Kategori: Om litteratur

Publicerat den

Blomhav, blomdöd

Johanna tyckte mitt hyacinthav nedan påminde om följande fina blåklockshav av Alma-Tadema, eftersom alla inte lusläser alla kommentarer måste jag bara lägga upp det här så att ingen missar den:

bluebells

Finns det inte alltid något lite förföriskt i blomhav? Man tänker sig dem annars gärna tryggt tyglade i rabatter eller vaser, det är så överdådigt när de uppträder som mer alldagliga växter såsom gräs. Man inbjuds att gå bland dem, och då tvingas gå på dem. Vidare, ligger det inte något nästan obehagligt i detta? Känslan av att barfota krossa de ömtåliga blomhuvudena? Eller skrämmande, otyglad natur? Exempelvis denna målning där vi verkligen kan tala om ett blomhav. Näckrosornas slemmiga stjälkar förankrade i den dyiga sjöbotten. Alla som simmat i en tjärn vet hur starka de är, hur de slingrar sig, bruna och hala, om den oförsiktiges ben och armar. Vält inte båten nu, sköna damer, i era trånga korsetter och tunga kjolar skulle ni inte ha en chans emot näckrosorna och deras stjälkar.

1280px-Charles_Courtney_Curran_-_Nénuphars

Vidare bär mig associationerna vidare till Albines blomsjälvmord i Zolas roman.  Jag har inte boken själv, följande är hämtat ur Bram Dijkstras Idols of Perversity:

The garden was undoubtedly preperaing her death as her supreme delight. It was toward death that it had guided her so tenderly. After love there was only death.” Albine consequently decides that, being nature’s flower, she will die like a flower among the flowers. Filling a room with all the flowers she can find in her primitive paradise, she commits what was for Zola clearly the ultimate erotic suicide: She lets the exhalations of the flowers suffocate her. ”The marriage was prepared; the roses’ fanfare announced the awsome moment. Swooning, dying, her hands pressed tighter and tighter to her heart, she was gasoing, opening her mouth, seraching for the kiss which was to smother her.”

Det är något med blommor, deras stilla döende från den stund de spirar. Deras erotiska symbolvärde; tunga, smeksamma dofter och sammetslena blomblad. De är fresterskor och oskulder på en och samma gång. Står för födelse och död. Naturlighet och förställning. Nej, nu känner jag att vi behöver stycket om Albines död ändå, i dess helhet. Det finns två svenska översättningar av boken Abbé Mourets felsteg sedan tidigare, från 1902 och 1911, jag har dem inte i min ägo så här följer stycket i min egen blygsamma översättning denna sena fredagskväll:

Stilla nu, händerna knäppta över hjärtat, log hon alltjämt, hon lyssnade till vällukterna som viskade i hennes brusande huvud. De spelade för henne en besynnerlig musik av dofter som sakta vaggade henne tills sömns, mycket försiktigt. Först, var det ett glatt preludium, barnsligt: henne händer, som hade tvinnat den doftande grönskan, utdunstade de kramade gräsens fränhet, de återberättade hennes flickäventyr bland Paradous naturtillstånd. Sedan hördes en flöjt, små myskdoftande toner som föll ur violhögen på bordet, vid huvudgärden; och denna flöjt, broderade ut sin melodi på den lugna andedräkten, taktfast ackompanjerade av konsolbordets liljor, sjöng hennes kärleks första tjusning, den första bekännelsen, den första kyssen i timmerskogen. Men hon kvävdes mer, lidelsen kom när plötsligt nejlikorna sprack ut, med sin peppriga doft, vars bleckblås för ett ögonblick behärskade alla andra. Hon trodde sig klar för den sista dödskampen i bekymrens och vallmons sjukliga sats, som påminde henne om begärens plågor. Och, plötsligt, mildrades allt, hon andades lättare, hon gled in i en större behaglighet, vaggad av lövkojornas fallande skala, saktade ner, drunknade, till en heliotropernas älskliga psalm vars vaniljandedräkt annonserade det annalkande bröllopet. Underblommorna stack här och där in med en försynt drill. Sedan, en tystnad. Rosor gjorde, dröjande, sin entré. Från taket flöt en fjärran körs röster. Det var en stor en, som hon till en början lyssnade till med en lätt rysning. Kören växte i styrka, hon vibrerade snart av de enastående klanger som brast ut omkring henne. Bröllopet var kommet, rosornas fanfarer kungjorde den fruktansvärda stunden. Hon drog, händerna hårdare och hårdare tryckta mot hjärtat, dånande, döende, efter andan. Hon öppnade munnen, sökte kyssen som måste skulle henne, när hyacinterna och tuberoserna spred sina dunster, när de svepte in henne i en slutlig utandning, så djup att den överröstade rosornas kör. Albine dog i blommornas sista suck.

Copyright Glasgow Museums / Supplied by The Public Catalogue Foundation

Publicerat den

Ville étrange que Constantinople!

blåmosken

Jag är tillbaka från séjouren i Istanbul, hjärtat mättat av intryck. Inget håller samman, ett glas – europeiskt och orientaliskt – vatten och olja man ständigt rör om. Elementen är distinkta och löses aldrig i varandra, men blandas – sammanblandas… Under resans gång förde jag för en gångs skull tämligen konsekvent dagbok (avvek först de sista dagarna), kanske jag skriver in det här nu när vi går in i den obehagliga tid som följer på en boks publicering. (Detta ingenmansland när man både längtar efter och fasar för reaktioner på publikationen.) På tal om publikationer kan jag också tipsa om den utmärkta tidskriften Staden vars femte nummer precis kommit ut – där medverkar jag med en liten novell. Och imorgon är det Textmässan i Stockholm, är du i närheten så kom gärna förbi Alastors bord där jag kommer att vara på plats!

***

För den som vill ge sig iväg mot Turkiet och Orienten redan nu, och kanske i vittrare och mer begåvat sällskap än jag själv, föreslår jag Pierre Loti och de Nerval, resenärer som fann sin väg till Istanbul och lät staden finna vägen in i deras skrifter. Loti har jag i ärlighetens namn inte läst själv. Han var, något oförtjänt, en ständig källa till irritation under tiden i Paris när jag genomsökte antikvariat och boklådor efter verk av Pierre Louÿs. Känslan av seger när man fann en Pierre Lo… bara för att vändas i djupaste besvikelse när man insåg att det rörde sig om den misshaglige och mer rikligt representerade Loti. Nerval är däremot sedan länge en favorit. Dessvärre har jag i min ägo bara band två och tre av hans Voyage en Orient. Jag kan tycka att det är synnerligen njutbart när Nerval tar sin annars gåtfullt labyrintiska stil och förankrar den i reseskildringens vardagliga närvaro. Hursa? Ni säger att det var länge sedan ni läste Nerval, att det kanske är så att ni inte gjort det alls, att ni inte minns? Très bien! Låt mig ordinera bot.

Det har nämligen kommit en del Nerval-översättningar på senare tid – de jag spontant drar mig till minnes är Bokbål förlags lilla utgåva av Chimärer och Kristoffer Leandoer och Kennet Klemets fina urval i Andra riken (utkommen i Bonniers klassikerserie, känslan när man går i Pocketshop eller någon annan tröstlös så kallad bokhandel och möts av en Nerval i nytryck, nyöversättning och behändigt pocketformat!) Även om det bär mig emot att välja förlagsdraken framför ett strävsamt litet dito måste jag ändå rekommendera er Leandoer/Klemets bok. Det är en utmärkt introduktion till Nervals oeuvre med alla de centrala texterna och utöver det lite smått och gott, bland annat ett litet utdrag ur Voyage en Orient. Dessutom respekterar Leandoer som översatt nämna Chimärer sonettformen. I Per-Evert Carlssons översättning på Bokbål heter det att ”[…] har här, i läsbarhetens, sonettformen utelämnats till förmån för begriplighet och språklig skönhet, att eftersträva rim skulle skymma stora delar av andeinnehållet”. Och det är väl en hållning man kan omfatta om man så vill, vem är jag att döma? Men för mig handlar meter kanske mindre om rim och mer om rytm och melodi. Symmetri i antal betonade stavelser och rimmets melodiska harmonier. Att bara se ”innehåll” i en dikt, det är att helt missa hur formen bidrar till upplevelsen av dikten. (Nu ska det väl erkännas att de Nerval kanske inte är den mest hårt bundne av poeter, versens stigande eller fallande inte lika påfallande som hos andra diktare, så ska man frångå metern är det möjligen mer ursäktligt.) Den gode diktaren, liksom hans översättare, tar spjärn mot formen, låter den polera tanken. Det innebär vid ett första ögonkast för översättaren att göra större avsteg från originalet, men när du sedan läser den bundna översättningen, den rytmiska översättningen, den rimmade översättningen där en god översättare hittat eleganta lösningar på problemen som uppstått – ligger inte då den upplevelsen så mycket närmare originalets? Låt oss ta en jämförelse ur dessa Chimärer, vi tar den andra, en av mina favoriter: Myrtho.

I Nervals original går första versen:

Je pense à toi, Myrtho, divine enchanteresse,

Au Pausilippe altier, de mille feux brilliant,

A ton front inondé des clartés d’Orient,

Aux raisins noirs mêlés avec l’or de ta tresse.

Carlsson översätter passagen med:

Jag tänker på dig, Myrtho, gudomliga förtjuserska,

På höga Posillipo, av tusen eldar glänsande,

På din panna översköljd av Orientens ljus,

På blå druvor blandade med din flätas guld.

Leandoer:

Jag tänker på dig, Myrtho, du gudomliga häxa,

På Posilippos altar, där eldars sken syns växa,

På din pannan badande i Österns klara strålglans,

På svarta druvor strödda i ditt hårsvalls gyllne krans.

I första versen är jag dock lite osäker på Leandoers översättning. ”Altier” betyder mig veterligen ”hög” (när det gäller människor såväl i pejorativ betydelse ”högmodig” som utan negativa konnotationer ”nobel”, när det gäller ting syftar det snarare till deras högt belägna läge eller att de är just höga). Jag tänker att det kanske är allmänt (nåja) känt att Posilippo (ett berg vid Neapelbukten) är översållat av altar[e] – varför skulle där annars finna ”tusen eldar”? Värt att veta är kanske också att man brände kvistar av myrten på Afrodites altare, vilket nerval skrivit om tidigare i La messe de Venus. Carlsson lägger sig överhuvudtaget mycket nära ordens lexikala betydelse, nämnda eldar blir glänsande, vilket för mig gör dem lite tamare,, än de många glittrande ljuspunkter jag ser hos Nerval och Leandoer, och blicken lägger sig närmare berget och elden. Första radens ”enchanteresse”, förtjuserska låter lite klumpigt och återigen, det känns lite för tamt. Förtrollerska tror jag ligger närmare, och mellan förtjuserska som bara lockar eller förleder i kraft av sin tjuskraft och häxa som bara gör det med trollkraft. Förtrollerska har, liksom enchanteresse, båda dessa betydelser, men sen gäller det ju att foga in också och då kan jag tycka att häxa/växa ändå är en ganska bra lösning. Angående druvorna har ju Carlsson helt rätt i att man på svenska talar om blå snarare än svarta druvor. Frågan man får ställa sig här är vilken färgskala man vill understryka, när Nerval talar om druvorna, menar han bara blå druvor eller är konnotationerna man får av ”noir” viktiga? Jag tror att det finns en poäng med att understryka att det handlar om druvor, inte blålila, utan riktigt svarta. För kontrasterar inte första strofen  ljus och mörker. Det mörka berget med sina brinnande eldar, det gyllne håret bestrött med mörka oliver (och senare, i tredje strofen, mer eld med den uppvaknande vulkanen och en himmel som täcks av sot).

 nerval_myrtho

Vi tar andra strofen också där jag tycker att Leandoers översättning är otroligt följsam.

Nerval:

C’est dans ta coupe aussi que j’avais bu l’ivresse,

Et dans l’éclair furtif de ton œil souriant,

Quand aux pieds d’Iacchus on me voyait priant,

Car la Muse m’a fait l’un des fils de la Gréce.

Carlsson:

Så var det också ur din bägare som jag drack mig berusad,

Och i en förstulen ljusglimt från din leende blick,

När man vid Bacchus’ fötter mig bedjande såg,

Ty Musan har gjort mig till en grekisk son.

Leandoer:

För också ruset ur din bägare jag fick,

Och ur en flyktig blixt i din leende blick,

När vid Bacchus fötter jag sågs försänkt i böner

Ty musan har gjort mig till en Greklands söner.

Åh, den versen! Nerval! Leandoer! Den där känslan att man följer en slingrande väg rad efter rad och till sist kommer hem. Allt stämmer, rytmen, melodin – ingenting forcerat! Till och med passiv-satsen på tredje raden är elegant löst vilket annars kan bli ganska otympligt på svenska. Det vore rent orättvist att ställa Carlssons översättning mot detta, vi kan inskränka oss till att bara ställa första radens korta, effektiva mot Carlssons längre, mångordiga som dessutom blir snårigare och mer svårläst. (Och återigen, Leandoer gör en något mindre tam tolkning, ”éclair” får bli ”blixt” istället för Carlssons beskedliga ”ljusglimt”.)

***

Jag vill också understryka att jag här inte är ute efter att ”sätta dit” Carlsson eller hans översättning. Jag märker samma drag hos mig själv, att jag lägger mig för nära texten, använder den som en stylta, och jag tror att det är en fråga om mognad som översättare. I början är man osäker, man vill inte göra för stora avsteg från texten ifråga. Dels vill man visa att man faktiskt förstått vad som står där, men mest för att man till varje pris vill vara texten trogen. Med mognad inser man dock att man – och detta gäller i synnerhet för poesiöversättning – ibland måste göra avsteg just för att vara texten trogen.

***

Nå, jag tänkte att vi avslutar med ett litet utdrag ur Voyage en Orient (eftersom jag tydligen monomant prokrastinerar arbetsöversättandet med nöjesöversättande):

I. Balik-Bazar

Konstantinopel, märkliga stad! Storslagen och eländig, tårar och glädje; här mer än någon annanstans är allt godtyckligt, och det finns också mer frihet; – fyra olika folkslag som lever tillsammans utan att hata varandra alltför mycket. Turkar, armenier, greker och judar, de föddes av samma jord och tål varandra betydligt bättre än vad folk från olika provinser eller olika partier gör hos oss.

Var det således mitt öde att närvara vid det sista fanatiska och barbariska dåd som ännu kunde begås med stöd i forna muselmanska traditionerna? – I Péra hade jag återfunnit en av mina äldsta vänner, en fransk konstnär, som sedan tre år tillbaka tjänade sitt levebröd där, och det praktfullt, på sina porträtt och sina tavlor, – vilket bevisar att Konstantinopel inte är så osams med Muserna som man tror. Vi lämnade Péra, den frankiska staden, för att bege oss mot Stambouls basarer, den turkiska staden.

Efter att ha gått igenom Galatas befästa port fick vi gå ned för en lång, slingrande gata, kantad av krogar, konditorier, barberare, slaktare och frankiska caféer som påminner om våra, och vilkas bord är överlastade med grekiska och armeniska tidningar; det ges ut fem eller sex bara i Konstantinopel, ej medräknat de grekiska tidningarna som kommer från Morea. – Där får alla resenärer försöka åberopa sin klassiska beläsenhet för att snappa upp några ord av detta livskraftiga språk som omskapar sig från dag till dag. De flesta tidningarna tycks fjärma sig från den moderna dialekten och närma sig forngrekiskan precis till den punkt de skulle riskera att bli obegripliga. Man hittar där också valakiska och serbiska tidningar tryckta på rumänska språk, så mycket lättare för oss att förstå än grekiskan, på grund av en betydande mängd inblanda av latinska ord. Vi stannade några minuter i ett av dessa caféer för att ta en sockrad gloria, en okänd sak på de turkiska caféerna. – Längre ned möter man fruktmarknaden som erbjuder utomordentligt smakprover från det bördiga landskap som omger Konstantinopel. Till slut, och för att nå dit måste man gå än längre ned, på slingrande vägar belamrade av förbipasserande, till lejdaren där man måste gå ombord för att kors det Gyllne hornet, denna ungefär en kvarts lieue breda och en lieue långa bukt som är den underbaraste och säkraste hamn i världen, och som skiljer Stamboul och förorterna Péra och Galata åt.

Det är ett mycket livligt litet torg på grund av en extraordinär trafik, och som på hamnsidan presenterar en kaj gjord av plankor kantade av eleganta caïquer. Roddarna har långärmade skjortor i sidencrêpe av ett ändå elegant snitt; deras båtar ilar snabbt, tack vare deras fiskform och glider utan svårighet mellan de hundratals skepp av alla nationaliteter som fyller hamnmynningen.

På tio minuter når man den motsatta lejdaren, som står i förbindelse med Balik-Bazar, fiskmarknaden; det är vi blev vittnen till en extraordinär scen. – I en av marknadens trånga korsningar hade många män samlats i en ring. Vid första anblicken trodde vi att det rörde sig om jonglörer som tävlade eller en dansande björn. Då vi banat väg genom folkmassan såg vi en halshuggen kropp på marken, klädd i blå jacka och byxor och vars huvud, prytt med en skärmmössa, placerats mellan det lätt särade benen. En turk vände sig till oss och sade, då han igenkände oss som franker: ”Det sägs att man även hugger av huvuden som bär hattar.” För en turk är skärmmössor och hattar föremål för sådana fördomar, med tanke på att det är förbjudet för muselmanerna att bära huvudbonader med skärmar, eftersom de under bönen måste trycka pannan mot marken, med huvudbonaden alltjämt på. – Vi avlägsnade oss med avsky från denna scen och tog oss till bagaren. En armenier erbjöd oss sorbet i sin butik och berättade historien om den märkliga avrättningen.

[I korthet är det så att mannen, en armenier vid namn Owaghim, överraskats med en turkisk kvinna. Ställd inför två val, döden eller omvändelsen valde Owaghim att bli muslim. Han tröttnade dock snart på sin nya religion, återgick till sin ursprungliga lära och bosatte sig på en grekisk ö. Tre år senare trodde han saken glömd och kom tillbaka till Konstantinopel i frankiska kläder. Han blev igenkänd och den turkiska lagen, nära förbunden med den religiösa förordade dödsstraffet. Myndigheterna erbjöd honom att konvertera på nytt eller gå i ny landsflykt. Men Owaghim vägrade göra såväl det första som det andra. Han sade ”att han bara kunde leva i Konstantinopel; att han skulle dö av sorg om han var tvungen att lämna henne igen, eller av skam om han bodde där som avfälling.” Alltså avrättades han.]

Vi hade korsat de praktfulla basarer som utgör Stambouls centrum. Det är en labyrint stadigt byggd i sten i enlighet med den bysantinska smaken och var man finner ett vidsträckt skydd mot dagens hetta. Väldiga gallerier – vissa välvda, andra byggda i spetsbågar med skulpterade pelare och kolonnader – är var och en vigda åt ett speciellt slags varor. Man beundrar i synnerhet kvinnornas kläder och tofflor, de broderade och besatta med guld- och silvertråd, kaschmiren, mattorna, möblerna med inläggningar av guld, silver och pärlemo, guldsmedsarbetena och vidare de glänsande vapen samlade i den del av basaren som man kallar Bésastain.

En av de yttre delarna av denna, så att säga, underjordiska, stad leder till ett mycket muntert torg omgärdat av stora byggnadsverk och moskéer, man kallar den Seraskerns torg. Detta innerstadens promenadstråk besöks mest av kvinnorna och barnen. – Kvinnorna är mer strängt beslöjade i Stamboul än i Péra; klädda i grön eller violett feredjé, och ansiktet täckt av ett tjockt flor, är det ovanligt att de låter er se annat än ögonen och näsans början. Armeniskorna och grekinnorna sveper in sina drag i betydligt tunnare tyger.

Torgets ena sida som upptas helt av författare, miniatyrmålare och bokhandlare; de närliggande moskéernas behagfulla konstruktion, deras trädplanterade gårdar besökta av tusentals duvor som ibland slår sig ner på torget; caféerna och smyckesbutikernas överlastade skyltning; tornet intill Seraskern som dominerar hela staden; och till och med längre bort den mörkare anblicken av den gamla seraljen där sultanmodern bor, allt detta ger torget en karaktär full av originalitet.

basar

Publicerat den

17. Dagar i solen förströr vi med Proust

Om hon älskade monsieur de Laléande därför att han var vacker eller kvick, skulle man för att förströ henne kunna finna en ännu kvickare eller mera tilldragande ung man. Om det vore hans godhet eller hans kärlek till henne som hade fäst henne vid honom, kunde kanske någon annan ha försökt älska henne med ännu större trohet. Men monsieur de Laléande var varken vacker eller intelligent. Han hade aldrig haft något tillfälle att visa henne om han var öm eller hård, flyktig eller trogen.

Det var alltså verkligen honom, som hon älskade, och inte de goda eller intagande egenskaper som man i lika hög grad kunde finna hos andra; det var just honom, som hon älskade trots hans många ofullkomligheter och trots hans obetydlighet. Hon var alltså dömd av ödet att älska honom.

Publicerat den

1. Blogg 100 och Sapfo 1900

Jag tänkte att jag skulle ge detta en chans. Ett inlägg om dagen i hundra dagar – jo, det ska nog gå. Ett sätt att komma igång igen, om inte annat. (Bara att publicera de halvskrivna inlägg som ligger på datorn, om dandyer och annat, vore ju nåt. Eller att hitta rutinen igen, att regelbundet skriva och då skriva klart.) När man inte formulerar sig för sig själv, eller någon annan, nöjer man sig ibland med att låta resonemangen vara underförstådda, man har en känsla för dem, inte mer… Och när man då tar fram dem märker man dess luckor, de bleknar snabbare, man har glömt.

***

Som när jag tidigare idag ska säga något om varför jag gillar Renée Vivien – minns att, men inte inte helt hur eller varför. Det finns en känsla, men inga ord att klä den i och resonemanget blir bara halvt. Jag säger: Renée Vivien – en dödslängtan i paritet med Novalis, avsmaken för män, homosexualiteten. Jag säger: hon är som en man. Glömmer det viktigaste: konsten först. Hennes ointresse för livet, henne längtan till den rena poesin (att jmfr med Mallarmés), ett författarskap som släcker ut människan och där döden och poesin blir ett och samma. Jag säger inte: hon förkroppsligar den sene Nietzsches dionysiska princip; hon river sig i trasor och lägger dem som virke på elden. Hennes skapande är en kall eld. Därför är hon överlägsen så många andra kvinnliga författare från den tiden, i första hand är hon inte kvinna, inte ens människa, hon är ett kärl att fyllas med poesi. Hon är hänsynslös i sitt skapande, hon är en Byron, en rockstjärna. Och det är sällan, tycks det mig, att man finner kvinnliga konstnärskap som är fria på det viset.

Publicerat den

Lidelsen?

apollochariotredon

Så, det kom en recension av Färger. Att Gourmont uppmärksammas inspirerar alltid odelad glädje och jubel vid det här skrivbordet, absolut. Men en sak har sedan dess gnagt i bakhuvudet – att Färgers tema skulle vara sex? Denna samling stämningar: en kvinna, en blomma, några färgintryck. Nå, det är sant att samröret kvinnor och män emellan är helt central och visst inbegriper det sexualitet. Och visst har flera av novellerna drag av erotik, men jag ser dem inte som variationer på olika sexuella situationer. Den som köper boken och väntar sig sexuell uppspelthet blir nog besviken. Sex som tema? Om inte annat skulle jag säga att det vore en förenkling.  Ordet som kommer för mig är snarare lidelse. Jag kan inte låta bli att undra, är lidelse den moderna människan främmande? Har vi reducerat känslolivets spektrum till kärlek och sex? Kärlek är ingen kroppslig känsla, den är omtanke och värme – den kan sträva efter ömsesidighet, gör det oftast men inte alltid och har därför något altruistiskt och osjälviskt över sig. Sex är bara kroppslighet, den kräver en annan kropps villighet men är stum inför den andras inre och i grunden självisk, den egna njutningen det överhängande målet. Lidelsen ligger kanske däremellan – den är osjälvisk såtillvida att den inte kräver något av den andra, men å andra sidan självisk då den omilt tar hela subjektet i besittning.

Är det måhända så att i en tid där skolbarnen lär sig att “Jag bestämmer hur jag känner och i dag väljer jag glädje” inte finns utrymme för en genomgripande och ostyrbar känsla, en känsla, det hörs redan i dess namn, förbunden med lidandet? Finns här plats för smärta, eller skall den patologiseras och kureras bort? Lidelsen är en svaghet, en böjelse. Lidelsen är åtrå, men inte nödvändigtvis av sexuell art – vi som så gärna läser allt i termer av sexualitet, blir det omöjligt att ens föreställa sig en närmast fysisk längtan som ändå inte har sin grund i könsdriften? Är det en omöjlig tanke: en man som åtrår annat än sexuellt? Vidare: lidelsen kan du inte välja, vare sig att känna eller att välja bort. I en text av Barbey d’Aurevilly som jag nyligen översatt (mer om den vid senare tillfälle) talar han om ”detta djävulskap till instrument som är den mänskliga naturen: så komplicerat och ibland i olag” där känslorna är dess olika strängar. Jag tänker att när lidelsens satts i svängning genomsyras sinne och kropp av dess baston. Oavsett övrig melodi utgör den ensam klangbottnen och hela organismen skälver med dess lågmälda vibrationer.

Vidare: det är denna baston, så låg att du du inte hur den med örat utan i bröstet, som Gourmont klätt i en färg. Den blå, den vita, den zinzolina, den violetta… etc. etc. Dessa toner som resonerar genom var och en av de tretton novellerna.

Publicerat den

Mitt sapfiska sekelskifte

”Men behagligare än allt annat är på natten
en plats endast vi känner till och
som drar oss genom skogen:en buske
med gåtfulla rosor.

Ty inget är gudomligt på jorden såsom
rosornas parfym på natten. Hur
kommer det sig att jag i min ensamhet
aldrig berusades av dem?”
– ur Louÿs Bilitis sånger

Det vore lögn att säga att det började med Pierre Louÿs – jag har alltid närt ett brinnande intresse för de som 1. vägrar nöja sig med korten livet gett dem, de beslutar sig för att spränga gränserna som deras kön, sociala ställning etc. stakat ut för dem. Bland dem finner man kurtisaner, poeter, bögar, ambitiösa strebrar etcetera dvs George Sand och Julien Sorel, Madame de Pompadour och Napoleon. Samt 2. storslagna och tragiska livsöden – och här nämner jag bara Oscar Wilde. Så det börjar inte med Louÿs – men det är i arbetet med masteruppsatsen om honom jag på allvar uppmärksammar den sapfiska kärleken som motiv i fin de siècle-litteraturen.

bilitis

Det antika arvet har alltid varit närvarande i den västerländska kulturtraditionen, och under 1800-talet blir det om än ännu mer markant. Om inte annat sker i och med romantikerna en förskjutning från det latinska till det grekiska. Och med det grekiska får man också poetissan Sapfo – fin de siécle-litteraturen är full av allusioner på den grekiska poetissan (Alphonse Daudet kallar till och med en av sina romaner för Sapfo). Därför känns det inte alls märkligt att i Louÿs författarskap möta det hellenistiska och sapfiska i skön förening. Vi ska inte glömma att en av hans första publikationer var en översättning av den grekiske epigramdiktaren Meleagros verk. Louÿs genombrott blev bluffen Bilitis sånger som han utgav för att vara ett nyupptäckt manuskript från antiken skrivet av grekisk poetissa samtida med Sapfo. Diktverket berättar historien om den grekiska kurtisanen – hennes barndom, hennes amorösa äventyr, inte minst med väninnan Mnasidika, hennes liv som kurtisan och till sist hennes gravmonument. För att göra illusionen fullständig lät Louÿs även vissa av dikterna vara ”förlorade” och saknas i ”översättningen”. För Louÿs är den lesbiska kärleken den vackraste – därför att den kvinnliga kroppen är vida överlägsen den manliga, man ska inte missta Louÿs för något slags gay-aktivist, kärlek mellan män är därför fullkomligt poänglös för Louÿs, det handlar snarare om en personlig erotisk-estetisk preferens.

Genom Louÿs biografi blev jag också bekant med det parisiska sekelskiftets lesbiska kretsar. En annan typ av halvvärld som existerar parallellt med den gängse (litteratur)historieskrivningens. En värld där berömda kurtisaner tar sig älskarinnor och i dem kan finna en kärlek och en njutning som inte är kopplad till försörjningen eller intrikata makthierarkier. Älskarinnan är nöje och avkoppling.

renevivienauxchats

Här möter jag också Renée Vivien för första gången, namnet var mig känt sedan tidigare – men det är i en biografi över Gourmonts amazon-väninna Natalie Clifford Barney som mitt intresse riktigt väcks för poeten. Vivien föddes som Pauline Tarn i London 1877. Efter hennes faders tidiga död och en i stort mycket olycklig barndom emigrerade hon till Frankrike vid 21 års ålder, där hon sedan skulle förbli livet ut. engelska Wikipedia skriver:

In Paris, Vivien’s dress and lifestyle were as notorious among the bohemian set as was her verse. She lived lavishly, as an open lesbian, and carried on a well-known affair with American heiress and writer Natalie Clifford Barney. She also harbored a lifelong obsession with her closest childhood friend and neighbor, Violet Shillito – a relationship that remained unconsummated. In 1900 Vivien abandoned this chaste love, when the great romance with Natalie Barney ensued. The following year Shillito died of typhoid fever, a tragedy from which Vivien, guilt-ridden, would never fully recover.

Faktum är att det är något som fascinerar mig så med Renée Vivien att jag skulle vilja skriva en roman inspirerad av hennes person och levnadsöde. Det är alltid lite vanskligt att dela med sig av det man skrivit, det ofärdiga och opublicerade, men var ska man klä av sin skapande själ naken om inte på sin blogg? Romanen skulle låta såhär:

Hon satt i trädgården med en bok oläst och uppslagen i knät. Betraktade de violetta pionerna som vällustigt bjöd henne sina svällande läppar. En längtan efter det rena och det vita. Efter kyskhet och klara tankar – fingertopparna som letade sig över klänningslivets spets mot korset som vilade i halsgropen.

Den andra rörde sig bland bladen, ljusa håret utslaget och svallande. Vid den synen: tankar kvicka och glittrande som salamandrar, de sprang genom hennes hjärna för att sedan lägga sig i märkliga mönster – svarta glänsande kropparna som blev ord, blev verser på den solbelysta häll som var hon. Vad gjorde det då om det rena blandades med känslan av att dras nedåt, mot sitt innersta och ut i köttet – om hennes ödlor bara väcktes av hetta och brännande länder?

Den andras tal rann som en porlande bäck i hennes trädgård. Klar och grund – hon doppade sina händer, strök fukten över ögonlocken.

vivien

Ja, det är något med Renée Vivien som fångar mig. Det tragiska livsödet, jovisst, men jag tror att det som fascinerar mig främst är att Vivien i första hand är poet. Kärlekshistorierna, missbruket etc är liksom underställt detta. Det är något, ursäkta uttrycket, men liksom okvinnligt över hennes öde. Tänk henne som en ung manlig poet och du får en Baudelaire, en Novalis. Därför irriterar det mig något när man talar om hennes motvilja mot att äta som ett typiskt kvinnligt bantande, när även det är något hon snarare har gemensamt med sina diktarfränder: ni hittar detta stränga förhållandet till mat hos exempelvis Kafka (”inget är mer närande än en skiva citron”), Rilke, Nietzsche, Wittgenstein, Virginia Woolf och vår egen Vilhelm Ekelund för att nämna några. Jag jag drar mig till minnes Karin Johannissons Melankoliska rum. Där står att läsa:

Det är alltså det anorektiska snarare än det glupska förhållandet till mat som kommer att prägla det moderna melankoliska jaget och samtidigt en modern konstnärsidentitet. […] Lord Byron ansåg att ätande och skapande inte hörde ihop. Han avskydde fett som han förknippade med dumhet och tröghet. Han svälte sig metodiskt för att hålla hjärnan klar. Han var fixerad vid tarmfunktionen och tog ständigt laxermedel. Han kunde livnära sig på kex och vatten i dagar och rörde inget animaliskt. Han drack ättika, ett beprövat anorektiskt knep.

(Man associerar kanske inte i första hand ett mycket smalt ideal med la belle époque utan tänker snarare på kurviga kurtisaner. Hårt snörda i korsetter kanske, men i övrigt ganska fylliga. Men också under 1800-talet fanns en extrem smalhetskult som ledde till att kvinnor utvecklade svår anorexi. Den omåttligt populära kejsarinnan Elizabeth av Österrike, kallad Sissi, var den kanske mest berömda av tidens anorektiker. Genom att ålägga sig stränga regler gällande mat (hon åt endast ägg, vissa mejeriprodukter och köttsky) och motion vidhöll hon ett midjemått på bara 40 centimeter. Hon vägde sig tre gånger om dagen och såg noga till att inte överskrida 50 kilo. Detta fick givetvis svåra följder för hennes hälsa och hon blev sängliggande och invalidiserad långa perioder. Enligt en tes i Bram Dijkstras bok Idols of Perversity, som undersöker hur kvinnor avbildas i 1800-talskonsten, möjliggjorde dock detta att Sissi kunde leva upp till ett annat ideal som florerade – den rena kvinnan, ”för god för denna värld”, som i mötet med den korrumperande världen inte kan göra annat än gå under. Dijkstra skriver: Throughout the second half of the nineteenth century, parents, sisters, daughtes, and loving friends were kept busy on canvases everywhere, anxiously nursing wan, hollow-eyes beauties who were on the verge of death. For many a Victorian husband his wife’s physical weakness came to be evidience to the world and to God of her physical and mental purity […])

Viviens anorexi har mindre med den manliga blicken att göra – även om idéer om ”renhet” finns där – och mer med självutplåning att göra. Viviens diet bestod inte av kokta ägg och köttsky – utan stora mängder alkohol och drogerna eter och kloral – kanske en kopp buljong då och då (som hon dock genast spydde upp). När hon dog, 32 år gammal, vägde hon knappt 30 kilo. Att inte äta blev en motståndshandling, ett försök att befria sig från det köttsliga och uppgå i det rena – i dikt och evighet. Som Suzanne Rodriguez påpekar i sin biografi över Natalie Clifford Barney var den förra intresserad av livet och Vivien ”was drawn to death”. Denna dragning blev mer markant sedan väninnan Violet gått bort.

Renée_Vivien_1

I Viviens egna verk är döden, skapandet och skönheten intimt förbundna. Den kanske mest centrala dikotomin den mellan det timliga och det eviga. Kontemplera till exempel följande passage (tagen ur en översättning som är under arbete, hav överseende) där Vivien i en av sina prosadikter använder sig av legenden om Törnrosa och ger sagan en något makaber vändning. I Viviens tappning är prinsessan död sedan hundra år tillbaka, men hennes skönhet (här hennes hår) lever än:

Sedan han trängt in i mausoleet, ryggade han tillbaka; förskräckt och hänförd. Ty den Dödas hårsvall strömmade liksom ett underbart månljus och lyste upp gravens mörker med sitt skimmer av kristall och silver. Hennes kalla blonda toner bestod av kvällens alla blå, av nattens alla gröna, av stjärnornas alla overkligt gyllene. Och hårsvallet svepte in skelettet med ett fint nät liksom de tunna spindeltrådarna sträckas över daggen… Genom tiderna hade det odödliga Hårsvallet överlevt jungfrun vars lycka och stolthet det en gång varit.

Viviens blick är alltid riktad uppåt, mot stjärnorna och månen, eller mot det bortomvärdsliga och eviga, mot en gravsten eller havshorisonten. Hennes poesis tydligt lesbiska anslag vann henne smeknamnet Sapfo 1900, och visst är det passande – och liksom den antika poetissan störtar hon mot sin undergång, inte mot döden från en Lefkasklippa utan ständigt, livet igenom. Såhär skriver väninnan Colette:

Hon blir allt svagare, vägrar fortfarande att äta. I hungerns ocellerade bländsyner, i dess norrsken, tror hon sig se det katolska helvetets lågor. […] Hon bär på mer än en hemlighet, och under sin violetta slöja bär Renée Vivien, poeten – med kragen beströdd av månstenar, beryller, akvamariner och andra glada anemiker – det oblyga barnet, den omåttliga lilla flickan […].

Publicerat den

Några ord om Octave Mirbeaus Lidandets lustgård

När jag för ett tag sedan städade ur en låda med anteckningsböcker och lösa papper som följt mig genom de många flyttarna sedan jag lämnade föräldrahemmet föll två mycket små blad ut ur en gammal plånbok jag av någon anledning behållit. På dessa lappar stod några författarnamn och boktitlar. Och jag minns när lapparna skrevs, när jag en första gång gläntade på en dörr som ledde ned till litteraturhistoriens undervärld, där de säregna blommorna växer. Vad för namn undrar läsaren? Sådana som Rimbaud, som Lautreamont och Verlaine; titlar som Mot strömmen och Severins resa in i mörkret, så välbekanta idag men då nya bekantskaper för mitt unga sinne. Ned i den där den litterära kanons källare inträdde jag, mina ögon vande sig vid det artificiella ljuset och de i vissa rum så kvalmiga dofterna – och jag har alltsedan dess aldrig riktigt kommit upp igen.

lidandets_lustgard

En av de få hastigt nedskrivna titlarna av Octave Mirbeaus Lidandets lustgård. På den tiden läste jag inte på franska och när jag väl upptäckte att det fanns en svenskspråkig översättning på Vertigo förlag var det bara för att upptäcka att den sålt slut. Så gick ett decennium utan att jag kom mig för att söka upp Mirbeau på nytt, jag övervägde ett Mirbeaus samlade skrifter i Paris för något år sedan men avstod till sist ändå. Döm då om min glädje när den svenska översättningen ges ut på nytt i ett särdeles vackert, inbundet band. Förväntningarna var, som läsaren förstår, efter tio år hopplöst höga. Förväntningar som boken häpnadsväckande nog levde upp till. Ingen tråkig eftersmak av fadd besvikelse i gommen. Likväl tror jag att hade jag läst den tidigare, då när jag hade gymnasistens mottagliga sinne, skulle den lämnat större avtryck – den skulle kunnat rita om medvetandets kartor för mig. Idag, när sensibiliteten trubbats av utav ålder och mycket läsande, lämnar den istället ett bestående intryck.

Mörkret lägrar sig över trädgården och drar sina tunna blå slöjor över de nakna gräsmattorna och tätare slöjor över buskagen som får en enklare form. Körsbärsträdens och persikoträdens vita blommor, nu vita som månen, ser ut som förbiglidande, egendomligt böjda vålnader… Både galgarna och bommarna reser sina olycksbådande ställningar, sitt mörka virke mot den stålblå orientaliska himlen.

Detta visste jag om Lidandets lustgård då: en fransman följer en engelska, Clara, till Kina och dess mörka hjärta; en trädgård vattnad av blod, blommor som spirar ur likens kroppar. Febrighet. Detta vet jag om Lidandets lustgård nu: en fransman skickas efter en kortlivad misslyckad politisk karriär till Asien på ett vetenskapligt uppdrag – att studera maneter och finna ett slags urcell. Han överger snart uppdraget han helt saknar kvalifikationer för och slår följe med engelskan Clara som han mött på båten från Europa. Hon tar med honom till Kina och tar där med honom till en trädgård belägen innanför ett fängelses murar – en lustgård för praktfull grönska och grym tortyr.

Den där bilden jag målat upp för mig, med blommor som växer upp ur döda fångars kött dyker inte riktigt upp – däremot urholkade trädstammar där fångar är fastbundna i diverse smärtsamma poser, och trädgården i sin helhet vattnas av de dödas blod, av multnande kroppars näringsrika gödning. Återigen är det (jag skriver först ordet kontrasten, men det är missvisande, jag menar snarare:) samverkan mellan det sköna och det grymma, kontrasten (där kom det) mellan det äckliga snudd på groteska och det paradisiska som utgör kärnan för läsarnöjet. Om den fasansfulla njutningen har jag redan nyligen skrivit apropå Barnahandlerskan och I avgrunden, läsaren kan här göra ett snabbt återbesök till det resonemanget.

Nå när man talar om Lidandets lustgård är det nästan oundvikligt att man drar parallellen till Conrads Mörkrets hjärta. De båda romanerna har slående likheter, inte minst i öppningsscenerna: där en samling herrar samlats varvid en av dem berätta sin historia om en exotisk resa in i mörkret. Denna resa inåt är även den en likhet, i Mörkrets hjärta tränger man allt längre in i Afrikas mörker, i Lidandets lustgård är det mot trädgårdens centrum man strävar. Likväl får vi i det senare närmast en känsla av kinesiska askar (i Kina, i staden, i fängelset, i trädgården, dess centrum omgärdat av träd som först måste kringgås för att komma till dess slutgiltiga centrum). Men själv kommer ja på mig med att tänka mindre på Mörkrets hjärta och mer på ett slags inverterad pikaresk. Både i huvudpersonens lite tvetydiga bakgrund och i romanens fragmenterade struktur där en betydlig del är historier återberättade av olika personer berättaren möter eller som han själv återger. (Kanske är dock detta sant också för Mörkrets hjärta?) Hos Mirbeau finns därtill ett element av satir och (svart) humor. De inledande partierna om det politiska livet i Europa och godtycket i de vetenskapliga uppdragen är stundom rent av dråpligt:

– Seså! Kom igen nu! … sade han med godmodig min… var nu inte tjurskallig. Hör på mig… Jag har noga tänkt efter… Du måste ge dig av… I ditt eget intresse, för din framtids skull, jag ser ingen annan utväg… Seså! … Är du… hur ska jag säga? … är du embryolog?

Han läste mitt svar i den förskrämda blick jag gav honom.

– Nej… du är inte embryolog… Förargligt!… mycket förargligt!…

[—]

– Det handlar om att åka till Indien, Ceylon tror jag, för att söka i havet… i havsvikarna… för att där studera vad vetenskapsmännen kallar den cyklopiska maneten, fattar du?… och bland fram- och bakgälade snäckor och sniglar, koraller, stjärnkoraller, rörmaneter, sjögurkor, och radioalarier… vad vet jag?… finna urcellen… hör noga på… det organiserade livets protoplasmatiska initium… ja, någonting åt det hållet… Det är förtjusande… och som du ser – mycket enkelt…

Den här passagen är för övrigt också förtjusande då den, trots humorinslaget, genom ordvalen målar en bild som sprungen ur Ernst Heaeckels verk. Jag tänker mig också att berättaren, ironiskt nog, faktiskt lyckas med sitt uppdrag och finner livets innersta princip. Som alltså inte är godhet och dygd utan lidande och lust.

Haeckel_Siphonophorae_77

Mirbeau var en ganska sympatisk figur i det sena artonhundratalets Frankrike. Jag tänker nu helt skamdlöst citera efterordet:

Octave Mirbeau var en rasande, en man i ständigt uppror, hela hans författarskap sjuder av en aldrig sinande vrede. Han var utom sig av besvikelse och hat inför människorna och det samhälle de skapat. Var fanns friheten, det goda och det sköna?[…] Själva möjligheten av något bättre förgiftas i en korrumperad civilisation som vilar på utsugningens princip. [—] För att vara socialist hade Mirbeau en ovanlig människosyn. Han hade inga illusioner om någon inneboende godhet i människan. Tvärtom lämnad åt sig själv eller nerpressad i fattigdom visade hon i sin nakenhet bara viljan att äta, döda och knulla. Men även om hans människosyn saknar sedvanliga idealistiska drag, slutade han dock aldrig att slåss mot de härskande klasserna. Ty de förtryckte själva möjligheten till godhet och skönhet, de fråntog människan den lilla värdighet hon hade. Ve den som gör människan gulare än hon behöver vara! effekten av denna förnedring är hat och uppror.

Till detta var Mirbeau anti-kapitalist och anti-nationalist. Han tog tydligt ställning emot antisemitismen i Dreyfus-affären – med historiskt facit i hand är dessa ställningstagande som enkla att sympatisera med. Så outhärdligt tråkigt! tänker läsaren nu. Socialistiska pamfletter som skildrar västerlandets (eller än värre, Moralens) förfall har vi nog av i den samtida bokfloden. Lyckligtvis genomsyras hans prosa av betydligt mer kontradiktoriska och kontrastrika element. Jag skulle här kunna citera resten av efterordet som kommer fram till ungefär samma slutsatser som jag (som jag alltså oberoende av det kommit fram till, fördelen med efterord visavi förorden är att du kan bekräfta läsaren i hennes tolkning vilket får henne att lägga från sig boken nöjt spinnande – och alla vet att det sista intrycket av en bok är det som förhärskar varför du nu har en läsare evigt positivt inställd till boken ifråga) och som dessutom formulerar dem förnämligt. Nå, men då du, käre läsare, säkerligen kommer att lyda min uppmaning och införskaffa denna pärla och egenhändigt njuta efterordet ifråga tänkte jag härmed skissa intrycken i egna ord.

Problemet (vilket alltså är fördelen för oss) för Mirbeau är att han är allt för vällustig i sitt beskrivande av dess ondskans blommor. Om trädgården varit tänkt som en trist allegori över ett europeiskt samhälle i förfall skulle det behövts mindre av erotik och exotism, skönhet och lidelse. Inte bara själva beskrivningen av trädgårdens landskap och växtlighet, som dock utgör de verkliga höjdpunkterna – man märker av det där släktskapet med impressionisterna som det talas om, och man märker påtagligt att Mirbeau själv lär har varit road av trädgårskonst – utan också i beskrivningen av tortyren, smärtan, vidrigheten – det skrivs fram lidelsefullt. Effekten blir liknande den i Baudelaires berömda kadaverdikt där själva likmaskarna, köttets påtagliga förruttnelse och därmed också dess förgänglighet på en gång ger läsaren en rysning av välbehag som av äckel. Det är den där rysningen av välbehag, tror jag, som är styrkan i en text som Lidandets lustgård, och som fick Mirbeau själv att inför den egna texten känna äckel.

(En parentes: För övrigt vore det intressant att läsa en betraktelse över hur konsten (impressionisterna m.fl.) påverkade den samtida litteraturen och vice versa – vilket säkerligen det säkerligen redan skrivits hyllmeter om. Och då inte kanske inte främst den säg impressionistiska tekniken eller metoden utan snarare hur konstriktningen gör något med perceptionen och hur denna förändrade perception får avtryck i litteraturen. Nu när jag tänker på saken tycker jag mig ha sett något om just det någonstans, kan det ha varit apropå Proust? Eller Gourmont?)

På tal om bildkonst måste jag också säga ett par ord om illustrationerna av Raphaël Freida som ingår. De kommer inte ur original utgåvan som kom 1899 utan från en utgåva från 1927. Det är roliga kuriositeter att infoga men jag tycker nog att de i sitt uttryck är mer art déco än den impressionistiska fin de siècle jag läser in i texten. För mig hade säg, en målning av Moreau eller dylikt bättre överensstämt med textens nyanser. Kanske är det så att Freidas etsningar känns lite för moderna för min smak, jag associerar till ungdomstidens serietidningar som Spawn och Witchblade. Omslaget däremot är effektfullt och fantastiskt vackert! (Och man kan för en gångs skull skylta med en Vertigo-bok i kollektivtrafiken utan att rodna!)

Till sist tänker jag mig att textens ambivalens kan sägas komma till uttryck i visa bilders dubbelhet. På färden över från Europa till Asien träffar vår berättare en fransk adelsman som delger berättaren sin passion för jakt och i synnerhet jakt på påfågel. Han för närmast tankarna till Villiers de l’Isle Adams svandödande doktor Bonhomet och tyck uppleva den största salighet genom att ta fågelfän av daga (”… det är enastående att döda dem!…”, om sitt dödande av hönor säger han sig ha dödat dödade ”ända upp till tolvhundra på en och samma dag”). Vidare är dessa påfåglar särdeles vackra (”Det som ni tar för påfåglar i våra fågelhus och trädgårdar, det är ju inte ens kalkoner…”) och orden skär lite i läsaren vid tanken på dessa överjordiskt vackra påfåglar som ligger skjutna. Nå, påfåglarna dyker upp senare i texten igen, i själva lustgården. Men i lidandets lustgård äter de vackra fåglarna likens kött. De kastar sig efter köttslamsor som blivit kvar: ”Och längs palissaderna släpade de utsvultna och vilda påfåglarna sina kejserligt praktfulla mantlar i den blodiga dyn, flockar av påfåglar hackade med näbben i blodet som stänkt in i blommornas innersta, med köttätarnas skrockande skratt snappade de åt sig köttslamsorna som klibbade vid löven.”

Och, som avslutning, ännu ett illustrativt citat om de där påfåglarna. Berättaren och klara har nu nått fram till trädgårdens innersta, till vad engelskan beskriver som ”en sal för tortyr smyckad som till bal”:

Påfåglarna hade hejdat sig. Genom nytillkomna flockar hade de blivit ännu fler och fyllde nu den runda gången och den blomsterprydda öppningen som de inte vågade gå igenom… Bakom oss hörde vi deras sorl och massans dova trampande. Det lät faktiskt som en folkmassa som skyndat till tröskeln till ett tempel, en tät, hopträngd, otålig, återhållen folkmassa som med sträckta halsar, runda ögon, förskräckt och talträngd åser fullbordandet av ett mysterium, som den inte förstår.

peacock

(Sugen på att läsa en riktig recension av Lidandet lustgård? Kolla in Erik van Ooijens på Kulturdelen.)