Månad: januari 2024

Publicerat den

Onsdag 17 januari

Jag har alltid älskat katter. Verkligen, verkligen älskat katter. Det är en kärlek så grundläggande att den liksom föregår mina första minnen av jagblivande. Den föregår min person och ego. När jag gick ut nian skrev vår klassföreståndare en liten rimmad vers till var och en i klassen. Om mig skrev hon: ”Hillevi sitter uppe hela natten, och skriver utav bara katten.” Redan då var dessa mitt livs två stora kärlekshistorier – katterna och skrivandet – redan så tydliga i konturerna att de var mina främsta attribut. Av alla katter föll jag tidigt för de vackra orientaliska raserna: den maskade siamesen och dess långhåriga släkting balinesen. Senare utvidgades min fäbless till att inbegripa också den helfärgade orientalen i såväl korthårig som långhårig skepnad. Man anade att det var särskilt heliga katter, deras exotiska snedställda och azurblå eller smaragdgröna ögon vittnade om en särskild intelligens, om hemliga mysterier som bara katter är invägda i och vars prästinnor de – siameshonorna – är.

Jag hade inte råd att prenumerera på tidningen Kattliv, men lät som barn ofta min veckopeng bekosta ett lösnummer. I något av dessa nummer läste jag om den produktive deckarförfattaren Jan Mårtenssons, hans huvudperson Johan Kristian Homan och dennes blåmaskade siames Cleo som på något sätt alltid lyckades hjälpa Homan att knäcka fallen han fann sig indragen i. Jag minns ingenting av själva intrigerna, ingenting av innehållet mer än att Homan tyckte om god mat och gärna åt på Operakällaren samt att det ibland bifogades recept i slutet av boken till någon av rätterna som inmundigats under historiens gång. Men det som verkligen gjort intryck på mig, det jag verkligen kommer ihåg från de där böckerna, det var hur Homan tog sin katt på axeln, låste dörren till sin lägenhet och promenerade bort till sin antikvitetshandel i Gamla stan. För mitt unga jag var just den bilden, katten – promenaden genom stan – den egna butiken, oerhört lockande. Sedan dess har drömmen om en butik, i mina tankar alltid en kombinerad bokhandel och inredningsbutik med litteratur och objekt efter min egen smak, återkommit.

Nu är drömmen halvt förverkligad, halvt född. Jag kallar den Chimära, för drömmar är vidunder och den här är så vidunderlig att den knappt känns verklig. Men den finns, och människor – främlingar – hittar till den, tycker om de saker och böcker jag hittat, valt ut, samlat ihop, de beställer dem. Det får tanken att svindla. Som jag önskar att den skulle växa, växa snabbt så att den blir stor och livskraftig. Så att jag kan bygga upp allt jag ser framför mig när jag tillåter mig att drömma om en lokal, samla alla de böcker som kunde rymmas däri. Läsningarna vi skulle ha där, de litterära aftnarna – varför skulle inte också den drömmen kunna bli sann? 2024 har precis börjat, och det är ett år av förväntan och svindel, ett år då kanske allt avgörs.

Publicerat den

Onsdag 10 januari

För ett år sedan satt jag i en trädgård, den var halvt vanvårdad och så mycket älskligare just därför. Smyckad av färgglatt kakel på bänkar, pelare och fontäner där stillastående vatten var grumligt och mörkt grönt av alger och smuts. Jag behövde inte ha kappan, att ta strumpbyxor hade varit ett misstag, jag svettades i mina skor och solen lyste på mitt ansikte.

I Uppsala har de senaste dagarnas lite mildare väder fått den gnistrande snön att falla från trädens grenar och det känns inte längre som att vandra genom ett Narnia när jag korsar skogen för att hämta eller lämna på förskolan. Ändå har jag samma tunna klänning som i Menton, för pälsen håller värmen effektivt. Förra året hann jag inte byta från kappan till den innan vi åkte söderut. Vinter innan, då var jag först gravid och sen nyförlöst – jag använde den knappt. Och året innan dess? Nej, jag använde inte pälsen mycket då heller. Det var en mildare vinter, och jag hade fortfarande en hel del mammakilon efter den första graviditeten. Nu har jag lyckats tappa några av de där kilona, jag kan ha pälsen utan problem. Men jag känner den tydligt över höfterna, höfter som är förändrade av två graviditeter. Det där lilla skavet, den där närvaron, det är medvetenhet om mina barns existens i varje steg.

I vanlig ordning har jag två böcker igång parallellt. En läser jag på papper: för den väljer jag kvalitetslitteratur som lämpar sig för läsning, och som klarar av att läsas sporadiskt. Det vill säga: när jag får en stund över, när barnen och arbetet ger mig en stunds ro. Den andra lyssnar jag på. Det vill säga: när jag förflyttar mig från en punkt till en annan (hämtar på förskola, går med paket till posten etc), när jag gör saker med händerna (diskar, städar etc) och där väljer jag något mer lättsamt som klarar min stundom splittrade uppmärksamhet. Jag lyssnar således mer än jag läser – det är av nödvändighet, en anpassning till livet sådant det ser ut just nu. Att välja en bok blir ingen stor investering, på några dagar eller någon vecka har jag lyssnat klart. Det har gett mig en ny, avslappnad relation till litteraturen som jag tror i grund och botten är av godo.

Boken jag läser just nu är Ett spöke i strupen av Doireann Ní Ghríofa. Jag är nästan halvvägs och tycker hittills mycket om den. Jag märker att jag försöker stjäla små lässtunder för att kunna läsa vidare, i den mån det är möjligt. Jag ska inte sticka under stol med att finns en stor portion igenkänning i min läsning. En skrivande kvinna mitt i småbarnsåren som också översätter, som blir närmast besatt av en dikt från 1700-talet och dess författarinna och försöker överbrygga sekelgapet? Byt 1700-tal mot sekelskifte och det låter kanske som någon ni känner? Men jag var oförberedd på bokens inledning som handlar om en graviditets problematiska slutskede, på skildringen från neonatalavdelningen. Just det, kom jag på mig själv med att tänka samtidigt som halsen blev torr och ögonen brände av tårar som aldrig gråtits ut helt färdigt. Just det, där har ju jag också varit. Jag har också suttit med främmande föräldrar i ett fikarum som tycks ligga bortom tid och rum, på en avdelning där nyfött liv och död möts. Jag har också till slut fått lämna sjukhuset med ett barn som lever och är friskt men med minnet av de där dagarna som en sjal av mörker över axlarna. När jag läste passagen i Ett spöke i strupen insåg jag att det faktiskt gått ganska länge sedan jag tänkte på de där dagarna. Jag fylldes av överväldigande förundran och tacksamhet, det fanns en tid när jag trodde att jag skulle tänka på det jämt och ständigt. Att jag, varje gång jag betraktade min son, skulle se skuggan av hans första dagar i livet. Det hade varit orättvist mot honom, vilken nåd den läkande glömskan är.

Vidare, och lite lättsammare: boken jag lyssnar på just nu är Gruppen av Sigge Eklund. Förutom att vara en insiktsfull skildring av det speciella rus en (kvinnlig?) plötslig viktnedgång kan innebära tänker jag att den är som en mer handlingsdriven Eden av Isabelle Ståhl (med mer Tom Ripley och mindre avförtrollning, typ)? Kanske kan framtida litteraturstudenters C-uppsatser reda ut och göra jämförelsen.

Publicerat den

Tisdag 9 januari

Kära dagbok,

Det har blivit ett nytt år. Det gamla med Menton, sommarens lättja och höstens arbete ligger pressat som en ömtålig torkad blomma mellan minnets bokpärmar. Jag älskar den här tiden på året: när allt är nysnö, ansats och jungfrulighet. 2023 var ett år av förverkligade drömmar: ett halvår vid Medelhavet, skrivande och sedan en liten butik med böcker och inredning. 2024 blir ett år av efterlängtat arbete. Barnen är lite större, jag har lite mer tid att tillbringa vid det här skrivbordet. Min kalender är full av planer: böcker att översätta, böcker att skriva, och jag känner mig uppfylld av en glupsk hunger att försjunka i dem alla. Det här året, det ska vara böcker, böcker, böcker.

Ändå, så svårt det är. Speciellt när det var ett tag sedan, speciellt när man inte har flytet eller vanan inne. Jag klottrar lite här, testar att tänka i skrivna ord och meningar. Försöker värma upp den där oanvända, stela muskeln. I ett annat fönster på datorns skrivbord väntar en halvskriven text, den jag egentligen borde skriva på. Tanken på den får mitt hjärta, men inte mina ord, att sjunga. För varje ny mening skyggar jag, ägnar tjugo minuter åt att fördjupa mig i texter om Albines självmord i Zolas roman Abbé Mourets felsteg – en passage som i bästa fall kommer behandlas i två eller tre meningar i min text som handlar om symbolism och blommor. Jag försöker påminna mig om att det alltid är såhär när jag börjar skriva, att det alltid börjar med vånda och proskratinering innan det plötsligt, som genom ett trollslag, bara rinner till. Så jag tillåter mig att ladda ner hela Zola-romanen och skumma alla rosenrelaterade stycken (och de är många), läsa ännu en analys, tillbaka till romanen (som länge varit en favorit) och nu har lusten väckts ”om jag skulle översätta…” Stirrar en stund på Alastors utgivningsplan, kontrollerar i Libris när den senast översattes till svenska, tar fram en favoritpassage lite på måfå, övertalar mig att jag kanske ska citera den i artikeln och börjar översätta men fastnar snart på en besvärlig meningsbyggnad och återvänder till min egen text. Skriver ”Naturalisten Émile Zola låter  i sin roman Abbé Mourets felsteg” och ”inflytelserik” – men där tar det stopp igen och min uppmärksamhet fladdrar på nytt iväg ”om jag skulle ta och skriva något på Stasimon?”, som vore det den naturligaste sak i världen, jag som inte skrivit där på mer än ett halvår.

Abbé Mourets felsteg är en riktig blomsterfest, ordet ros nämns till exempel nära 150 gånger. Romanen handlar om den unge prästen Serge Mouret som får sin första tjänst som kyrkoherde i en bortglömd liten by ute på landet. Bönderna (och deras frisinnade döttrar) är inte så andligt lagda, om man säger så, och den unge prästen förrättar mässor och predikar med hela sin glödande trosiver för en nästan tom kyrka. Församlingens ointresse bekymrar honom emellertid inte alltför mycket, det tillåter honom att att ägna sig åt egna andliga övningar och kontemplation som riktas i ett slags mystisk devotion till jungfru Maria. Även den här lidelsen beskrivs i blomstertermer, när Mouret sitter med sin rosenkrans beskrivs den som en blomstergirlang: som en girlang av vita rosor, med några av Bebådelsens liljor, Kalvariets blödande blommor, Marie krönings stjärnor.

(Längre paus för att googla bilder på Marie kröning, ett vanligt motiv i den religiösa konsten på medeltiden. Sedan bläddra i några böcker om Renée Vivien för min blomsterartikel och plötsligt var det dags att hämta barnen på förskolan. Pyssla och måla en teckning, hjälpa dottern att klä sig till prinsessa, laga mat, leka lite till i barnrummet, städa undan leksaker, ta på pyjamasar, läsa saga, borsta tänder, natta. Nu är klockan nästan nio och min tanke återvänder till den olycklige abbé Mouret och hans felsteg.)

I romanens andra del har prästen fått ett nervsammanbrott och undsluppit döden med en hårsmån. Hans onkel, läkaren Pascal, skickar den unge mannen till att vårdas av en ateist och dennes brorsdotter Albine som bor på ett nedgånget gods som kallas Le Paradou. Den sextonåriga Albine är ett naturbarn, en blomsterflicka som lever ostörd av världen på den vidsträckta egendomen och dess närmast paradisiska trädgård. Här kan Zola, naturalisten, frossa i blommor och växter. Mouret, som i den här delen av boken konsekvent kallas vid förnamnet Serge, har under sitt nervsammanbrott lägligt nog förlorat minnet. Allt han kommer ihåg är sitt namn. Borta seminariet, borta prästrocken, borta alla löften. Men i sina anteckningar kring romanen skriver Zola: ”Serge är av en kraftlös typ, han är förutbestämd prästämbetet, att bli eunuck, av sitt blod, sitt släkte och fostran.” Naturligtvis förälskar sig Albine och Serge i det vackra Paradou, bland blommorna.

När de till sist skrider från känsla till handling (vilket de gör ute i trädgården som blir närmast en tredje part i kärleksakten) blir de påkomna av en broder Archangias som påminner Mouret om hans löften. Förkrossad över sitt ”felsteg” återvänder Mouret till sin församling. Albine försöker övertala honom att överge den forna banan och leva med henne – han kan inte förmå sig till att göra det. Albine, som genom deras kärleksmöte gått från oskuldsfull flicka till kvinna, vädjar: Och vårt liv tillsammans då, vår lycka, våra barn? För henne är förlusten inte bara förlusten av en älskare, av ett oskyldigt svärmeri. När hon inser att han inte är densamme, att han inte kan ge sig till henne, är det hennes framtid som slocknar, hennes ofödda barn som dör. Till slut är det inte han som lämnar, utan hon som aktivt förvisar honom från deras lustgård: ”‘Gå din väg, gå din väg!’, och sedan gick hon långsamt tillbaka in i Paradou, utan att se sig om. Natten föll, trädgården var nu inget annat än en stor kista av skuggor.”

Precis som den var del av njutningens klimax är trädgården nu aktiv del av Albines självmord. Hon samlar så mycket blommor hon kan och fyller hela sitt sovrum med dem. Hon ordnar ett slags fridfull och vällustig död åt sig själv, la petite mort här intimt förknippad med och simultan med den stora och slutgiltiga. Albine ger sig till blommorna och de till henne, de bär henne som en symfoni, de retar hennes nerver, deras parfym fyller hennes lungor tills sinnesrörelsen och de kvävande vällukterna dödat henne. Den här passagen har jag översatt och bloggat förrut:

”Stilla nu, händerna knäppta över hjärtat, log hon alltjämt, hon lyssnade till vällukterna som viskade i hennes brusande huvud. De spelade för henne en besynnerlig musik av dofter som sakta vaggade henne tills sömns, mycket försiktigt. Först var det ett glatt preludium, barnsligt: hennes händer, som hade tvinnat den doftande grönskan, utdunstade de kramade gräsens fränhet, de återberättade hennes flickäventyr bland Paradous naturtillstånd. Sedan hördes en flöjt, små myskdoftande toner som föll ur violhögen på bordet, vid huvudgärden; och denna flöjt broderade ut sin melodi på den lugna andedräkten, taktfast ackompanjerade av konsolbordets liljor, sjöng hennes kärleks första tjusning, den första bekännelsen, den första kyssen i timmerskogen. Men hon kvävdes mer, lidelsen kom när plötsligt nejlikorna slog ut, med sin peppriga doft, vars bleckblås för ett ögonblick behärskade alla andra. Hon trodde sig klar för den sista dödskampen i bekymrens och vallmons sjukliga sats, som påminde henne om begärens plågor. Och, plötsligt, mildrades allt, hon andades lättare, hon gled in i en större behaglighet, vaggad av lövkojornas fallande skala, saktade ner, drunknade, till en heliotropernas älskliga psalm vars vaniljandedräkt annonserade det annalkande bröllopet. Underblommorna stack här och där in med en försynt drill. Sedan, en tystnad. Rosor gjorde, dröjande, sin entré. Från taket flöt en fjärran körs röster. Det var en stor en, som hon till en början lyssnade till med en lätt rysning. Kören växte i styrka, hon vibrerade snart av de enastående klanger som brast ut omkring henne. Bröllopet var kommet, rosornas fanfarer kungjorde den fruktansvärda stunden. Hon drog, med händerna hårdare och hårdare tryckta mot hjärtat, dånande, döende, efter andan. Hon öppnade munnen, sökte kyssen som skulle kväva henne, när hyacinterna och tuberoserna spred sina dunster, när de svepte in henne i en slutlig utandning, så djup att den överröstade rosornas kör. Albine dog i blommornas sista suck.”

Den här passagen har etsat sig i mitt minne, jag återvänder regelbundet till blomstercrescendot där skönhet och sorg, vällust och död vävs ihop så effektfullt. Det var oundvikligt att jag inte skulle ägna ett par timmar åt den när jag fått anledning att ägna mig åt fin de siècle och blommor.

Som en sista parentes, som fotnot, kan nämnas den lustiga liten tillfällighet att den fastighet i Menton som i verkligheten heter le Clos du Peyronnet och som var en av anledningarna att vi hamnade i Menton (det har jag skrivit om här) i romanen jag upptäckte den i går under namnet Lou Paradou.