Den här hösten har jag läst två av mina kurser för samma professor, varav den första var teorikursen. Jag måste erkänna att när det kommer till litteraturvetenskap är teorin inte min starkaste sida. Trots ett par uppsatser och år samt otaliga kurser i ämnet har jag bibehållit ett förhållandevis naivt sätt att förhålla mig till litteratur. Akademiska krumbukter får inte bli ett ändamål i sig, blott verktyg för intressanta analyser etc. Som vanligt har jag svårt att motivera mig till att lära mig och förstå saker som inte intresserar mig särskilt. Detta för att belysa att jag redan från början var något oengagerad i kursen. Detta tillsammans med att jag fann mig i ett nytt socialt sammanhang och att professorn ifråga ställde höga krav på oss (seminarierna påminde ibland mer om ett muntligt förhör än något annat) är de ända förklaringar jag kan ge till det märkliga som hände mig i den där seminariesalen. Jag blev, av någon anledning, fjorton år igen.
Mellan mitt 24åriga jag och mitt tio år yngre dito finns väldiga skillnader. Idag är jag övertygad om mitt eget intellekts briljans och visar gärna upp det till allmän beskådan (och beundran) på seminariearenan. Vant lutar jag mig tillbaka på den retoriska skolning jag genomgått för att framföra min argumentation på ett elegant och övertygande sätt. Jag dras fortfarande med en naturlig blyghet men det är inget som lätt överkommes med en lätt ansträngning. Så till mitt yngre jag, och för att ni skall förstå henne måste färdas tillbaka till ett högstadieklassrum…
Det är mattelektion. Vi ser henne sittande näst längst bak i klassen, inte vid bänken vid fönstret men den bredvid. Lärarinnan har ställt en fråga, och vi ser hur flickan
krymper på sin stol. Blicken stadigt fästad på skrivboken framför sig, kanske låtsas hon skriva av ett tal från tavlan – allt för till varje pris undvika frågan. Om det dessutom är ett av de tillfällen då man måste resa sig från sin bänk, uthärda kamraternas blickar den mödosamma vägen fram till tavlan och sedan ta kritan i sin hand, darrigt pränta svarssiffrorna som hon tror är rätt men som kan vara fel… Det är nästan outhärdligt, hon kan höra hur det susar i öronen, hjärtat slår snabbare och snabbare – bara lärarinnan tar någon av dem som räcker upp handen. Och om hon skulle få frågan, då skulle hon svara rätt, som vanligt. Men hon skulle i all sin nervositet snubbla på orden, och sedan skulle hon tänka på det, på det skamliga snubblandet, resten av den dagen. På utvecklingssamtalen är lärarinnan uppgiven när hon säger att jo, H. är duktig och möte mer än väl betygskraven. Det är bara det att du måste ju räcka upp handen när du kan. Att du kan, det vet jag för du svarar rätt när jag frågar dig rätt ut eller när du får en skrivning. Och på högstadiet räckte det alldeles utmärkt och flickan kunde fortsätta att öva sig i osynlighet.Men så: universitetet. Och här är aktivt deltagande i seminarierna obligatoriskt. Och det går som läsaren förstår alldeles utmärkt när jag är mitt vanliga jag. De krävdes en rad yttre faktorer för att väcka fjortonåringen i mig, och nu är hon här. Inte i samma styrka, såklart, men som ett eko jag inte kan skaka av mig. Det slog mig idag, när jag fick en fråga jag inte ville ha, när jag inte kunde ge ett tillfredställande svar då jag helt enkelt inte var förmögen att ens förstå vad som frågades efter, och hur jag efteråt kände en bekant självförebråelse stiga inom mig – det slog mig att vi må utvecklas och bli till nya individer men de stadier, de jag, vi trott lämnat bakom oss bär vi med oss. De ligger sovande och trygga någonstans i magtrakten men när vi minst anar det kan något få dem att öppna sina ögon, sträcka på sig och se sig yrvaket om. Så frigör de sig från den vrå dit vi förpassat dem och tar sig friheten att skåda ut genom våra ögon och reagera på världen på det enda sätt de är kapabla till. Och är vi i det ögonblicket sårbara, vilket vi förmodligen är annars hade vi aldrig släppt fram en skugga ur det förflutna på detta sätt, då ekar deras reaktion i oss. Den blir vår egen.
