Kategori: Om litteratur

Publicerat den

Om vad jag gör och om en bok jag läst

En vecka har jag varit här nu. I helgen var vi på IKEA och köpte några sista möbler, grytor, glas. Så fort böckerna kommit upp och alla kartonger från flytten slängts började det kännas som ett riktigt hem. Efter att ha bott på 25 kvadrat och levt med, ska vi kalla det en ansträngd ekonomi, gläder mig jag mig nu åt världsligheter som att kunna röra sig från rum till rum, ta ett bad, sova i en riktig säng, äta tre mål riktig mat om dagen. Det är nästan svårt att hantera, från att få hushålla med knäckebrödskivorna till färskt bröd från bageriet varje dag och café au lait på terrass, om kvällarna lammkotletter eller fiskfiléer. Jag tänker mig att jag under denna tid ska ta upp detta med matlagning igen, hittills går det hyfsat även om jag fortfarande förlitar mig på den Picard som ligger en bit bort.

Min värld är, som ni hör, mycket liten för tillfället. Jag rör mig mest i mina kvarter i 6e. Här finns vackra hus, dyra inredningsbutiker och många pianouthyrare. Jag trodde först att Lyon likt Paris har olika slags handlare samlade i vissa kvarter och att vi hamnat i pianokvarteren av en slump. Så verkar det dock inte alls förhålla sig, det finns gott om pianobutiker utspritt över staden. Känslan av att bo på lite mer civiliserade breddgrader.

Några utflykter bortom 6e har det blivit, i söndags var vi på konstmuseet. Det var för stort för ett besök, vi gick mest igenom för att göra oss en bild av vad som finns i detta mini-Louvren. Kanske att jag köper ett årskort så att jag kan återvända när andan faller på. Höjdpunkterna? En vanitas-tavla med bl a såpbubblor och det är nog första gången jag möter såpbubblor i måleri? Fint var det i vilket fall. En bortskrapat Romeo, en medeltida madonna, myntrummet med sina fantastiska utställningsmontrar, en mumifierad hand, en första kommunion i marmor, en Moreau och framför allt, det enda som riktig tog andan ur en, Lyonsonen och tillika symbolisten Puvis de Chavannes muralmålningar i den stora trappan. Hänförelse.

***

Jag har läst en bok också! En samtidsroman och debut dessutom. Premissen: tänk om Strindberg inte (bara) vara galen och paranoid under inferno-krisen. Tänk om någon faktiskt var ute efter honom? Detta scenario är i sin tur lånat från Lars Gustavssons roman Tennispelarna (som jag dock inte läst), likaså huvudpersonens namn. Redan här, innan jag ens slagit upp pärmarna (som för övrigt är smart och snyggt formgivna, en slingrande grön tapet och i den ett hål, genom den ett ensamt öga som kikar ut, tryckt på bladet inunder, elegant!) är jag såld. Allt skapande är ju någon form av forcerande över gränsen existens/icke-existens. I poetens inre tar något form, det tar klivet ut ur honom och finns plötsligt honom oberoende, det lever upp i andra medvetandens teatrar: hur hissnande är inte detta! Som textmänniska och fantasivarelse är jag oerhört förtjust i verk i verken, dessa tycks mig än renare än faktiska böcker. De är fortfarande bara idé, ande om man så vill, och har inte tvingats ner i verklighetens formpressar. Genom att bara föreställningen om dem existerar är de gränslösa, perfekta. Alltså: den oskrivna boken är den bästa. De är schrödingerskatter som finns och inte finns på en och samma gång, vilket bara ökar deras lockelse. (Här skulle jag kunna tipsa om Kristoffer Leandoers bok De försvunna böckerna bibliotek som berör den här tematiken.)  Så, förtjust i dem alltså.

Är det paradoxalt om jag blir lika förtjust när någon tar en av de imaginära böckerna och gör verklighet av dem? Det är något spännande med omkastning av den vanliga ordningen: normalt sett skrivs ett verk, därefter föds en uppfattning kring detta verk. Ofta har man med sig denna uppfattning innan själva läsningen, men den är ändå sprungen ur verket. Den som sätter sig att skriva ner någon annans imaginära verk startar i stället med denna uppfattning, och den blir verkets utgångspunkt. Det är något med denna rörelse, där idealet plötsligt helt håller i taktpinnen så att säga, som  tilltalar mig stort.

Hur lyckas Marit Furn med detta i Skuggan? Bra skulle jag säga, det är en intressant text. Språket är precis lagom arkaiserat för att ge läsaren en obestämd 1800-talskänsla utan att för den skull kännas styltigt eller forcerat. Framför allt vinner romanen på författarpositionen, de spridda dagboksanteckningar spionen lämnat efter sig. Det är en ambivalent och opålitlig berättare, effektivt luckras bandet med verkligheten upp och som läsare lyckas man ibland blicka ut ur de omtöcknade berättarmedvetandet, man lyckas tolka händelserna nyktrare än han, ibland delar man hans osäkerhet. Det är skickligt gjort! De narrativa greppen, själva den nämnda premissen, romanens tematik – alla kretsar de kring verklighet/overklighet på ett effektivt sätt. Därtill god Paris- och tidskännedom, alkemistiska och kemiska utläggningar som inger förtroende – det är underhållande läsning! Kanske att romanen mot slutet slår över lite för långt i det fantastiska – men vid det laget är jag redan vunnen och erövrad av romanen så jag sväljer det också.

”Nu framåt kvällen är det bättre. Jag gav mig ut för att få luft och skingra suddigheten. Men den märkliga tanken förföljer mig fortfarande. Finns jag alls? I det mulna novembervädret kaster jag ingen skugga i trädgårdsgruset. Mina steg försvinner i bruset av vinden. Och då jag lutar mig över broarna är vattnet så krusat och grått att ingenting på allvar reflekteras däri. När jag kom hem efter promenaden behöll jag sockorna på och stegade runt i dem en stund. Ljudlöst. Jag hängav mig åt detta tills plötsligt blev rädd.”

skuggan

Publicerat den

Aftonland – några intryck

Det är alltid lite vanskligt att skriva om sina vänners böcker. Å ena sidan kan man misstänkas för bristande klarsyn och jäv. Å andra sidan kanske det blir närmast genant när man återser vännen ifråga och det visar sig att ens tolkning skenat iväg åt något orimligt håll. (Jag glömmer aldrig när jag läste en bekants dikt om en fängslad kvinna som väntar på sin bödel i en cell som en lämnad kvinna som väntade på brevbäraren vid lägenhetens brevinkast, nåväl!) eller, vilket kanske är värre, att man läst för rätt. Det är, tänker jag mig, aldrig av godo att känna sina vänner alltför väl. Ja, och dessutom är det sent (klockan är nästan 02.00 nu när jag avslutar), men det är recensionsdag imorgon (idag) och jag är hemskt nyfiken på hur den här romanen kommer att tas emot i Sverige 2016 så jag kommer säkert att titta på dem, så jag måste skriva nu för att slippa behöva förhålla mig till dem på ett eller annat sätt. Ni förstår, det är sällan jag blir så uppspelt och förtjust i en bok som jag blev i Aftonland.

På ett sätt var det självklart att jag skulle älska den här boken. Dess huvudperson är professor i konstvetenskap har doktorerat på förra sekelskiftet, en bortglömd, svensk symbolist spelar en viktig roll för romanens intrig. I Bohmans debut var det de engelska Prerafaeliterna som utgjorde ett slags konsthistorisk bakgrund men nu är det alltså symbolismen och dekadensen. Jag tyckte mycket om debuten, faktiskt mer än roman nummer två Den andra kvinnan som kanske var mer fullbordad som roman sett, men det var något med den där drivhusstämningen i Den drunknade som tilltalade mig. Jag upplever lite stämningen i Aftonland som en återgång till detta. Det är samma årstid, kvalmig sensommar, men där vi i Den drunknade befann oss i en påträngande och skickligt fångad svensk sensommarnatur utspelar sig Aftonland i staden (förutom en charmerande liten passus med barndomens syrendoft och grillrök). Det är ett Stockholm att känna igen sig i, tecknad med små detaljer – sådana som en stadsflanör noterat och lagt på minnet. Det är gator och krogar, tunnelbanestationer, torg och museer man besökt. Precis som jag i och med Den drunknade fylldes av ett slags tacksamhet över att mitt barndoms landskap, den svenska lantsommaren, förevigats finner jag det nu trösterikt att mitt Stockholm, från den förhatliga Medborgarplatsen till tunnelbanan vid Universitetet, finns bevarade för eftervärlden. Så ensam man annars är med sina intryck, så vemodigt att den värld som är… ja, som är hela ens värld, måste vara lika förgänglig som en själv.

Och det är inte bara staden utan vad man skulle kunna kalla vår tid. Aftonlands Stockholm står på ostadig grund, i drömmen öppnar Södermalm sig slukhålen, slutförvaringen av kärnavfall långt borta i Nevada är osäker och framtidens annalkande katastrofer sipprar in i samtidsmedvetandet. Det är sent på jorden och skymningen faller snabbt. Under textens yta anas ett ibland vagt, ibland påtagligt obehag. Det finns ett hot om att allt håller på att rasa samman. Det som imponerar mest är också det som är svårast att beskriva: en känsla, en stämning – textens alla element (ordval, resonemang, intrig) som samverkar och liksom får en sträng att vibrera i mig med en distinkt ton. Och när just den tonen börjat vibrera är den liksom en del av mig, jag vet inte om den harmonierar med något som redan fanns i mig eller om något nytt skapats. Både och, kanske.

Det är en generös roman, det finns så många spår och bilder att utforska. Jag har läst den två gånger nu och vet ändå att det här inlägget bara kan presentera några spridda intryck snarare än en sammanhållen tolkning. (Och sedan, för den som inte läst boken är det väl inte mer än rätt att jag lämnar saker åt var och en att upptäcka själv. Även om jag måste rekommendera att läsa boken först – sedan kan man läsa mina iakttagelser och tidningarnas recensioner). Texten verkar på en mängd olika plan, och hantverksmässigt slås jag av hur lätt den rör sig mellan olika nivåer. Ogenerat och elegant rör den sig til exempel från ett civilisationsteoretiskt resonemang till pregnant samtidsobservation om hipsters på ICA Folkungagatan och vidare till tillredning av tomatsås! Det blir därför aldrig en cerebral text som känns ja, som en text, utan det är väl förankrat i en, hur ska jag säga, kroppslig känsla? Som att resonemangen, hur träffande de än är, är sprungna ur ett subjekt. Och detta subjekt blir i sin tur subjekt just på grund av sitt inre liv, det liksom ökar kroppsligheten. Bohman räds inte att skriva om kroppen, dess skavanker och dess skönhet, dess sexualitet. Det kanske bästa exemplet på allt detta, berättartekniskt såväl som tematiskt, är avsnittet där huvudpersonen befinner sig på den tämligen prosaiska platsen Naturhistoriska museets butik och där plockar upp en snäcka (”[…] ja, hela snäckan var som essensen av kvinnokroppen, men sin dovt pärlemoglänsande öppning, bröst och kön i samma objekt.”) vilket sedan föranleder en vacker utläggning om kvinnokroppen, vidare vidgas perspektivet till Karolinas relationer med män och kvinnor som naturligt går över i en beskrivning av hennes forskning* (”Kanske var det därför hon vigt sin forskargärning åt kvinnan, för att med vetenskapens hjälp försöka komma fram till något som livet undanhållit henne.”) varvid dagdrömmen tvärt avbryts av en medvetenhet av butiksbiträdets blick, vi dras tillbaka till platsen och textens nu. Det är skickligt hantverk, och verkligt sublimt blir det när man betänker att tanken liksom spiralat (ja, det är såpass sent att jag uppfinner verb) sig ut alldeles som, ja, alldeles som snäckan.**

Strax innan jag läste Aftonland hade jag ägnat mig åt Alastorpoddens första avsnitt där jag med min kollega Andreas diskuterade begreppet dekadens. Det var en lite märklig känsla att möta samma tankegångar gestaltade i en samtidsroman. Bohman beskriver vår tid som en skymningstid, en dekadenstid om man så vill. Alla sekelslut liknar varandra? Kanske, men det är mer än så. Om 1800-talets dekadenstexter (Baudelaire, Huysmans, Verlaine – alla de där) är sprungna ur en kris, en medvetenhet om vad som håller på att gå förlorat så lever vi i ett tillstånd lagt i ruiner, där allt redan gått förlorat. Det som bara påbörjats när de verkade har i vår tid förverkligats och fullbordats. Världen har avmystifierats och jag upplever Aftonland som ett försök att hantera detta tillstånd av förlust och längtan. Ganska tidigt i romanen för Bohman ett konsthistoriskt resonemang om att alla epoker följer en cyklisk rörelse (i grunden mer hoppfull än undertecknad, jag är alltför mycket pessimist för att hoppas på återfödelse och new beginnings, fruktar snarare att allt, närsomhelst, kan komma att slukas av det meningslösa mörkret) :

”Hon tyckte om tanken på de konstnärliga epokernas uppgång, blomstring och fall, det cykliska var trösterikt. Något annat kommer alltid att följa, något som också kommer att blomstra, även om det kommer att göra det i en annan form. Manierismen var en storslagen och överdådig sista ansträngning, i en tid då det inte längre finns någon poäng i att tänka på måttfullhet. Som en bukett tulpaners våldsamma utslocknande, den sista hämningslösa fasen innan de skrumpnar och dör, när de blir som karikatyrer av tulpaner, liksom manierismen blev en karikatyr av renässanskonsten. […] Det var så vackert. Ett kapitalismens skymningsland, hon såg det framför sig: den dekadens som föregår en kollaps, en ständig skymning där de absurda proportioner som samtiden tagit kastar allt längre skuggor.”

Jag har aldrig tänkt på dekadensen i termer av manierism, men det är en tanke som jag nu villigt ägnat tid åt. Även bilderna som åskådliggör vår tid som dekadenstid är delvis nya för mig. Till exempel: Volkswagens lyxbilfabrik där kunden kan betrakta sin bil sättas samman. ”[…] Huskroppens glas strålade som en ädelsten i den sista kvällssolen medan kapitalismen exponerade sig skamlöst där inne, på ett närmast pornografiskt sätt inför betraktarnas blickar, en lyxkonsumtionens peepshow.”

Men är det bara konsten och samhället, ekonomin, som satts i förfall? Ruin-temat är återkommande, ännu en av dessa textens synergier, Speer nämns och hans byggande av monument som i framtiden gör sig bra som ruiner. På annat håll heter det att ”livet ligger i ruiner”. (Ska man bygga sig ett liv som ter sig väl också i förfall? Bli en vackert bedagad ruin?) Vad är det som saknas? Karolina arbetar för närvarande på ett arbete om apor:

”Tydligare än något anat djur kom apan i slutet av 1800-talet att symbolisera inte bara sexualiteten utan hela mänsklighetens djuriska sida, det bortträngda, det mörka, och dessutom den andre, det okända, det ociviliserade – ja, tänkte hon, apan skar genom alla relevanta frågeställningar man över huvud taget kunde ägna sig åt vid universitetet idag: kön och klass och etnicitet och sexualitet, den befann sig i ett kuslig gränsland, mellan kategorierna djur och människa, natur och kultur, civilisation och dekadens.”

Jag tänker att apan som symbol är dubbel, skrämmande och på samma gång lockande. Som så många av det sena 1800-talets motiv, en längtan som exploderar men hunnit bli skämd. Man saknar verktygen att göra något av denna längtan som väl är ett slags längtan efter mening. Efter mening och en förening mellan det kroppsliga och det själsliga? Jag tror att förutom den andliga och ideologiska kris som genomsyrar det förra sekelskiftet finns också en annan kris, ett paradoxal rörelse bort från tingen och verkligheten i samma stund som dessa ting blir allt talrikare och bekvämligheterna fler. 1800-talets författare, dekadenter som naturalister, försöker med litteraturens hjälp betvinga denna nya mångtingade verklighet. Och ju längre in på denna sidan av 1900 man kommer, desto svårare blir uppgiften. Längtan finns där, eller bristen om man så vill, men det man söker är så främmande att det knappt går att identifiera. Här skulle man kunna göra en läsning av Aftonlands aptema som en modernitetens misslyckade försök att återerövra något av det som gått förlorat, något av känslornas autenticitet och hängivelse. Som hade vi inte längre förmågan att förstå språket med vilket vår inre brist talar, vi känner den men vi är oförmögna att förstå den. Om apan är en gud eller ”en våldsam kraft att underkasta sig, kanske ytterst sett ett slags nyckfull gudsgestalt” illustrerar då inte doktor Ivanovs experiment hela den moderna människans hopplösa strävanden där hon genom sin tilltro till framsteg och vetenskap tror sig kunna bemäktiga detta i sterilt vita salar och provrör? Men inget liv och ingen skön ny värld föds ur den injicerade apsperman.

Jag skrev inledningsvis att det inte är konstigt att jag gillar den här romanen på grund av dess tema. Bohman lyckas till och med citera sekelskiftespoesi om Salome utan att det känns forcerat, högtravande eller fånigt.*** Men den överraskade mig också – och kanske är det de spåren som berörde mig mest. För hur förförd och entusiastisk jag än blir av dekadens-resonemangen och sekelskifteselementen blir jag drabbad av den nakna ensamheten och längtan efter närhet. Med risk för att hemfalla åt litteraturkritiken klyschor: det är en text som känns ärlig. Den värjer sig mot ängslighet och ironisk distans. dess huvudperson tillåts brister utan att för den skull göra någon stor poäng av det – vilket känns uppfriskande. (Eller brister, är det rätt ord? Hon dricker för mycket och har kanske för mycket sex, det är ett slags destruktivitet som är förutsättningen för frigörelse. Inte som i ”kvinnlig frigörelse”, utan på lång sikt ett slags katharsis, en frigörelse från det egna jaget.) Ingenting är tillrättalagt, texten tillåter sig inga billiga poänger, dess gestalter tillåts vara sammansatta, ofullkomliga. Det finns stycken om närhet och intimitet med en annan människa som på en gång är träffsäkra och vemodiga – halkyoniska dagar, så vackert funnet! – och som, ja, verkligen berörde mig.

Jag tänker nu, att det kanske beror på att Therese tillåter sig att ärligt skriva om begäret från ett slags ”inifrånperspektiv”, och att det krävs ett alldeles särskilt mod för att göra det eftersom begäret implicerar brist och sårbarhet. Att begäret kan vara fult, eller göra oss fula, eller få oss att göra fula saker. Att det finns en viss slags ensamhet som brinner med en kall låga och att den låga lyser upp texten så att det blir mycket mer än en intressant idéroman. Att den, efter fullbordat läsning, bränt in sig i såväl läsarens sinne som kött.

 

*Känns det förresten inte som att Karolinas avhandling har en hel del gemensamt med Idols of Perversity? Jag kunde inte låta bli att dra på munnen när den där föreläsningen för studenterna kunde varit bokens kapiteltitlar.

**Det finns fler ställen där de narrativa greppen speglar innehållet. ”[…] Luxemburg, Frankfurt, Bruxelles, Monte Carlo. Ord vackra som poesi, skimrande löftesrika som juveler i ett skrin, ord som gav henne en oerhörd längtan efter att en dag bli en person som reste till städer med så underbart klingande namn som Monte Carlo.” Bohman har en fallenhet för ordval som sporrar fantasin, men framför allt som också tillåts vara vackra och ibland lite arkaiska. Dessa balanseras effektivt med vardagligheter och framför allt en naturlig dialog.

***”Andra älska med lekande fågelkvitter, andras kärlek är barnslig och mild och god, men Salomes kärlek är giftigt bitter, ty Salome älskar med stål och blod.” Diktraderna är av Bertel Gripenberg och jag tror att det fungerar så fint för att de används för att beskriva en tavla. Det liksom skänker liknelsen nytt liv eftersom den inte blir medel för att skapa en bild (beskrivning => mental bild) utan för att sätta ord på en bild (fysisk bild => beskrivning). Ett konstgrepp som fungerar nästan förvånansvärt väl!

****Porträttbild av Göran Segeholm. Omslaget av den fantastiska Bokväsen. Jag älskar att boken under sitt stämningsfulla omslag ser ut som en av dekadenten Ola Hanssons samlade verk!

Publicerat den

Aeneiden i tiden

Såg ni Kristoffer Leandoers understreckare om Aeneiden och översättning häromdagen? När jag var yngre, tänk gymnasieåldern och första åren på universitetet, var jag en hängiven medlem av #teamvergilius vilket, föga smickrande, huvudsakligen har att göra med en medfödd snobbism, ett sätt att distingera sig från rådande kanon som snarare lade tyngdpunkten på Homeros. Dessutom låg ju Aeneiden inom räckhåll, med en ordbok och någon termins latinstudier kunde jag hjälpligt stava mig igenom latinska texter, grekiskan däremot… ja den förblir rena grekiskan för mig. Sedan dess har jag insett även Homeros storhet, men Aeneas kommer alltid att ligga mig lite extra varmt om hjärtat. Detta klassikernas klassiker, svaret när T. S. Eliot ska besvara frågan: vad är en klassiker?

Under mina senare år på Akademien tog jag för vana att alltid försöka citera Huysmans Mot strömmen. I alla uppsatser, hem- och salstentor samt muntliga examineringen smög jag (mer eller mindre långsökt) i något litet utdrag. När jag 2009 skulle skriva en uppgift på just Aeneiden gick det lätt, jag tillät mig till och med att öppna med följande ord:

”Bland författarna fanns den milde Vergilius, […] hans Aeneas, denna tvehågsna och upplösta varelse som vandrar, likt en figur i ett skuggspel bakom det dåligt styrda och dåligt oljade diktskranket, gjorde honom utom sig av ursinne.”

Den världsfrånvände Des Esseintes, har minst sagt, inte mycket till övers för Vergilius eller hans Aeneiden. Som vanligt är sekelskiftet en utmärkt utgångspunkt i en undersökning av hur ett verk tolkats och värderats. Man befinner sig precis på gränsen mellan en äldre, utblommad ordning och det moderna. I Aeneidens fall sker den stora omvärderingen av verket i och med romantiken, Vergilius konsoliderande maktepos får stiga ner från prispallen till förmån för den mer autentiske och om man så vill upproriske Homeros. Lite orättvist, tycker ju vi i #teamvergilius. Och som Leandoer påpekar i understreckaren: Aenedien är mer aktuellt än någonsin med flyktingar på Medelhavet som lämnar ett brinnande öst bakom sig. Det och föreställningen om Europa och Västerlandet, den gemensamma kulturens anspråk på och och grund i ett gemensamt litterärt arv.

Publius Vergilius Maro föddes år 70 f.Kr och levde fram tills år 19 f.Kr. Till skillnad från andra stora författare till exempel Shakespeare är hans bidrag till litteraturen något mindre omfångsrik: endast tre verk. Bucolica, en samling herdedikter, Georgica, en lärodikt om jordbruk samt det stora eposet Aeneiden. Alla tre verken är skrivna på daktylisk hexameter. Det sistnämnda tog honom ett drygt decennium att slutföra. Inte heller är det helt klart huruvida verket faktiskt är slutfört såsom Vergilius tänkt sig det. Inte minst då han i likhet med andra odödliga författarskap önskat se det bränt efter sin död. Tack och lov för dessa vänner och familjemedlemmar som vägrat lyda en döendes sista önskningar bevarat deras skrifter för eftervärlden. Och hur kommer vår tid arv att se ut, nu när det är så mycket enklare att låta en darrande hand trycka på DELETE istället för att bygga sig en brasa.

I Vergilius fall: är slutet ofullständigt eller ville han putsa vidare på versen? Därom kommer de lärda förmodligen alltid tvista. Om inte annat så är det Aeneiden sådan den är skriven, ofullbordad eller ej, som efterföljande generationer läst och förhållit sig till och det är väl som sådan den är intressant för oss. Intressant är också att notera att det redan från början funnits ett stort intresse för Vergilius som person. Han nådda stor ryktbarhet redan under sin levnad och blev något slags hovpoet hos kejsar Augustus. Verket var redan kanoniserat under den tid det skrevs. ”Nescioquid maius nascitur Iliade” skrev Properitus (något större än Iliaden håller på att födas). Eftersom det fanns ett sådant intresse för verket, tidens intellektuella och andra läskunniga gick och väntade med stor förväntan på verket, så hamnade personen Vergilius i blickfånget. Därför finns också en större mängd biografiskt material om diktaren ifråga, varav delar är rena påhitt. Hajpen, var så att säga stor redan innan verket slutförts, ett lyckligt exempel på så kallat branding – skulle dagens marknadsförare kanske säga. Och intresset höll i sig över århundradena. I viss mån är författarpersonan större än sitt verk. Det är exempelvis inte Aeneas som dyker upp i Dantes Den gudomliga komedin utan Vergilius själv.

Det första man i mötet med Aeneiden får påpekat för sig är hur den står i skuld till Homeros Iliaden och Odysséen. Vergilius ambition var också att skapa en romersk motsvarighet till dessa båda verk på latin. Under antiken var det ingalunda ovanligt att skriva om andra författares verk och i detta infoga motiven i ett eget verk. Man ska inte göra misstaget att förutsätta att den författarroll, utmejslad under romantiken, som vi fortfarande är aktuell idag är något annat än en historisk företeelse. Alltså: dåtiden är aldrig som nu fast då. Likaså fanns ett gemensamt mytstoff som var tillgänglig för alla och som poeterna friskt utnyttjade. Förhållandet mellan den grekiska mytologivärlden och den romerska är inte helt olik detta. Gudarna var förvisso desamma (under nya namn) men deras roller och funktioner omformades i det romerska samhället. Man hyste den största respekt för föregångaren (eller det grekiska) men med sin överlägsna förmåga utvecklade man det vidare. (Redan under antiken fanns givetvis också den motsatta uppfattningen, att man lämnat mer kulturellt högtstående altituder och befann sig i en ständig degeneration. Guldådern fanns i ett fjärran förflutet, också detta en tanke som ärvts ifrån grekerna.) Liksom Homeros verk är Aeneiden uppdelat i två gånger sex sånger. De sex första skall motsvara Odysséen och de sex sista Iliaden, likheterna finner vi rent tematiskt. Huruvida man anser Vergilius förfinar och utvecklar eller om han förkonstlar och plagierar Homeros – det beror på vilka ideologiska, estetiska eller teoretiska utgångspunkter man har.

Under antiken jämfördes Vergilius och Homeros, vissa utnämnde Vergilius till den störste, svällande av romersk stolthet. Medan andra hävdade att Homeros förvisso var den störste men att Vergilius inte var långt efter. Aeneiden med sitt öppna slut och mångfacetterade innehåll lämnade verket öppet för alternativa tolkningar. Aeneiden har sålunda redan från allra första början åtföljts av olika läsningar och kommentarer. Detta hade annars varit förbehållet äldre latinsk litteratur, som till exempel Plautus. Det var inte endast välvilliga läsningar som gjordes utan även sådana där uttolkaren hade som ambition att synliggöra de ”misstag” Vergilius gjort, allt i enlighet med någon slags misstankens hermeneutik. Vergilius blev snart en författare som senare diktare var mer eller mindre tvungna att förhålla sig till. Redan Ovidius som var i tjugoårsåldern när Vergilius dog tog stort intryck av honom. I sitt verk Heroides låter han olika berömda kvinnor ur den antika mytologin skriva brev adresserade till olika män. Ett av dess a brev, det sjunde, är från Dido till Aeneas. I sitt verk Tristia, författat i exil, jämför Ovidius sin egen diktning med Vergilius. En annan berömd romersk författare som tagit intryck av Aeneiden är Seneca, i synnerhet av slutet. Kanske är det inte heller så konstigt att Seneca, som levde i kejsar Neros Rom, upplevde de våldsamma och från försoning förhindrade delarna som mest drabbande.

Det är också av intresse att uppmärksamma det faktum att såväl Aeneiden som Vergilius varit föremål för spekulation och kommentarer, om man önskar möta verket i någon form av närläsning utan att ha en förståelsehorisont fläckad av alla dessa uppgifter måste man aktivt försöka frigöra sig från de (ibland motstridiga) föreställningar som finns om verket och diktaren. En inte helt lätt uppgift. Och likväl är väl dessa föreställningar också till viss del kanoniserade. Skall vi försöka glömma litteraturhistorien, ja, inte bara den utan hela historien fram till dess att Aeneiden skrevs, kort sagt: bli romare? Eller bör vi söka att möta verket med ett tabula rasa? Låt oss inte glömma att det redan i Vergilius samtid florerade föreställningar om hans person – skall vi då också glömma allt som skett innan Aeneiden skrevs? Kännedom om diktarens speciella relation till kejsar Augustus har varit tongivande för en del tolkningar.

Under medeltiden var Vergilius en av de antika författare som fortfarande lästes och lästes flitigt. När Theodore Haecker långt senare, närmare bestämt 1931, skulle komma att utropa Vergilius till Vater des Abendlands, Västerlandets fader, då skulle han göra det genom att framställa Vergilius som den enda icke-religiösa skrift som är att jämställa med de kristna och judiska heliga skrifterna. Han uppfattades länge som en länk mellan den hedniska antiken och den efterföljande kristna tiden. Hur kunde han nå en sådan särställning? För det första var Vergilius en författare med en given plats i kanon. I antiken hade det snart uppstått en tradition att slå upp ett stycke i Aeneiden för att få vägledning om något i sitt liv, en praktik som sedan fortsatte med Bibeln. Till skillnad från det grekiska språket som i mångt och mycket glömdes bort latinet levande under medeltiden, det var såväl den lärda som den sakrala världens språk (vilka till stor del sammanföll under medeltiden, inte minst i de kulturbärande klostren).

Yttersta tiden är kommen. Så säger Cuames sibylla,
Raden av sekler födes på nytt i styrka och storhet.
Jungfrun kommer; med henne Saturnus lyckliga rike;
Nu blir dess förstfödde sänd från himmelens mäktiga välvning.
Det är en gosse som föds. Se vänligt till honom, Lucina!
Under hans tid skall guldåldern stiga på nytt över jorden.
Järnets ålder skall dö. Apollo är redan vid makten.

En annan förklaring är ovanstående stycke ur en av Bucolica där Vergilius till synes förutser Kristi ankomst, i vilket fall var det så man tolkade det under medeltiden. Till skillnad från andra antika författare var det alltså tämligen motståndslöst för medeltidsmänniskan att appropriera Vergilius. Vidare skulle man kunna anföra att det är den strikt hierarkiska världsordning som målas upp i Aeneiden – där människorna är utlämnade åt värdiga gudars Försyn – också den ägde en giltighet även efter Roms fall. Hos grekerna och Homeros är gudarna inte sällan småaktiga, ofullkomliga och än värre: rentav komiska. Aeneas är en gudfruktig hjälte, när han lämnar Troja tar han med sig stadens gudar i form av små träfigurer som hans son bär i famnen. Likväl skall man också ha i åtanke att medeltiden, trots sitt dåliga rykte om att vara en sträng och dogmatisk tid, var en tid då de mest vidlyftiga tolkningar gjordes. Detta av den enkla anledning att man i texter och konst bara såg representationer av något annat. Kort sagt: man tänkte allegoriskt. Detta är inte speciellt långsökt då föreställningar om att det som existerade i denna jordliga värld hade en motsvarighet i himlen (en tanke som har sina rötter inte minst i Platons dualism och idealism och som kanske förfinades till sitt yttersta av vår egen Swedenborg i och med hans korrespondenslära). Aeneiden kunde läsas som en allegori över människans liv. Aeneas som spolas upp på stranden är då själva födelsen, med fostervatten och allt (de allegoriska läsningarna kunde redan på medeltiden vara förvånansvärt bokstavliga). Episoden med Dido blir den pubertale pojkens mognad och hur han lär sig att bemästra sina sexuella begär. Och så vidare.

Vergilius dyker som redan nämnts upp som Dantes ciceron i dennes berömda Den gudomliga komedin. Vergilius får där agera vägvisare men också vårdare: den sista biten bär han Dante som ett litet barn (ett slags omvänd resa där födelsen, pånyttfödelsen om så vill, kommer sist). Vergilius är det latinska arv på vilket Dante vilar sitt italienska diktande på. I slutändan lämnas dock Vergilius, och Dante tvingas fortsätta ensam. Det vittnar åter om Vergilius tveksamma status som icke-kristen. Han är den förnämste av hedningar, men fortfarande hedning.

Man kan också lyfta fram Aeneiden som något att inspirera och i viss mån legitimera imperiebyggen – exempelvis är den europeiska kolonisation av andra kontinenter som skedde på femtonhundratalet. Luis de Camoens epos Os Lusiados är väl för Portugal vad Aeneiden är för Rom. Likheterna är slående inte bara formen utan även detaljer som att stoltsera med ett släktskap med Troja. Även Aeneiden är en berättelse om kolonisation det bor som bekant redan människor där Aeneas går iland. Det är dock inga ”vildar”, sådan är inte alls den retorik Vergilius hemfaller åt. Men denna civilisation är tvivelaktig, antingen inte lika avancerad som den kosmopolitiska trojanska eller helt enkelt degenererad. För den moderna människan kanske detta kan upplevas som problematiskt, det romerska imperiebygget blir närmast en teleologisk nödvändighet. Man kan också störas av att Vergilius perspektiv är de allvetande Gudarna. Någon fri vilja finns inte att tala om, människan är inte kapabel att styra över sin egen situation. Något som särskilt i vår tid, inte minst med det arv ifrån romantiken vi bär på, kan vara svårt att svälja.

Men det motsägelsefulla slutet nyanserar verket och gör det möjligt att läsa mer subversivt. Aeneas, trots all sin pietas, all sin fromhet och dygd verket igenom, behärskar sig i slutändan inte utan har ihjäl motståndaren: Turnus. Någon försoning finns ej att få. En subtil varning till Augustus kejsardöme? En annan tvetydighet som inbjuder till olika läsarter är berättelsen om Aeneas och Dido. Får drottningen våra sympatier? Drabbas vi av anklagelsen i hennes blick när vi möter den i underjorden?

Ögat höll hon mot marken fäst, och huvudet bortvänt;
mer förändrades ej hennes drag av orden han sade
än om hon varit hård granit eller Márpessos’ klippa.

Hur hanterar man en sådan passion, en sådan sorg? Vi vacklar och ifrågasätter själva värdet av pietas. Men vi kan också reagera på motsatt sätt och när Dido vägrar möta Aeneas blick ser vi det som en triumf, som en kvinna som var en slav under sin egen passion – en rätt ömklig och föraktlig figur i slutändan som försökt snärja vår hjälte på hans färd emot att uppfylla sitt öde. Hur man än tolkar scenen lämnar den få läsare oberörd. I båda fallen: kärleken till Dido och våldet mot Turnus åskådliggörs motsatserna pietas (dygden, plikten, återhållsamhet) och furor (passion, okontrollerade känslor), kring konflikten mellan dessa två, i själva spänningsfältet dem emellan har Vergilius byggt hela sitt epos. Det är en konflikt som får gå oförlöst, den avslutande och onödiga våldshandlingen är vad framtiden skall byggas på, att förkasta drottningen är vad Aeneas pietas kräver (“Dido has drunk the maddening poison into her very bones; she is ablaze with love” detta är furor!) – man varför gör det så ont att göra rätt?

Under sjuttonhundratalet återupptäcktes Homeros och i och med de romantiska tankeströmningarna fick Vergilius ta ett steg tillbaka för den grekiska skalden. Detta skedde kanske huvudsakligen i den tyskspråkiga delen av västerlandet där romantiken också växte sig starkast. Det är inte heller konstigt: romantikernas intresserade sig för folksjäl, det partikulära och provinsiella. Vergilius perfektionism, hans gudfruktige Aeneas, hans lärda diktning föll knappast romantikerna i smaken. Romantiken var också kulten av det ensamma geniet. Aeneas var då ingen speciellt spännande karaktär då denne själv inte handlar utan i princip gör vad gudarna säger åt honom att göra. Aeneidens historiesyn och världen är strikt deterministisk, något utrymme för fri vilja och hjältars bravader existerar inte. Till skillnad från hos Homeros där enskilda hjältar, exempelvis den mångförslagne Odysseus, ges utrymme. Ödestron genomsyrade den antika världen, men särskilt statisk blir detta hos Vergilius.

Modernisten T. S. Eliot höll den sextonde oktober 1944 en föreläsning för the Virgil Society på ämnet What is a classic? Eliot börjar med att poängtera, precis som vi sett, att romantiker eller klassicist lika gärna kan användas som skällsord eller beröm beroende på vilken egen ståndpunkt man råkar inneha. Sålunda är frågan inte huruvida ett enskilt verk skall betraktas som klassiker, utan vilka kriterier som skall gälla för att klassificera ett verk som ”klassiker”. Vad som utmärker klassikern, vad som särskiljer den i litteraturens breda fåra. Ur Eliots ståndpunkt och sådant han definierar begreppet är Vergilius klassikernas klassiker. Det är ett verk för alla, tack vare dess universella kvalitéer. Alltså precis samma kvalitéer som tidigare fått romantikerna att förhålla sig skeptiska till Aeneiden. Här måste man kanske stanna upp för ett ögonblick och fråga sig vad Eliot egentligen menar när han pratar om ”klassiker”. Det är nämligen ett snävare begrepp än vad man kanske tänker sig.

För Eliot utmärks klassikern inte bara av nämnda universalitet, utan också av författarens och hans tids mognad: maturity of mind och maturity of manners. Manners är något som idag känns tämligen engelskt och lite arkaiskt: sedernas mognad? Men visst man man föreställa sig den blide Vergilius på bjudning i Eliots 30-tal? Han har på sig en enkel men exklusin kostym och dricker vad, Dry Martini? Inga otrevliga uppträden där inte. Eliot håller uppförandet mellan Aeneas och Dido som exemplariskt och civiliserat.

En klassiker bör förhålla sig till all litteratur som tidigare skrivits, det bör vara höjden på en kurva som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Vergilius användande av tidigare stoff är ett utmärkt exempel på detta. Det bör också vara det fulländade språket, ett språk tillgängligt för alla. Språket, inte författarens genius, skall glänsa. Konsekvensen av detta, blir dock att klassikern helt utarmar ett språk, allt har redan uttryckts och det helt perfekt! I Vergilius fall sammanfaller hans författarskap med latinets höjdpunkt, därefter dör språket sakta ut. Att skriva en klassiker, att utarma ett språk som fortsätter att leva och utvecklas och förändras – är inte det en omöjlighet? Eliot lägger stor vikt vid historiesynen i Aeneiden. Eftersom det utspelar sig i en dåtid, men för en publik som redan vet vad som skall följa av Aeneas handlingar (något denne själv är helt omedveten om) sträcker sig verket både tillbaka och framåt i tiden. Den guldåder som Jupiter utlovar är aldrig något som Aeneas får uppleva – detsamma gäller för Vergilius som lägger grunden för den västerländska kulturen. Återigen dras dessa sällsamma analogier mellan författare och verk: i köttet tråcklas orden fast tills det är omöjligt att skilja det ena från det andra.

Publicerat den

I am myself alone (del 2)

Är det inte fiktionens triumf över verkligheten? Historien levandegjord i Cumberbatchs, i Irons drag – genom skaldens ord. (Eller är jag jävig i frågan? Vanns jag över till esteternas sida för så länge sedan att jag inte minns något annat. Life imitating art.) Är inte allt skrivande till syvende och sist ett fåfängt försök att betvinga verkligheten. Ett slags själens abnormitet, högmodigt utropar den sig allsmäktig och i sitt eget, slutna universum är den verkligen det. Vad är en författare? I sitt förord till romanen Angel* av Elizabeth Taylor (nej, inte DEN Liz Taylor, förbannelsen att dela namn med en berömdare berömdhet!) skriver Hilary Mantel:

”All the same, what Taylor knows – an it is the one odd fact that ties her to her creation, and drives her book – is that good writers and bad writers, when they are talking about their art, sound remarkably the same. Their early struggles are the same. Their inner thriumph feel the same. The only way in which they differ is that bad writers, once they get the initial break-through, usually make more money. […]”

Jag minns en intervju med Jan Guillou som jag såg på TV när jag var sådär 16-17. Full av gymnasialt övermod och självförtroende, ungdomens respektlöshet och ännu fullt solida ideal vackert spacklade med lysande illusioner, hyste jag för denne, som jag såg det, medelmåttige sell-out inget annat än avgrundsdjupt förakt. Nå, så stadig i sadeln på denna min mycket höga häst betraktade jag alltså Guillou sitta i sin jävla jaktpaviljong till skrivarstuga och berätta om sin senaste bok. Och när han beskrev slutscenen började rösten att liksom att darra, mannen hade tårar i ögonen av rörelse. Häpen insåg jag att han stod under sina ords påverkan, där fanns ingen distans – detta var ingen machiavellisk bedragare som listigt skrev mot bättre vetande. Inte för att Guillou gråter på väg till banken – men texten, själva skrivandeakten, den föddes ur något ärligt.För en bad writer kanske publikens beundran fungerar som ett kvitto på, ett bekräftande av, den egna smaken. Det finns två lärdomar här. För det första ska man vara försiktig innan man dömer ut även den mest kommersiella författare (texten är naturligtvis en annan sak!). Att börja med första sidans bokstav och ta sig till sista sidans punkt är ett företag värt all respekt. Den andra lärdomen är betydligt mer oroväckande: att texten är sprungen ur ärlighet garanterar på intet sätt dess kvalitet. Det luriga är naturligtvis att författaren själv aldrig kan veta hur det förhåller sig.

Angel är berättelsen om Angelica Deverell, en författarinna i slutet av förra sekelskiftet som skriver populära romaner. Gestalten är löst baserad på lika bästsäljande som excentriska författarinnor som Marie Corelli m.fl. Oansvarig, egocentrisk lever hon helt i sin drömvärld. Genom att underkänna den yttre världen kan den inte heller påverka hennes. När hon inser att dagdrömmarna och lögnerna hon väver kring sin egen tillvaro kan präntas ned på papper, att andra kan förföras av denna inre värld, blir det snart hennes värv. Angel är fullkomligt oberörd av verkligheten. Romanens nyckelscen är hennes första möte med det som kommer att bli hennes förläggare. Han är villig att publicera manuskriptet… efter några mindre ändringar. Man behöver, till exempel, ingen skruvkork för att öppna champagneflaskor.  ”Nej, sade Angel.” Hon vägrar att göra minsta ändring. Det är texten som den är eller inte alls. Verkligheten? Den är Angel fullkomligt likgiltig. Nej, mer än så: den är hennes fiende. Och lika likgiltigt är det för läsarna som blir förtjusta. Med pengarna hon tjänar tillåts ett slags klassresa – en bättre adress, klänningar och möbler. Men Angel saknar den vanliga klassresenärens ängslighet, det materiella välståndet är inte ett sätt att delta i det sociala spelet och klättra i societeten. Det är en värld som inte existerar för vår författarinna, i hennes värld kan hon inte göra några felsteg och det är detta förhållningssätt som hon pålägger sin omgivning. Autencitet, är fullkomligt oviktigt. Angel iscensätter sin dröm, i denna fantasivärld är hennes ord lag. Mantel skriver:

”Angel is self-deluded, at times almost deranged. She overrides the meek and timid, she is callous in pursuit of the preservation of her glorified image of herself, and she is no admirer of ”human nature.” One could argue that the author is showing us Angel as an awful warning; that she is telling us ”this is how bad art is made.” But I don’t think the book is as simple as that. It seems to me that what Elizabeth Taylor does is to de-romanticise the process of writing and show it to us close up, so that we are aware of that if ten percent of the process is exhiliration, the rest is tedium, backache and the fear of failure; that, whatever the impulse to art, however little or great the gift, a cast-iron vanity and the will to power are needed to sustain it. Writers are monsters, she is telling us; how else would you be reading this book?”

Angels motsats är mannen hon förälskar sig i (eller med vem hon kommer så nära det är möjligt en förälskelse, snart har han också inordnats i den storslagna berättelsen om Angelica Deverells liv. (Sann narcissism är alltid ett slags solipsism.) Edmé är aristokrat, han lever ett oansvarigt rumlarliv (Angel roar sig aldrig, humor och nöje kräver alltid ett visst mått av självdistans) men är också, faktiskt, en begåvad konstnär. Naturligtvis missförstås av sin egen samtid, dessutom arbetar han inte speciellt ofta – han har inte den där utthålligheten som Angel. Hon köper honom med sina pengar, och han tillåter sig att köpas. Taylor går dock inte i fällan att göra honom till ett offer, Edmé är tämligen osympatisk. Spelare, alkoholist med ett humör och ett våldsamt drag. Hans porträtt, liksom övriga figurer i boken, i synnerhet Angel själv, tecknas av författarinnan men ett slagsmycket brittisk, ironisk distans – till skillnad från Angel har hon humor. Jag kan se henne le ett sådant där engelskt leende över sina sidor, ett leende som bara är en liten ryckning i mungipan, men det är inget kallt leende, det är fullt av ömhet för Taylor vet, precis som vi, att vi alla är precis lika fåniga, självupptagna och bristfälliga som personerna där på sidorna.

Whatever the impulse to art, however little or great the gift, a cast-iron vanity and the will to power are needed to sustain it. Angel är inte en dålig författare, hon är den fulländade författaren. Skapandes första impuls är fåfängan, tron att man har något att säga. Dess andra är viljan till makt, att tvinga på omgivningen sitt eget jag. Hur? Med lögner, ljuvliga lögner och blodisande lögner. Med masker och krokodiltårar. Författare? Det är att på än gång tro sig rymma universum och samtidigt vara dess härskare.

Why, I can smile, and murther while I smile,
And cry ‘Content!’ to that which grieves my heart,
And wet my cheeks with artificial tears,
And frame my face to all occasions.
[…]
Can I do this, and cannot get a crown?
Tut, were it farther off, I’ll pluck it down.

Författandets två principer: å ena sidan förställning och lögn, och å andra sidan svällande högmod och erövringslusten. Alla författare är monster.

Angel.png

*Boken har även filmatiserats. På svenska fick filmen heta ”Hennes envisa hjärta” – vilket är rätt fint, med ett annat pronomen hade det kunnat vara en bok om Baudelaire. Jag har under flera åt försökt att se denna film, jag såg trailern när den visades på bio 2008 men sedan glömt bort namnet på filmen i olika omgångar. En gång hittade jag den i en videobutik i Uppsala, hyrde den och något annat. Vi såg den andra filmen först, sin vana trogen somnade min man efter drygt halva filmen och vi kom oss aldrig för att se Hennes envisa hjärta som lämnades tillbaka osedd och så glömde jag bort titeln igen. Det var bara för ett par veckor sedan som jag uttråkad bläddrade igenom HBO:s eller Netflix utbud av historiska dramer som jag av en ren händelse snubblade över den. Där hette den inte något om envishet eller hjärtan utan kort och gott ”Angel”, dessutom var bilden inte alls något som påminde mig om filmen. Nej, faktum är att jag vid ett flertal gånger bläddrat förbi den, nu klickade jag av ren leda. Och det var den! Jag såg filmen två gånger och beställde sedan ett helt gäng Taylor-romaner från en nätbokhandel.

 

Publicerat den

En lång text där jag är trött och läser samtidslitteratur

Utbrändhetens första symptom var att jag slutade blogga.

När folk i min närhet påpekar att jag jobbar för mycket, eller i alla fall borde försöka vara ledig någon dag ibland brukar jag le och tänka att jag är gjord av stål. Det är naturligtvis inte sant, jag är bara mjukdelar. Nu är jag kanske inte utbränd, men överarbetad. Jag tänker hela tiden att jag ska ta mig samman och få något skrivet – men jag har verkligen inte orken att formulera något vettigt. Så jag får ingenting vettigt gjort, sedan jag kom hem från Grez har jag inte översatt eller skrivit något alls (förutom en halvlång artikel som kommer i Biblis sommarnummer) och ingenting gör mig så stressad och ledsen och uppgiven som det. Så det har blivit ett par inlägg som jag sedan inte kunnat förmå mig att lägga upp eftersom de bara handlar om hur trött och ledsen och uppgiven jag känner mig. Kanske blir också den här texten liggande, vad vet jag. Så läsare, ha överseende med mig om detta blir en lång och ofokuserad text. När jag är trött blir det svårt att abstrahera och destillera. Orden ligger i fingertopparna, tanken i den närmaste framtiden och alla de konkreta uppgifter som väntar.

När jag först kom hem till ett februarigrått Stocholm och Loing glittrade i mina ådror gjorde jag felet att tro att problemet var platsen. Jag längtade tillbaka till mer civiliserade breddgrader och skrev följande inlägg som alltså aldrig lades upp på Stasimon:

Cry me a river, build me a cathedral

Sedan jag kom tillbaka från Grez har det grytt som en känsla av olust. I mig har floden Loing glittrat och runnit med minnen av stenhus och grönskande trädgårdar. Mörkret och kylan har inte berört mig särskilt, jag har burit något och jag tror att detta något är ett form av beslut. Det fanns en tid när Stockholm var mina drömmars mål, nu är jag här och min längtan drar vidare, växer sig större. Till civilisation och platser med en historia annan än den i detta det fjällhöga nord. Tala svensk historia och jag somnar inombords, uttråkad och distraherad. Bara antyd en Henri, en hertig av Guise, Lutetias romerska ruiner eller feodalherrarnas fanor och min fantasi tar fyr.

Tankar på platsens betydelse för sinnet har alltid sysselsatt mig. Vad gör det med en människa, har jag tänkt, att växa upp i en skandinavisk skog av barr och silverlavar, den påtagliga lukten av mossa och harsyrans syrliga smak på tungan? Bohusläns karga klippor och saltsmak på torra läppar när höststormarna drog havet över våra nakna ansikten. Något, ett sinne för dramatik och melodram kanske? har det gett oss. Detta, och ändå sprungen ur Bryssels solvarma storstadsgator, Brygges döda kanaler där svanarna seglar fram och katolska kyrkans rökelsetunga marmorrum. Där är min barndom, de yttre förhållanden som etsat mitt mjuka koppar.

Där, i Grez, läser jag en bok om de engelska sekelskiftets författares och konstnärers hem. Jag besöker Mallarmés och hela tiden tänker jag på den belgiska konstnären Fernand Khnopffs villa som Bryssels stad valde att riva, belgare, obegripliga folk!, 1936. Utifrån bilderna, texterna jag läst om det: ett slags yttre manifestation av Khnopffs inre. På en gång katedral och ateljé speglar det stämningarna i hans målningar. Det är som Proust säger, en stor konstnärssjäls hem och ateljé blir redan under dennes levnad till hälften museum. Konstnären/poeten blir där han utför sitt verk mindre människa och mera Konstnär. Han flyter ut i sin verk, och de båda – verk och konstnär – sätter sig i sin tur i väggarna. Och för konstnären blir denna manifestation av det inre en förutsättning för att fortsätta verka. Vad är ett stort konstnärskap egentligen mer än ett sätt att betvinga verkligheten? Att forma den efter sin vilja?

Den längtan känner jag, att låta mig smittas av en plats. Att på den bestämda platsen bygga mig ett slags hem som samtidigt är en motståndshandling mot en outhärdlig värld. Hyra ut stockholmslägenheten? Söka sig till Seines stränder där svanarna sakta seglar förbi. Ett par luftiga rum med utsikt där man andas en annan frihet än den svenska? Ensamhet, arbete, frid.”

Ja, jag längtar alltid till Frankrike och Paris. Men väl där längtar jag snabbt någon annanstans. Det jag i första hand längtade efter var livet där: arbetet. Det meningsfulla arbetet, icke att förväxla med det lönsamma. Det har varit ett par intensiva, mödosamma år, och jag inser att jag måste lägga om kursen om jag inte ska bränna min själ till grunden. Som det är nu hoppas jag att jag med lite omtanke, lite näring och en kanna full av böcker skal få den att växa igen – en dag kanske också blomstra.

Jag har varit dålig på att läsa böcker den senaste tiden (och med det menas: de senaste åren?) och känt att jag antingen måste läsa sådant som direkt är relaterat till arbetet eller ännu hellre: har jag ork att läsa borde jag också kunna arbeta. Nöjesläsningen förvägrade jag mig, och så försökte jag driva idéer ur brända, förtorkade jorden. Alltså läser jag igen, och det med god aptit. I ett sällsynt anfall av att vilja hålla sig à jour (samt för mig ovanligt icke-katastrofala ekonomiska förutsättningar) inhandlade jag Horace Engdahls Den sista grisen. Och njae, jag måste säga att den inte lämnade några djupare intryck. Kanske gör tröttheten att jag är mindre receptiv än vanligt, men jag tänker mig att den goda aforismen säger något om det mänskliga, något om det eviga. I Den sista grisen tycker jag att Engdahl står i samtidsmyllan upp till knäna. Istället för självständiga utsagor, är aforismerna svar på frågor man ser dryftas på kultursidorna. Det är ju inte dåligt, och ibland glittrar det till på riktigt. Men det är bildat och egensinnigt och bra – sympatiskt kort sagt. Och jag vill ju inte vara negativ för det är som att man ska vara jävla tacksam bara för att någon kan citera på tyska eller drömma om Virginia Woolf. En kulle blir inte ett berg bara för att den står på en platt slätt. Och jag bläddrar i mitt tummade exemplar av Beröringens ABC där Engdahl (våga vägra den där pinsamma banaliseringen av det kulturella samtalet där man är du och förnamn med de förmodade intellektuella giganterna. Det kan bara vara i en så infantil kultur som den svenska där den yttersta hedersbetygelsen är att bli nämnd med sitt förnamn en Astrid, en Horace, en Carola) tar sig ett antal författarskap i skarpsynta essäer. Den jag läst och läst om är såklart ”Ofödelsedagar” om Mallarmé och jag hade önskat fler betraktelser som de som står att finna där än om hur jobbigt det är att bli gammal och tillvaron som mer eller mindre hyllad kulturpersonlighet – det senare än tämligen snäv grupp. Nå, ett par gånger nickade jag i medhåll: här är en tanke också jag tänkt! Till exempel detta:

bild 2(1)

Och ja, det är ju därför jag skriver denna blogg och aldrig kunnat motivera mig till att hålla någon form av dagbok. (Det är med stor sympati jag tänker på Ludvig XVI som dagen för Bataljens stormade i sin dagbok präntade ett klangfullt: Rien. Ingenting. Den uppgivenheten inför den rusande tiden, den turbulenta omvärlden. Att stänga dörren om sig och inför arket och ensamheten bara känna leda. Ingenting.) Kanske har jag missuppfattat hela genren aforism, den kanske bara går ut på att formulera inte helt originella tankar men göra det med elegans. Innehållet underställt formen med andra ord, och nog skriver Engdahl elegant alltid. Men jag, svältfödd på litteratur, vill för varje sida jag läser utforska nya marker, den här själen behöver potent gödsel om den skall repa sig och, tja, Den sista (eller är det siste, jag kan inte läsa skrivstilen och orkar inte googla) grisen var inte mer än en angenäm kittling.

bild-1

Jag var ju Umeå för någon helg sedan på Littfest där Alastor hade ett bokbord. Det var min första färd längre norrut än Uppsala och jag tog tåget. Jag skulle verkligen vilja skriva något insiktsfullt om den norrländska himlen, för det var den som gjorde störst intryck på mig. Men det känns som att allt jag i mitt nuvarande tillstånd skulle kunna få ur mig är plattityder som var storögd Norrlands-resenär redan tänkt och uttalat innan mig. Det är något med himlen som gör att den på en gång känns högre samtidigt som man är den närmare. Att himlasfären är tunnare, att dess färger är skira och tunna. Transparenta pasteller i ljusblått och rosa – jag lovar om man kunnat resa in i Platons idévärld och stött på en vinterhimmels idé är det en sådan himmel man skulle funnit. Vass och krispig som skaren på snön.

Av Umeå såg jag inte mycket. Jag tyckte om trähusen som andades sekelskifte och påminde mig om mitt Bohuslän, Marstrand kanske. Älven var väldig och frusen, vid en kyrka blev jag stående inför bibelverserna, märkligt rörd. Kvällarna tillbringade jag på hotellet där jag också åt – tröttheten ger samma avtrubbning som alkohol, och jag bryr mig inte om att gripa ögonblicken. Träffa nya människor, knyta kontakter, samla erfarenheter – låt mig bara få sova.

Nå, förutom de 30 kg (jag önskar verkligen att det var en överdrift) Alastor-böcker jag släpade runt på i min resväska inhandlade jag även hastigt tre pocketböcker på centralstationen att ha något att läsa den långa resan upp. Den första: en thriller som hette typ Kvinnan på tåget (inhandlad för sin titel, javisst. Hade dessutom fått någon utmärkelse så why not.) och den var en helt okej thriller. Förutsägbar i sin oförutsägbarhet, men precis som att jag också kan roas av korsord som egentligen är för lätta för mig kan jag gilla detektivromaner där det finns en lösbar gåta att lösa. Det var också en ganska träffande bild av alkoholberoende och minnesluckornas fasa. Den andra boken minns jag inte vad den hette men jag köpte den för att det var en kriminalroman som utspelade sig i Kanada. Eftersom livsomständigheter fått mig att tänka mycket på Kanada den senaste tiden kändes det passande och jag tänkte att den skulle vara lite som Morden i Midsomer, fast i Kanada och att det kunde vara lite mysigt. Ni förstår hur trött jag var för att det skulle låta lockande, som att behöva få sin mat tuggad för att hjärnan tappat alla tänder. Hursomhelst, boken var mycket värre än så och efter drygt tio sidor, tio sidor där jag fått lägga ifrån mig volymen ett antal gånger bara för att mitt blodtryck gick upp, insåg jag att det inte skulle gå. Den var för dålig. Intrigen för sökt, stilen för hurtfrisk och karaktärerna sådana klichéer att jag mådde lika illa som om jag satt i mig alla de varma camembert-mackor (pga Kanada) som hunnit inmundigas på dessa femton sidor. När jag sedan skulle åka hem med mina kanske 25 kg böcker eftersom dekadenslitteratur inte gått hem fullt så bra som jag önskat i Umeå, kunde jag helt enkelt inte förmå mig att denna förskräckliga bok skulle ytterligare öka min börda så jag lämnade helt sonika kvar den på hotellrummet.

Den tredje boken var även det en deckare: Madonnan i Notre-Dame skriven av en fransman som enligt baksidestexten vid något tillfälle i sitt liv arbetat i den berömda katedralen. Ett faktum som underströks tillsammans med en uppmaning om att romanen till stora delar utspelas där och att både vana kyrkobesökare och turister kommer att känna igen sig. Men den som väntade sig något liknande Victor Hugos Ringaren i Notre-Dame eller Huysmans La Cathédrale bedrog sig gruvligt. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att man kommer närmare parisatmosfären i Umberto Ecos Foucaults pendel som ju också börjar på ett parisiskt museum. Det jag menar är, om du skryter med din goda kännedom av en plats behöver vi lite mer detaljer än sakristian och nattvakternas ronder eller namnet på parken bakom katedralen. Också den här boken stod till axlarna i samtidsdyngan. Allt skulle kommenteras: liderliga präster, ett korrupt polis- och rättsväsende, konflikter mellan araber och kristna, fucking kriget i Algeriet och den vite mannens synder lyckades man med lite god vilja och ett skohorn trycka ner i den alltför lilla skon. En ansats till genusmedvetenhet där manschauvinistisk (så typiskt fransk att det nästan blev parodiskt) grisighet kritiserades men där mycket uppmärksamhet samtidigt ägnas det kvinnliga offrets med vax förseglade och ”egendomligt hårlösa och barnsliga” kön. Jag är underwhelmed.

Som trogna läsare av den här bloggen vet skrev jag i slutet av 2013 klart en roman som jag skickade till några förlag varvid romanen prompt refuserades. Nu menar jag inte att denna roman är ett stycke odödlig litteratur, jag tänker mer på den som en förnöjsam bagatell med sina alldeles egna brister. Men i stunder som dem med de här tre pocketböckerna bränner minnet av de där refuseringarna i mig och jag undrar: är det mig det är fel på? Är jag galen? är världen?

Jag skulle också vilja försöka mig på en liten observation. (Btw, mycket imponerad att du, käre läsare, hängt med hela vägen hit. Strax över 2 000 orkeslösa ord där jag mest klagar över trötthet och ondgör mig över samtiden har du tagit dig igenom. Det skulle vara roligt, som en lite undersökning, om du som läst hela vägen skulle lämna en liten kommentar här nedan. Ingen reflektion, bara ett litet ”Tja!” eller nåt för jag är uppriktigt nyfiken! Nå, tillbaka till nämnda observation.) Jag, ska vi kalla det en teori? låt oss kalla det för en teori, om att en anledning till att jag är så förtjust i sekelskiftet är att alla konstyttringar då följde ett slags poesins logik. Och inte bara konstyttringar förresten, har ni läst filosofiska texter från den tiden? naturvetenskapliga? handböcker? Det är en sann estetisk njutning – och det är som att alla är tränade i ett poetiskt tänkande. Att betrakta en tavla av Moreau är inte helt olikt att läsa en dikt – symbolerna finns där att tolka. Man rör sig längs konnotationstrådarna, tavlan skall inte ses bokstavlig, inte heller är symbolerna slutna utan öppna som metaforer. Jag skulle kunna, borde, utveckla detta vid tillfälle. Nu är jag för trött. Hursomhelst. I denna vår tid där vi avsagt oss våra själar och reducerat oss till kroppar (DET har jag iaf skrivit om tidigare) följer konstyttringarna inte poesins utan snarare filmens. Som betraktare befinner vi oss alltid utanför, första regeln man lär sig i skrivhandboken är: show don’t tell. När vi läser en bok spelar vi helst upp den som en film i vårt huvud. En vän som skriver i den kommersiella genren berättade att läsarna vill ha så lite detaljer och miljöbeskrivningar som möjligt. När det väl fattat hur scenen ser ut vill de ha handlingen – det ska hända grejer!

I en scen i Kvinnan på tåget, mot dramats avslutande (så SPOILER-varning I guess) beskrivs den psykopatiske mördarens kroppsspråk som blir märkligt, nästan obegripligt (han blåser upp kinderna, andas ut, sätter sig – ngt sådant) om man inte sett på tv-serier de senaste åren. Då blir beteendet istället psykopatmördare 1.0 – kanske bäst åskådliggjort av Andrew Scott som Moriarty mot Cumberbatch Sherlock Holmes (ni som kan serien vet vad jag menar med kinderna!) Det är detta beteende som signalerar mördarens galenskap, hans megalomana vanföreställningar etc. men som behöver sitt ramverk för att blir begripligt. Det är lite som att man ser ut som ett riktigt asshole om man äter på ett äpple – tack vara ett antal filmer och serier som etablerat detta. Äter ngn ett äpple i en text idag kommer vi alltså tänka mindre på Eden och mer på alla populärkulturella assholes och douchebags som setts tugga på äpplen. Ett annat exempel på denna i mitt tycke olyckliga trend i samtidslitteraturen finner vi i en annan bok jag nyligen köpt men inte läst klart. Nu känner jag att jag måste berätta historien om den boken också, ha överseende kära läsare, jag orkar. inte. filtrera.

Såhär var det: jag gick på bokrean med målet att inhandla ”lättsmält underhållnings-litteratur” för att liksom sparka igång läsandet igen. Sagt och gjort. Eftersom jag gillar medeltiden och rosornas krig i synnerhet inhandlades en misstänkt guldig roman Rosornas krig: Stormfågel. Såhär i efterhand förstår jag ju att det inte bådade gott när författaren i baksidestexten deklarerade att han läst George R. R. Martin Games of Thrones och att ”det sades hela tiden att den var inspirerad av Rosornas krig.” Varvid författaren bestämmer sig för att skriva sin egen historia, baserad på de historiska skeendena. Det jag gillade med GoT när jag läste böckerna för typ femton år sedan var att det trots fantasy-element handlade om politiska maktspel, dessa har Martin gett tyngd och realism genom att gå till historien. Den här författaren däremot, han gillar Game of Thrones och vill göra sina egen variant. Men han är ingen Hilary Mantel (vars två Wolf Hall-böcker jag lyckligtvis också inhandlade på rean, DÄR har vi en intressant historisk roman) och skriver ngt slags äventyrsromaner som får mig att tvivla på att han faktiskt LÄST Game of Thrones utan bara SETT tv-serien. Hans prosa är inte bara platt och träig, karaktärerna klichéer och den historiska känsligheten noll – han skriver saker som ser häftiga ut i det där inre ögat. Som litteratur sett blir det dock bara fånigt.  Vid ett tillfälle övar en äldre riddare svärdsfäktning med några yngre män (för det var så man bondade på medeltiden, det är säkert!), Englands blivande drottning kommer ut på borggården och riddaren hejdar sig genast och faller på knä och det gör han såhär: ”Han tog ett steg mot henne och föll på ett knä med svärdet framför sig likt ett stående kors.” Visst ser ni det framför er? Det hela känns väldigt Brian de Guilbert i Ivanhoe sådär, det ser häftigt ut. Att det sedan beskrivs övertydligt (vi fattar väl att det ser ut som ett kors om han har det framför sig?), utan historisk förankring, och framför allt utan förståelse för skeendet. Gesten betyder ingenting för författaren, han ser den utifrån precis som läsaren. Han är som ett barn man lämnat utan tillsyn på ett museum. Han tar fram svärdet och kör obetänksamt ner klingan i marken, han ser att det liknar ett kors men vet inte vad Korset innebär. Och sådär fortsätter det, prinsessan anländer till sitt bröllop och då hänger alla adelsmän på kyrkoplanen utanför där man kan gå och småprata med varandra och med henne. Det är varm, hon blir rörd och svettig och då RINNER HENNES SMINK. Ja, av ren självbevarelsedrift läste jag inte ut den här romanen heller. Jag har alltså ingenting emot underhållningslitteratur, men den får gärna vara skriven av vuxna för vuxna. Nej, jag tar tillbaka det. Det finns utmärkt litteratur som opererar på flera plan man som vuxen kan ha glädje av trots att den riktar sig barn primärt. Vad jag inte står ut med, det är smörja.

Smörja har dock den fördelen att den gärna blir övertydlig. Det som även utmärker den mer kvalitativa litteraturen blir tydligt i smörjan eftersom det i den senare är bristfälligt utfört, det skaver i prosan och vi blir medvetna om vilka stilgreppen den tarvlige författaren bristfälligt försöker använda sig av.

Jag hade tänkt avsluta resonemanget lite mer elegant, men kom av mig och tänker istället ägna resten av aftonen åt att tänka på Brian de Guilbert.

bild 1

Spara

Spara

Publicerat den

Château-Landon: à cause du sommeil et a cause des chats

bild 4

15 januari. Halvtid. Att två veckor redan gått, femton dagar förflutit. Krönet är nått, nu följer nedstigningen, den allt brantare backen mot den dag jag måste packa väskan och åka härifrån. Så länge man har större delen av tiden framför sig går det att skjuta upp tanken, nu kastar framtiden sin skugga över mina dagar.

Maken var på besök, tillsammans tog vi bussen till ändhållplatsen: Château-Landon. Jag hade studerat tidtabellen, bildgooglat. Ni vet hur vissa ortsnamn liksom bär på ett löfte? Hur de första bilder man får upp i sin webbläsare överensstämmer, rentav förhöjer, detta löfte. På vägen dit passerar vi byar, småstäder av arbetarkaraktär, lite nedgångna – jag tänker att löftet om ett vackert äventyr var falskt. Längs med Loing har man grävt en snörrät kanal; glasbruk, stenbrott, övergivna bensinmackar och byggvaruhandlar. De få individer som sitter på bussen ser ut som en karikatyrer av fransk provinsialitet. Med fem minuter kvar till vår destination lämnar bussen plötsligt den lilla dalen kring Loing och vägen stiger. Vi kommer upp på en platå, förutom oss är det bara en person kvar på bussen, en vithårig liten åldring av obestämt kön som bär en tuffsig liten hund i en korg. Platta odlingar breder ut sig åt båda hållen, det var länge sedan vägen asfalterades här, bussen skakar och framför oss, byggt på en liten höjd som en medeltida fästning väntar Château-Landon. När bussen i halsbrytande fart tar sig upp för en slingrig väg bland stenhusen, förbi torget, då vet jag att instinkten talade sant, här väntar ett äventyr.

Det är bergsluft i Château-Landon, här blåser friska vindar. Som i alla små byar häromkring härskar stillheten. Vi hälsar på de få människor vi träffar på gatan – det kommer naturligt, det är nog att som främlingar mötas på en och samma gata för att en gemenskap ska uppstå. På turistkontoret, där en par gubbar sitter och hänger vid den ansvariga damens bord får vi tag på en karta och en föreslagen promenad som tar oss runt alla byns sevärdheter. Vi börjar med kyrkan, den är från tidig medeltid, mjuka, romanska linjer. Ödmjuk i sin enkelhet, kitschig med sina målade trästatyer som känns mer tjugonde seklet än något annat, sina missmatchade inredningselement – men även i detta uppriktig. Det är en levande kyrka, om än tom nu ekar gudstjänsterna psalmerna från sekler och åter sekler i stillheten. Den medeltida vigvattenskålen måste läcka, istället har man ställt ett vanligt dricksglas däri. Som vanligt finns en minnestavla över de som dödats eller anmälts saknade i något av de båda världskrigen, byns söner och döttrar, deras namn förevigade i stenen, i detta som är byns hjärta och minne. Alltså: dödade, saknade och nederst: offer för zeppelinarna. Bara två namn där: Georges och Marie. I min fantasi kryssar luftskeppen över Château-Landons torn, ett kärleksmöte i det brinnande kriget, en stulen stund som slutar i sorg.

Jag vet inte hur jag ska beskriva atmosfären i byn, det är som att medeltiden plötsligt blev påtaglig. Allt är vackert, vi går längs med strömmen som löper nedanför byn. Château-Landon är torn, efter torn, efter torn. På bergssidan klättrar husen: vackra, anspråkslösa stenhus. Trädgårdar i terass, terrasser med trädgårdsmöbler för varma dagar i solen. På slättsidan trädgårdsodlingar och dungar. Inget grönskar nu men jag ser nypontörnens buskar, föreställer mig rosorna om sommaren, över bäcken lutar sig tårpilar. Allt är vackert. Trappor av sten och små broar, valv över trapporna som leder upp till byn. En kvarn och ett väldigt kloster, idag dessvärre något så prosaiskt som ett äldreboende. Det är för stort, detta kloster. Det är något högmodigt över det, dess väldiga kor och meterlånga glasfönster. Genom dem ser jag att det som måste varit kyrkorummet styckats upp i våningar, jag räknar till tre, sedan tar stenväggen vid och vad som gömmer sig i klostrets mage får man gissa. Över allt detta ett silvrigt, rinnande ljus som eklärerar tingen som det skymning och morgon på en och samma gång. Vi rundar klostret på en skarpt sluttande väg och går in i dess trädgård. Här står man uppe på befästningarna igen, utsikten är hänförande. Här finns ett stort stenbord i en halvcirkelformad del av trädgården, det känns nästan hedniskt, och man får känslan som att här finns mysterium att invigas i. Tillbaka på höjden promenerar vi runt i byns kärna, stenhus, medeltid, som trädgårdar med noggrant underhållna blommor och andra växter. Ett kommunalt bibliotek, en slaktare, frisersalonger med skyltar från anno 1900.

Vi äter lunch på ett litet hotells restaurang på torget. För inte ens hundra kronor var får vi trerätters, rejäl husmanskost, och varsitt glas vin. Det är tomt i övrigt, personalen står i baren på andra sidan receptionen, skrattar. Så betalar vi för oss, bussen går strax, och vi lämnar Château-Landon för att fortsätta eftermiddagen i Fontainebleau. I bussen vänder vi oss mot varandra i något slags tacksamhet att få ha delat detta med en annan person. I den andres drag anar man fortfarande lite av ljuset som föll över medeltidsstaden, det är på en gång ett kvitto på att upplevelsen var sann och en lättnad; det vackra äventyret är tungt att bära, tillsammans kan vi dela bördan som det allt för underbara ändå är.

Och så var det det här med katterna. Till min stora besvikelse är det hemskt dåligt med felina däggdjur här i Grez – i Château-Landon såg vi en hel drös. Vilket i mina ögon bara gör byn än mer sympatisk. I flera fönster på gatuplan såg vi matskålar. Men så påminde en vän mig om Algernon Blackwoods novell Ancient Sorceries. I novellen kommer en timid liten engelsman till en by på franska landsbygden.

”The little town climbed in straggling fashion up a sharp hill rising out of the plain at the back of the station, and was crowned by the twin towers of the ruined cathedral peeping over the summit. From the station itself it looked uninteresting and modern, but the fact was that the mediaeval position lay out of sight just beyond the crest. And once he reached the top and entered the old streets, he stepped clean out of modern life into a bygone century. The noise and bustle of the crowded train seemed days away. The spirit of this silent hilltown, remote from tourists and motor-cars, dreaming its own quiet life under the autumn sun, rose up and cast its spell upon him. Long before he recognised this spell he acted under it. He walked softly, almost on tiptoe, down the winding narrow streets where the gables all but met over his head, and he entered the doorway of the solitary inn with a deprecating and modest demeanour that was in itself an apology for intruding upon the place and disturbing its dream.”

He stepped clean out of modern life into a bygone century… Det är något märkligt med byns invånare dock. Och innan Vezin steg av tåget varnades han en medpassagerare, fransmannen talade för hastigt för att V. riktigt skulle hinna uppfatta mer än de sista orden: A cause du sommeil et a cause des chats. På grund av sömnen och katterna. Och det är något märkligt med invånarna, med dem och med byn – de är, ja, som katter. Det är ett synnerligen effektivt grepp att ge människor ett annat djurs beteendemönster. Kanske har man sett de youtube-klipp eller vines där folk beter sig som hundar – den sökta effekten där är komiken. I Ancient sorceries är det ett stigande obehag. Som kattentusiast reflekterar jag vid denna omläsning hur väl fångat kattbeteendet är, och det med små medel (det är inte så att folk går runt och klöser på möbler). Det är kattens sätt att komma in ett rum, kattens lättja och nonchalans, kattens oberoende och inneboende mystik. Därför är också den första hälften av novellen den obehagligaste och effektivaste. Vi får följa Vezin där han utforskar den lilla staden, hur han faller för dess förtrollning – lugnet och stillheten, den medeltida känslan – som läsare blir man lika intresserad, lika förtjust. Därefter det vaga obehaget att allt inte riktigt står rätt till. För Vezin sker det när han ska köpa något i en affär och inser att affärsbiträdet liksom bara spelar, att hennes riktiga liv och syfte är ett annat. Han sätter sig i en park och genast är den full med folk, han reser sig och som av en händelse går de också. Eftersom byns kattlika beteende redan tydligt etablerats vid det här laget kan jag inte låta bli att le, som kattägare vet man att man inte kan slå sig ner någonstans utan att katterna som av en händelse och bestämt sig för att ligga just där (exempelvis på tangentbordet, på boken man håller på att läsa), och ändå ge sken av att det var ett beslut fullkomligt oberoende av en eget handlande.

bild 1(1)

”And, now that my eyes were partly opened, I noticed other things too that puzzled me, first of which, I think, was the extraordinary silence of the whole place. Positively, the town was muffled. Although the streets were paved with cobbles the people moved about silently, softly, with padded feet, like cats. Nothing made noise. All was hushed, subdued, muted. The very voices were quiet, low-pitched like purring.”

Velin upptäcker snart att han själv faller in i samma beteendemönster, går aldrig rakt in i ett rum utan stryker längs med väggarna. Från detta mysteriösa, ganska behagliga spinnande i solen-tillvaro övergår novellen i en mer renodlad skräcknovell och det ska firas häxsabbat och Satan tillbedjas. Och det går väl för sig, det är en tämligen effektivt skriven skräckvision, det är på den föreställningen som novellens premiss liksom vilar. Som det heter i novellens slut: ”Lycanthropy, or the power to change themselves into wolves, was everywhere believed in, and the ability to transform themselves into cats by rubbing their bodies with a special salve or ointment provided by Satan himself, found equal credence.”

Mest effektiv måste en text, i synnerhet en spöksaga, vara när läsaren upplever samma känslolägen som protagonisten. Det ÄR något tilltalande, förföriskt rentav med den där franska byn, dess invånare och i synnerhet den svarta lilla katten/unga kvinnan Ilse. I säg filmmediet hade Vezins och Ilses möte aldrig kunnat gestaltas lika effektfullt. I en mörk korridor snuddar Vezin vid något som han upplever som en len katt, och på samma gång är det en kyss på hans läppar. Vi tränas i att tänka filmiskt, i scener och bilder, men litteraturen tillåter oss att tänka symboliskt. Där kan ett mötet på en gång vara kyss och smekning av kattpäls. Detta dubbla seende, som poesin tillåter oss, där en sak kan vara och samtidigt en annan skulle jag säga är den värdefullaste egenskap läsandet kan ge oss. När jag nu ser tillbaka på besöket i Château-Landon kommer mina upplevelser där alltid att färgas av novellen jag sedan läste om. För: när jag läste texten var Château-Landon färskt i mitt minne, bilderna som projicerades i mig lånade verklighetens medeltida torn och gränder till sceneri. Och nu, när jag tänker på Château-Landon kan jag inte fullt skilja verkligheten från dikten, Ancient Sorceries kastar sin skugga över mina minnen. Inte i den mening att jag tror ha gnidit mig med brännande salva och hört lockropen att fira sabbat. Utan såtillvida att mina intryck: förtrollningen, tystnaden, invånarna och framför allt stämningen flyter samman med de jag föreställde mig under läsningen. Vad är efterkonstruktion och vad upplevdes där och då. Men sedan, vaddå ”där och då”? Ofta är det först efteråt, när man hunnit reda ut sina intryck som man liksom bestämmer sig för vad det var för förhärskande atmosfär som rådde, vilka detaljer det är som kommer att präntas in i minnet. Och för mig var Château-Landon att stiga in i en annan tid, det var skönheten i trädgårdar man ordnat i terrasser, medeltidens överjordiska stillhet och katter. Spinnande, vänliga katter som lät sig klappas, som betraktade oss med katters naturliga överlägsenhet; välvilliga konungar som beviljade oss ofrälse en audiens genom besöket i deras stad, genom att stryka över deras solvarma, spinnande kattpälsar.

bild 2

”But, long before that, I remember pausing somewhere on the road and looking back to where the hill-town of my adventure stood up in the moonlight, and thinking how exactly like a great monstrous cat it lay there upon the plain, its huge front paws lying down the two main streets, and the twin and broken towers of the cathedral marking its torn ears against the sky. That picture stays in my mind with the utmost vividness to this day.”

Publicerat den

”Titus, reginam Berenicen, cui etiam nuptias pollicitus ferebatur, statim ab urbe dimisit invitus invitam.”

Alexandre-Cabanel-xx-Boniface-and-Aglaia-xx-Cleveland-Museum-of-Art

En liten, anspråkslös rad hos historikern Suetonius och utifrån den bygger Racine hela sin sublima tragedi Bérénice. Titus, den romerske kejsaren, skickade bort Bérénice, drottning av Palestina, trots att han älskade henne och trots att det ryktades att han lovat att gifta sig med henne. Racine, liksom Shakespeare, är i första hand en stor psykolog och lämnar medvetet alla yttre omständigheter därhän och riktar in sig på detta trots att han älskade henne som rymmer en värld av smärta.

I korthet: Titus fader Vespasianus är död, Titus äntligen kejsare. I fem år har han och drottningen Bérénice älskat varandra, hon har lämnat sitt land och lever isolerad, utan vänner, i Rom. Hennes dagar är väntan på den älskade, långa, evinnerliga dagar men nu, nu kan hon krönas kejsarinna. Lismarna samlas redan vid hennes fötter, världen är hennes för hon är älskad av en kejsare. De har längtat, tillsammans drömt om den här dagen, äntligen fria att älska varandra och förenas öppet i äktenskap. Min Titus inser, en kejsare är inte fri, han äger inte sitt liv, det är Roms. Och Rom hatar kungar – och därmed också drottningar. Upphöja henne han älskar och bryta Roms lagar, eller  välja plikten och krossa det älskade hjärtat? Och där är hela dramat, ett par plågsamma möten; förnekelse; ohygglig insikt och till sist stoisk acceptans. Racines pjäser är koncentrerad smärta, skriven på sublim alexandrin. Precis som hos Shakespeare är det en vers som ligger melodisk och naturlig i munnen, om den inte deklameras på teatralisk draaamaten-vis blir det aldrig styltigt – det bara förhöjer effekten. Det slipar den kniv som Racine kör in i hjärtat och sakta vrider om.

Alexandrinen vibrerar av en smärta, en förtvivlan och en passion som gör det nästan omöjligt att läsa. Man tvingas vända bort blicken, ögonen blir fuktiga, hjärtat krackelerar i takt med Bérénices och Titus repliker. Man kommer till femte scenen i fjärde akten, (och jag läser orden på ett tåg som bär mig bort från mannen jag älskar, för oss är det inte ett ”för evigt”, men just där och då fungerar jag lite bättre som en resonanskammare för den franskklassiska drottningens smärta):

Pour jamais ! Ah, Seigneur! songez-vous en vous-même
Combien ce mot cruel est affreux quand on aime ?
Dans un mois, dans un an, comment souffrirons-nous,
Seigneur, que tant de mers me séparent de vous ?
Que le jour recommence et que le jour finisse,
Sans que jamais Titus puisse voir Bérénice,
Sans que de tout le jour je puisse voir Titus ?

(För alltid! Ah Kejsare! tänk själv på/ hur grymt ordet är när man älskar?/Om en månad, om ett år, hur kommer vi inte lida då,/ Kejsare, när så många hav skiljer oss åt?/ När dagen gryr och dagen dör/ utan att Titus får se Bérénice/ utan att jag på hela dagen får se Titus?)

Det är något med det franskklassiska dramat som tilltalar mig alldeles särskilt. Hos Shakespeare finns mer dynamik, det är rörigare: rörligare. Hos Racine är det som att ett helt känsloförlopp detonerar i ett fruset ögonblick. Det påminner om det antika dramat, dramats figurer är låsta i sitt öde. Men om det för grekerna snarare rörde sig om ett Ödets eller Gudarnas nycker är det hos Racine snarare den egna naturen som är hindret. Man har hamnat i en olöslig ekvation, det finns ingen räddning – bara smärta och stilla katastrof väntar; så mycket värre för att du själv måste välja den. Och det är det enda valet du kan göra.

Titus vacklar, han erbjuder sig att lämna allt och följa henne i exil till världens ände. Men vad kan han erbjuda, en ömklig kejsare utan kejsardöme? Och där är smärtpunkten, där talar dramat som utspelar sig vid ett romerskt kejsarhov och som skrivits på 1600-talet direkt till oss. Det är en mänsklig erfarenhet, men kristalliserad och vässad: tydliggjord. Ända sättet för mig att älska dig är att bli en spillra, att bli en annan – men kommer han att kunna älska dig, du att älska honom? Svaret anas och det är ett nej. Vad du än väljer ger du upp kärleken, den modige gör det med svärdet: han genomför brytningen och väljer plikten men vet också att han därmed är död inombords. Den fege gör det med en kyss: försjunker i vällustens bäddar, men dödar sig och sin kärlek med den handlingen.

Publicerat den

Vit heliotrop

guerlin

Guerlins parfym ”Helitrope Blanc 000” skapades 1870 och var en riktig innedoft 1878-1883. Viktorianerna var överhuvudtaget mycket förtjusta i att ha heliotrop i sina parfymer, och namnets ”000” betyder att blomextraktet i parfymen hade tredubbel styrka. Bara namnet ”Vit heliotrop” vittnar dock om ett mått av artifice emedan blomman heliotrop är lila – själva namnet är också namnet på en ljuslila färg och en ädelsten med samma färg.

Det går mode i allt, så ock i dofter och blommor och heliotropen upplever idag knappast stor popularitet. Denna solblomma som enligt vad jag kan läsa mig till i parfymform luktar vanilj men ändå förvånansvärt friskt är idag tämligen bortglömd. Guerlins parfym lär vara som att lukta på sprudlande champagne i ett kupat glas. ”Heliotrope Blanc 000 shows another side of the story: all the freshness of a perfect cologne yet powdery and easy on the nose with a real bouquet and longevity. And not least; not as much a melancholic sigh from time long past, as a happy spring greeting.” Mitt möte med den vita heliotropen sker dock inte på parfymhyllan, utan föga förvånande i litteraturen. Jag läser Teleny – som ibland tillskrivs Oscar Wilde med vänner, Vertigos översättning gjord av KG Johansson – och plötsligt ser jag vita heliotroper överallt. Jag får som känslan av att jag träffat på dem tidigare, heliotroperna, och undrar plötsligt om det finns en gömd symbolik som går mig förbi. En väldigt massa googlande senare är jag inte mycket klokare, den där lite anonyma blomman som mest ser ut som det blomster vi kallade hundkäx i min barndom, visar sig vara förrädiskt undflyende.

Jag får röra mig bakåt, till tidigare översättningar. I Remy de Gourmonts Färger finns en heliotrop. Det är i det dekadenta prosafragmentet Den dåliga blomman där den namnlöse berättaren går förbi en blomsterhandel och känner en ”grym doft”, varvid han stiger in och efterfrågar:

– Madame, jag ber er, ge mig denna blomma, ensam i sitt slag och trefaldig som doftar av tre lukter, rosens, heliotropens och jasminens, denna väsentliga och grymma blomma vars absurda och avlägsna doft gör mig så illamående.

Han hittar den till slut, den dåliga gula lilla blomman. Vi måste påminna oss om att blommorna – vällustiga, dånande, döende – är något farligt. De ligger poesin nära vid förra sekelslutet, kopplingen är stark och närvarande – här kan vi peka på det uppenbara som Baudelaire Det ondas blommor eller lord Tennysons omdöme om den nya franska (symbolistiska) diktningen: ”poisonous honey stolen from the flowers of France.”

heliotrope

Någon särskild betydelse för den vita heliotropen hittar jag dock inte. Jag får som känslan av att den kanske är viktigare i en brittisk kontext – att den på något sätt är besläktad med den gröna nejlikan. Jag hittar Arthur Symons dikt som heter just White Heliotrope, här i min (hmm, improviserade) svenska översättning (ni hittar engelska originalet strax under):

Vit Heliotrop

Ett feberrum och en vit bädd,
på stolen tumlar kjolens tyg,
och boken öppen som i smyg;
i hatt och hårnål är dess sida klädd.

Spegeln har sugit dina drag,
ner i sina dolda djup, vet
den vaktar nu i hemlighet
blott minnen av ditt behag.

Och du ligger där halvt naken;
sneda ögon ser mig vaka,
och min blick ser trött tillbaka,
öm av att ha hållits vaken.

Detta (att frukta, nej jag tror: hoppas?)
lockar minnets gast med framgång
den dag min näsduk någon gång
med Vit Heliotrop på nytt parfymeras.

GervexHenri_Rolla

(White Heliotrope: The feverish room and that white bed,/ The tumbled skirts upon a chair,/ The novel flung half-open, where/ Hat, hair-pins, puffs, and paints are spread;// The mirror that has sucked your face/ Into its secret deep of deeps,/ And there mysteriously keeps/Forgotten memories of grace;// And you half dressed and half awake,/ Your slant eyes strangely watching me,/ And I, who watch you drowsily,/ With eyes that, having slept not, ache;// This (need one dread? nay, dare one hope?)/ Will rise, a ghost of memory, if/Ever again my handkerchief/ Is scented with White Heliotrope.)

Kanske är de efterföljande vita heliotroperna blott hänvisningar till denna dikt? Till detta kärleksmöte med – vad? en prostituerad, sminket antyder det, eller är det en utomäktenskaplig affär – i vilket fall kommer paret inte att ses igen. Det är en dikt om melankoli och åldrande, om kärleken och skönhetens efemära natur. Det är en dikt som känns andas något av en ”risque”-stämning – det där feberrummet andas tungt av sex och vag fara. Till och med i detta tillstånd av efteråt och mättnad rör sig det slumrande begäret: den halvnakna kroppen i den vita sängen, hennes outgrundliga ögon som ser ”strangely” på de trötta, mörbultade diktjaget. Hon är en sfinx, från hennes hud stiger den vaniljdoftande heliotropen.

Är det här heliotropen blir en så sexig doft? Var den vanlig bland Londons prostituerad, gick man längs brittiska Imperiets huvudstads gator och slogs av doften av vanilj – drömde gentlemannen om Java, Bali, andra exotiska platser när han jagade längs gatorna för att stilla sitt kötts svallningar? Och in på scenen träder nu: Teleny.

”Dessutom var hans klädsel, om än oklanderlig, en aning excentrisk. Den kvällen hade han till exempel en bukett vita heliotroper i knapphålet, fastän kamelior och gardenior var på modet just då. Han förde sig verkligen som en gentleman; men på scenen – liksom gentemot främlingar – var han en aning högdragen.”

Jag har alltså bara läst de första kapitlen – men i dem är heliotropen allnärvarande. Den är närmast synonym med Teleny, det är hans signaturdoft. I denna förtjusande erotiska bögroman blir kontrasten mellan de kyskt vita blommorna och den sprudlande vaniljdoften närmast symbolisk. Låt oss påminna oss om att Teleny utges 1893, Guerlins ”Heliotrope blanc 000” har varit ut mode i nära ett decennium. Det är precis så länge att den inte riktigt hunnit bli populär (eller vintage) igen. Det är en kanske lite tantig doft, den kanske är lite billig, kanske är den dåliga kvinnors doft. Symons dikt trycks 1895 eller 1897. Varför är Heliotrope blanc plötsligt så närvarande i litteraturen på 1890-talet? Såhär fortsätter de i Teleny (och nu blir det värre, känsliga läsare varnas – å andra sidan, är man inte villig att bege sig ner i undervegetationen ska man kanske inte läsa Stasimon alls?):

”– Säg mig vilken är er favoritdoft?
– Vit heliotrop.
Utan att svara tog han fram sin näsduk och gav mig den så att jag kunde lukta på den. [—]
– Ni förstår, jag bär alltid en bukett vita heliotroper, låt mig ger er denna, så att dess doft påminner er om mig i kväll och kanske får er att drömma om mig.”

Och mycket riktigt drömmer berättarjaget, Camille Des Grieux, den natten. Men inte om musikern Teleny, utan istället presenteras läsaren en scen, en studie i incest deluxe, där Camille, som inte har någon syster, drömmer att han lägrar sitt syskon. När han närmar sig: lukten av, ni vet redan, heliotroper:

”Jag närmade mig tyst sängen, smygande på tå som när en katt tänker kasta sig över en mus, och kröp sedan upp mellan hennes ben. Mitt hjärta bultade snabbt av iver att se det som jag så starkt längtade efter, medan jag närmade mig på alla fyra, med huvudet först, steg en stark doft av vita heliotroper in i mina näsborrar och berusade mig.”

Ah, jag vet inte! Ska vi avfärda spåret som några författares förtjusning i just en blomma, en parfym? Möjligen och i bästa fall ett exempel på intertextualitet där det inom en grupp uppstod som en fallenhet för att sammankoppla erotiska möten och heliotroper. Eller är det så att man, om man bara tog på sig deerstalkern och greppade förstoringsglaset skulle kunna finna att heliotropen som symbol är mer utbredd än så? Kanske kan man till och med röra sig utanför litteraturens gränser, liksom med den gröna nejlikan? Spelar det någon roll att heliotropen förutom att vara populär i såväl viktorianernas parfymer som rabatter dessutom var mycket giftig? Eller att heliotropens namn kommer av grekiskans ”helios” därför att blommornas små ansikten följer solens gång över himlavalvet och att en av Wildes och aesthetic-rörelsens favoritblommor var solrosen.  Jag har inga svar att ge er i detta, bara dessa frågor – dem och löftet om att jag från och med nu skall ha ögonen öppna när det kommer till vita heliotroper. Står de så bara i en rabatt, är gömda under ett fång kaprifol eller stiger som doft ur en vit näsduk ska jag inordna dem i mönstret som kanske kommer att klarna, med tiden, eller förbli lika undflyende som minnet av den doft texterna talar om.

The Heliotrope Dress – titeln syftar här förmodligen på färgen
The Heliotrope Dress – syftar här förmodligen på färgen
Publicerat den

”I perish, let them live.”

a_bruges_une_eglise

A CRUCIFIX

TO ERNEST DOWSON

A gothic church. At one end of an aisle,
Against a wall where mystic sunbeams smile
Through painted windows, orange, blue, and gold,
The Christ’s unutterable charm behold.
Upon the cross, adorned with gold and green,
Long fluted golden tongues of sombre sheen,
Like four flames joined in one, around the head
And by the outstretched arms, their glory spread.
The statue is of wood; of natural size
Tinted; one almost sees before one’s eyes
The last convulsion of the lingering breath.
”Behold the man!” Robust and frail. Beneath
That breast indeed might throb the Sacred Heart.
And from the lips, so holily dispart,
The dying murmur breathes ”Forgive! Forgive!”
O wide-stretched arms! ”I perish, let them live.”
Under the torture of the thorny crown,
The loving pallor of the brow looks down
On human blindness, on the toiler’s woes;
The while, to overturn Despair’s repose,
And urge to Hope and Love, as Faith demands,
Bleed, bleed the feet, the broken side, the hands.
A poet, painter, Christian,—it was a friend
Of mine—his attributes most fitly blend—
Who saw this marvel, made an exquisite
Copy; and, knowing how I worshipped it,
Forgot it, in my room, by accident.
I write these verses in acknowledgment.

(Dikten är hämtad ur diktsamlingen Silverpoints av Wildes protegé John Gray ”le plus Décadent des Décadents” (den dekadentaste av dekadenterna). Om dikten känns bekant beror det på att den, trots att så inte anges, är en översättning av Verlaines Un crucifix.)

Publicerat den

Salomes missriktade begär

Det har alltid provocerat mig lite, detta att Herodes i Wildes Salome betraktas som en viktig roll. Att spänningen är mellan honom och Salome. Men i den treenighet som utgör de tre olika temperament är dramats spänningspunkter (vi känner för övrigt igen mönstret från Dorian Grays porträtt och Dorian/Lord Henry/Basil). Herodes är den åldrande mannens begär och törst efter skönhet – hans figur åskådliggör det faktum att han trots sin världsliga makt aldrig kan äga ungdom och skönheten (jämför här med relationen Oscar/Bosie).

Lika provocerande blir det när man läser Salome som en tjurig tonårsflicka, eller ett redskap för moderns hämnd. Man ställer sig frågan: när blev det så svårt att läsa något symboliskt. Och vi har goda skäl att läsa Salome i termer av symbolism. Det är den miljö Wilde skriver verket i, på franska och i Frankrike bland symbolisterna. Det är dit hans livsresa så småningom skall ta honom, efter fängelsevistelse och exil. Vidare, Wilde väver in citat från huvudsakligen Gamla Testamentet, i synnerhet Höga Visan – vilket också torde ge oss en ingång till en fruktsam läsart. Jag ogillar i regel att använda mig av biografiska argument för en läsning, men i Wildes fall är liv och verk så nära sammanbundna att det känns ursäktligt. Så, man kan också anta att kontinenten, den franska kontexten för Wilde är sammanbundna med 1. den symbolistiska diktningen (verket är dedikerat till symbolisten Pierre Louÿs) och 2. katolicismen, som Wilde drogs till under hela sitt liv och skulle komma att konvertera till på dödsbädden.

Salome-Herodes-Iokanaan framträder då som tre temperament – som alla kan stå att finna i en och samma människa: i detta fall just Oscar Wilde. Vad Herodes står för har vi redan angett, och han är, skulle jag alltså påstå, den minst viktiga. Iokanaan är den rena tron, en närmast gammeltestamentlig sådan. Obarmhärtig, okuvlig och fördömande. Men också i viss mån oförstående, hans blick gör inte skillnad på mor och dotter. Han är tron, inte som ideal utan sedd från den fördömdes perspektiv.

Identifikationen hamnar därför närmast i Salome-figuren. Kallad för den främsta av sekelskiftets femme fataler är hennes funktion dock något annorlunda än den vanliga typen. Femme fatalen lockar traditionellt en man i fördärvet genom sin skönhet. Om vi väljer att se de huvudsakliga spänningspunkterna som Salome-Herodes stämmer detta. Han faller för hennes dans och fås på detta sätt att döda en helig man och därmed fördöma sig själv. Men om vi däremot ser spänningspunkterna som Salome-Iokanaan, det är ju mot honom hennes begär är riktat, blir hon mycket riktigt fatal för honom men inte för att hon lyckas förföra honom. I denna mening liknar hon mindre sekelskiftets femme fatale och mer en karaktär i ett grekiskt ödesdrama.

För vad är det Salome begär? Är det mannen? Hon säger det. Replik efter replik talar honom om Johannes Döparens kropp. Om vi, moderna läsare, bara kan läsa vad som står utskrivet och explicit är det ju det – en tonårsföreälskelse, en liderlig kvinna. Men om vi istället tänker oss det hela som symboliskt, som utmejslade typer som står för olika viljor eller förhållningssätt i människans jag blir bilden en annan.

Det Salome begär är kyskheten, det hon åtrår är renheten. Och häri ligger hela tragedin. Hon ser Iokanaan-som-symbol men kan inte läsa honom, hon vet bara att hon vill ha honom, att hon måste ha honom – och dömer dem därmed båda till förintelse. Det är därför hon så rasande tar sig an hans kropp, hans hår, hans röda mun och förskjuter dem i nästa andetag. Genom sitt begär blir de aska under hennes blick, inte ens när hon trycker sina läppar mot det avhuggna huvudets blodiga läppar inser hon sitt misstag. Det är Wilde inför korset som ser kyrkans liturgi och symboler, som dyrkar dem, men bara av estetiska skäl, och det är Wilde som vet att detta är fel. I hans hjärta dansar Salome och hon tar av sina slöjor en efter en i hopp om att beveka den korsfästes blick, när det hon borde göra är att ta upp doket.