra lite vad recensenterna tyckt? Therese Eriksson recenserade i Svenskan och skrev bland annat att:

Trots det, och trots att det tidstypiska språkbruket i början irriterar mig med sin högtidlighet, finner jag mig förvånansvärt fort tillrätta i Hillevi Norburgs romanvärld. Det finns en säkerhet här, eller kanske ännu hellre en övertygelse, som måste sägas vara ovanlig i debutromaner; Norburg prövar sig inte fram, hon är trygg med den berättelse hon skriver.

I Tidningen Vi och på sin blogg var också Björn Kohlström positiv: ”Om intrigen är fluffig som en sufflé är konversationerna pärlande som champagne. Diskussionerna om konst, estetik, filosofi och litteratur är initierade och njutbara.” Kulturdelens recensent Isak Adolfsson var mer svårflörtad men landade ändå i att: ”Det finns en oerhörd kärlek för litteraturen i romanen. Den följer också alla regler, samtidigt som den tänjer på dem. För en läsare med rätt böcker i bokhyllan är Messalina en bok som behöver läsas.” Och BTJ:s lektör Kristofer Flensmarck tyckte det var: ”ett både suggestivt och underhållande triangeldrama
författat med en prunkande lyriskt romantisk sensuellt skön prosa”
Thomas Nydahl skrev en fin text om sin läsning som gladde mig eftersom den lyfte fram stämningen över intrigen:

”Kan en roman vara mer än sin berättelse? Det kan den, och jag tänker då främst på den ton den anslår och därmed den stämning den förmedlar. I Hillevi Norburgs debutroman Messalina förhåller det sig så. Konsekvent, från början till slut bär Messalina på en sådan stämning. Den övertygar och leder därför läsaren in i en miljö och tid där ingenting kunde sägas på annat sätt än det görs. Det är ett smått åldrat och mycket vackert språk, präglat av tiden och de speciella uttryck som präglar miljön; det får mig att lita på att jag befinner mig någonstans kring de sista åren av 1800-talet och jag vet att det är äkta överklass som befolkar såväl rum som salar.”

Jag hoppas boken lever vidare under hösten. Det är en märklig och underbar sak att se den fladdra förbi i flödet som en påminnelse om att den finns! Inte bara som fysiskt objekt i verkligheten, utan att den reproducerar sig i läsarnas medvetanden, blir något annat än vad den ursprungligen var i min egen tanke. Det mest storartade att få ta del av läsarkommentarer, i flödet eller i privata mejl. Mina läsare, mina happy few, ingenting gör mig gladare än att höra av er.


Igår gick vi ner till källaren (den förhatliga!) och hämtade en låda med mina Alastor-saker. Det vill säga: skyltar, kortläsare, bokstöd. På söndag står jag på Stockholms bokbord på Drottninggatan med väl valda delar av Alastors utgivning (och några exemplar av min egen roman). Det var märkligt att packa upp lådan för att uppdatera mjukvaran i kortläsaren: som att väcka liv i en annan tid, ett annat liv. Barn och pandemi kom emellan, det fanns en tid när jag vant packade upp och sedan ner ett bokbord, när det liksom var mitt liv. Nu: försöka hitta en ny balans. Ge sig till både familjen och litteraturen utan att rivas isär och itu.

Som jag skrev i en anteckning på bloggen vid tiden kring Messalinas utgivning: det var först när jag skrev för skrivandets skull och inte för att finna ”min plats i världen” som allt föll på plats med skrivandet och krampen lossade. Men även om jag gett upp det som mål och mening så hade jag kanske ändå en förväntan om att debuten skulle göra allt annorlunda. Det har varit omtumlande eftersom … eftersom det inte blev det? Jag är precis där jag vill vara, jag arbetar – häpnadsväckande nog – med precis den sorts litteratur jag vill arbeta med – ändå, inser jag nu vid snart trettiosju års ålder, att jag och min position i världen, är desamma trots detta, trots min publicerade bok! Jag för mig inte på ett annat sätt, bär fortfarande på samma osäkerheter och laster. Världen möter mig på samma sätt, jag är den jag är. Missförstå mig rätt, det finns naturligtvis en utveckling, min person är inte helt statisk. Men den totala förvandlingen, den fula ankungen som blir svan, uteblev. Kanske var hon en klumpig albatross från början till slut. Kanske är det gott så.


Just, jag tänkte passa på att tipsa om mina och Alastors kommande evenemang:

21/8 Världens längsta bokbord i Stockholm, Drottninggatan kl 11-18

14/9 Samtal om Messalina och dekadenslitteratur på Stadsbiblioteket i Stockholm

22-25/9 Bokmässan i Göteborg (jag står hela mässan i Alastor-montern och medverkar på två seminarier: ”Proust före Proust” fredag kl 14.15 med Emi-Simone Zawall och ”Stéphane Mallarmé – den moderna poesins portalgestalt” lördag kl 16 med Axel Englund och Horace Engdahl)

05.01

Idag skickade jag ut ett nytt nyhetsbrev för Alastor. Det kan läsas här. Förutom lite olika tips med sekelskifteskoppling, två nya titlar i klassikerserien (varav den ena är min översättning av Monsieur Venus) innehåller det också ett utdrag ur en av novellerna i den samling opublicerade novellfragment av Marcel Proust som jag var i färd med att förfärdiga när Lydia bestämde sig för att komma ut.

Idag blev jag för övrigt klar med översättningen av den Figaro-artikel av Proust som kommer ingå i gåvoskriften till Alastors prenumeranter. Återstår nu att finjustera inlagor och föra in det sista korret och sedan är det… klart att skicka till tryck? Overklighetskänslan som alltid infinner sig i det här skedet. Man har levt med en text i månader, ibland år och plötsligt är det dags att släppa taget, vinka av den när den seglar ut i världen för att mötas av tystnad eller granskande omdömen – lika ångestfyllt vilket som.