Att resa ensam och utan sällskap är att bli medveten om sina konturer. Här slutar jag och här börjar världen. Utan skyddet från tvåsamheten upplever man allt i fullfärg, alla intryck sugs upp av ett nästan hudlöst kött. Inga kompromisser, inga planer, inget ansvar för en annan – gå planlöst i gränder bara för att se vad som gömmer sig bakom nästa hörn. Ramla över en kyrka som man inte vet något om, hänföras, gå vidare och slå sig ner i solen på en servering och dricka ett glas kallt vitt vin. Möta främlingars blickar, vidöppen och oförskräckt.
Och Italien! Herregud, Italien! Allt smälter i solgasset; kvar under den franska himlen blev alla åtaganden, alla plikter. Jag är liksom långt ut i fingertopparna, akut medveten om min kroppslighet, att också jag är ett ting i världen. Mitt inre vagt och ombytligt: mer en känsla än tankar. Man blir självisk Italien; det passar mig utmärkt, jag har alltid varit självisk.
Det är så lätt annars, när man tillbringar mycket tid ensam och/eller i texternas värld att man kröker sig om sig själv, en hopringlad orm som slår knut om sig själv, stelnar, hittar inte ut mera. Så, ut i världen. Bevisa för sig själv att man kan sätta sig i relation till de andra tingen, att man klarar av det. Ormen sträcker ut sig, solen speglar sig i de blanka fjällen och hon blir snabb och smidig.
Jag tog tåget från Lyon, bytte tåg och station i Turin, fortsatte till Genua – bara en kvart att byta och fel datum på biljetten, köpte ny, hann. Tåget rullade ut och plötsligt, där!, en första skymt av Medelhavet. Så länge sedan jag såg havet, så länge sedan jag såg just det havet, det vackraste av dem alla. Kalla mig sentimental och lättrörd, men tårar fyllde mina ögon till bredden, rann. I bröstet hörde jag mitt hjärta sjunga och sjunga och sjunga. En dryg halvtimme senare efter en slingrande färd som fick en att tappa andan längs kusten: Rapallo.
Det var inte svårt att hitta hotellet och jag visades till en liten munkcell utan ordentligt fönster. Det gjorde mig inget. Med bultande hjärta föll jag ner på den italienskt hårda sängen, i mig pulserade: äntligen, äntligen, äntligen. Jag fräschade upp mig, lade nytt smink och bytte klänning; trots hettan valde jag en ”den lilla svarta” för när det kommer till klädval har jag alltid varit något av en rebell. På läpparna ett nytt lip balm från YSL som min svägerska rekommenderat, färgen utvald av damen på Printemps och perfekt för mig, för mina läppar, lagom mycket färg. En svag och frisk smak varför hela den här resan i mitt minne alltid kommer att smaka vagt av citrusfrukt och lukta av parfymen Mon Paris.
Och så var jag plötsligt där; på strandpromenaden rullade en svag bris in från vattenvidderna. Lukten av salt och värme, havets azur och himlens kungsblå baldakin. Husen i pastell som klättrade upp mot gröna kullar, berg och hav – så mycket skönhet är svårt att bära. Annars, Rapallo, litet och sömnigt. Aldrig att jag sett så många pensionärer på en och samma gång. Övriga besökare: någon enstaka barnfamilj. Men hellre det än festande ungdomar, tänkte jag och lutade mig mot strandpromenadens räcke, slöt ögonen och försökte inpränta känslan av havet för att bära det med mig för evigt och alltid.
Längs promenaden gick jag, min hud glödde av solen och manliga blickar. Jag ville vara något slags Anita Ekberg i La Dolce Vita – släppte ut mitt hår och satte mig på en servering som hängde ut över vattnet. Vågor som slog in, skvätte lätt över mina sandaletter. Musslor, vitt vin, en espresso så stark att den fick mitt huvud att snurra. Tillbaka på en bänk på strandpromenaden väntade jag in skymningen och såg alla färger djupna, himlen i en nästan omöjlig blå nu. Om livet, tänkte jag, kunde vara som den här stunden, alltid och jämt. Medelhavsnatten så smeksam och sinnlig; jag så smeksam och sinnlig.
Jag åt bara melon till frukost. Äntligen har jag tagit tag i den ätstörning jag försummat i så många år. Framför spegeln betraktar jag mitt ansiktes nya, skarpare drag. Jag ser på en midja som definieras mer och mer; magens, lårens rundning mer klädsam nu. Vackrare, och kvinnligare nu. Känslan av hunger nästan erotisk eftersom kroppslig brist och längtan alltid är erotiskt.
Det regnade inte som väderleksrapporten förebudat, inte heller åskade det. Men vinden var för våldsam, inga båtar gick. Istället gick jag upp till tågstationen och köpte efter lite förvirring en biljett till Cinque Terre och Vernazza. Ännu en tågfärd i ett vykortslandskap. I Sestri Levante (detta land där alla namn är poesi eller en, om än hård, smekning!) bytte jag tåg och fortsatte söderut. Till Cinque Terre och dess fem små byar går inga vägar: man får tåg eller båt. Byn jag valt, den som skall vara den vackraste, var Vernazza och redan på tågperrongen insåg jag nu var i Tom Ripley-land. Denna min favorit av filmer, jag rättade till solglasögonen och gick ner till hamnen.
Fortfarande inget regn, moln på himlen dock, ett annat ljus – lite gråare. Men ändå sol, sol, sol. Jag promenerade lite på måfå, besökte en kyrka. Dess enkla högtidlighet, en verklig fiskelägerskyrka, berörde mig. En kyrka för mödrar och hustrur att samlas i när vågorna går höga därute, så många uppriktiga böner som ekade mellan de nakna stenväggarna. Jag neg för korset och gjorde korstecknet, trots att det är hyckleri, jag är inte katolik. Satt en lång stund i bänkraden med blicken fäst på Madonnan och förde något slags ensidigt samtal eller vädjan – men det var också hyckleri för i min hud brann fortfarande sol och manliga blickar. Någonstans visste jag att jag så fort jag lämnat det svala dunklet skulle allt det där komma rusande tillbaka och jag skulle glömma allt annat.
Jag klättrade längs smala vindlande gator som var mer trappor än gränder. Gick fel och hamnade på vandringsleden söderut: en annan gång, med bättre skor, lovade jag, för hit måste jag återvända. Gick tillbaka i mina steg, hittade rätt och tog mig upp till borgen med vidunderlig utsikt över havet. Där satt jag en stund och lade andetagen tillrätta, glömsk hade jag inte köpt med mig vatten i hettan, och icke-ätandet hade gjort mig svag. I fjärran trodde jag mig höra ett åskmuller, jag gick ner till hamnen igen och åt lunch: caprese och spritz. Därefter: två timmar tills tåget hem skulle gå. Jag satte mig i solen på piren, alla moln borta nu, och läste en lång stund. För ett ögonblick steg jag ut ur mig själv, såg mig sitta där i min Ralph Lauren-klänning på Vernazzas pir i solgasset och kände en häftig och våldsam, nästan Strindbergsk, triumf. Så långt jag kommit, vilken tavla jag målar med mitt liv, så över allt jag någonsin vågat hoppats på. Jag spottar i ansiktet på allt tvivel, på alla de som tvivlat, på de som sagt åt mig att mina drömmar är för stora eller att jag ändå inte förtjänar dem. Min eld är den största.
Tåg tillbaka till Rapallo. En tur längs strandpromenaden. Här hade det regnat, pensionärerna verkade ha tagit skydd och syntes inte till. Vin på en servering, sedan hotellrummet trots att det bara var sen eftermiddag. En kväll av ångest framför det vita arket. Inte ett ord, ingenting, jag kunde inte tänka. Drack upp allt vatten som fanns i minibaren, det kolsyrade också. Vid midnatt gav jag upp och gick till sängs.
***
Eftersom jag inte ätit middag kvällen innan åt jag lite melon men också två skivor skinka till frukost. Därefter gick jag ned till till promenaden men båtarna gick inte idag heller på grund av blåsten. Istället tog jag bussen ut mot den här resans mål: Portofino. Bara färden ut var hissnande, längs med berget och havet, och plötsligt åkte bussen runt en krök (tutandes, naturligtvis) och där var den lilla hamnen. Hela min längtan hade fötts ur ett filmklipp av Ellen von Unwerth för Dior som jag ramlade över för ett par veckor sedan. Sedan dess har låten Love in Portofino gått på repeat hemma i all upptänkliga versioner och nu, nu var jag där. Jag gick ner mot hamnen förbi Pucci och Dior och Louis Vuitton. Turistsäsongen inte riktigt igång än så inte för mycket folk. Mitt sinne var helt blankt: ett fotopapper till en polaroidkamera och allt bara fastnade i mig.
Upp till borgen fick man inte gå, den var stängd. Istället gick jag till kyrkan jag sett från bussen. Divo Martino hette den, men jag läste Divo Maritimo och i mig ekade av graal-legender och fiskarkonungar. Men återigen, en välbekant känsla av att här, så nära havets rasande krafter, är livet och döden mycket närvarande och dessa enkla men vackra kyrkor med sina ljuskronor mycket levande. Återigen neg jag, korstecknet, utan att tänka på vad jag gjorde. Den här gången satte jag mig längst fram, alldeles ensam i det svagt upplysta mörkret som doftade av rökelse och saltvatten. Nu var det på den Korsfäste som min blick fästes och återigen bad jag om att trons låga skulle tändas i mitt bröst – som jag alltid ber på platser där det finns något slags påtaglig gudskänsla. Den här gången var det tårar i mina ögon, men jag vet ju att det där bara var hyckleri igen. För tron krävs ödmjukhet, att böja sin nacke – och i mig bor bara högmod. Gud ser naturligtvis det, och därför kommer Han aldrig att tända tron i mig. Så tänkte jag, vilket kanske också gör mig till världens mest komplicerade (och katolska?) icke-troende.
Ute sken solen och jag tog av sjalen från axlar och dekolletage. Full av synd, eller i alla fall avsaknaden av fromhet, gick jag ned till hamnen. Det var fortfarande för tidigt för lunch, så jag satte mig på en bänk på kajen med utsikt över små träekor och väldiga lyxyachter och lyckades skriva några ord. När det äntligen blev socialt accepterat att dricka alkohol och restaurangerna dessutom öppnade för lunch valde jag en servering på måfå och beställde in mitt livs dyraste (18€!) men också största Bellini (krävdes två händer för att lyfta den) och en caprese.
Istället för att ta bussen tillbaka valde jag att promenera mot Rapallo (trots högklackat). Det är så bekvämt inrättat att det går en röd matta hela vägen som man bara behöver följa. Vägen går längs med de mest hissnande vyer, ibland med stup som rusar ner mot havet, ibland genom charmanta små skogspartier som doftar av barrträd och jord. Jag avskyr alla typer av sport, men att promenera, det kan jag göra hur länge som helst. Den här gången var jag även förutseende nog att köpa en flaska vatten att ha med på den drygt 8 km långa promenaden. Om detta finns ingenting att säga: det var den skarpa blåsten i mitt hår, saltstänk som blandade sig med citrussmaken på mina läppar, solen mot huden. Det var att ta in allt detta i all ensamhet; ingenting som störde, ingenting som lade sig emellan.
Jag stannade till Santa Margherita Ligure – en utsökt liten stad som doftade av Belle Époque. Om, när!, jag återvänder är det kanske här jag bor, om jag fortfarande inte har råd med Portofino. Jag lämnade min red velvet road (alltså till skillnad från en yellow brick road) och satte kurs mot stadens höjder där jag anat en barockkyrka. Ramlade först över en ljuvlig liten trädgård som jag strosade i ett tag. Och sedan den ljuvliga kyrkan, den mest utsmyckade av de jag sett under resan, men ändå intim på något sätt. Det var något med att man såg havet genom den öppna dörren om man vände sig om, att det fanns isärdragna sammetsdraperier som ramade in den där dörröppningen. Som befann man sig högt över världen. Också här stockade sig tårar i min hals, men det bodde även ett lugn i mig, som att det ändå fattats något slags beslut och att beslutet inte kunnat vara något annat. I kyrkbänken framför mig glittrade något till, det var en knappnål som jag tog och satte fast i väskan som ett slags minne av den överenskommelse som träffats här. När jag steg ur kyrkan, ut i solen, var det med en vag och outtalad förvissning om att det, trots allt, är vid korsets fot jag en dag kommer att hamna. Men inte än.
Jag gick bort till en liten servering i trädgårdens utkant och fick den stackars serverings-personen, som inte verkade van vid att behöva betjäna kunder, att öppna en flaska vin för att servera mig ett glas. (Ovan som hon var hällde hon mycket generöst med vin i glaset, nåväl, gärna för mig!) Den där sinnligheten kom över mig igen, trots att jag var alldeles ensam på terrassen. När jag arbetade med Paulina hade jag någon tanke om att arbetet den skulle föra mig närmare tron, istället känns det som att den fört mig i motsatt riktning. Ut i sinnligheten och världen.
När vinet var urdrucket, det tog en stund!, promenerade jag den sista biten till Rapallo. På hotellet sov jag någon timme och bytte sedan om för kvällen. I högklackat och en lång rödmönstrad klänning gick jag till strandpromenaden och stötte ihop med samma rike amerikan som första kvällen tagit mig för en piffad ryska på jakt efter en make. Han gjorde nu ett nytt försök, och om än smickrad avstod jag vänligt från att bjudas på ett glas. Istället valde jag en restaurang på måfå och åt en sallad samt drack ett glas ljuvligt vin. Därefter kaffe, trots att det gjorde mig vimmelkantig, bara för att det var så trevligt i solen. Ändå började jag känna av ensamheten, och kanske var jag också besviken att den ende som försökt bjuda mig på en drink var den där amerikanen. Ingen fåfänga är så lättsårad som den kvinnliga. Jag har ju som en regel att jag inte ska dricka mer än 3 glas på en dag, eftersom det ungefär är vad jag klarar av – men dagen hade varit lång, glasen utspridda, resonerade jag. Och det var ändå sista kvällen i Rapallo.
Jag bestämde mig för att försöka hitta en bar där alla inte var 108 år gamla eller stojande barnfamiljer. Efter ganska mycket letande hittade jag en sådan (den var i princip tom) så där drack jag en Caipirinha och hade rätt tråkigt. Att ha tråkigt är sällan ett incitament att gå hem, så istället fortsatte jag till en bar nere vid promenaden där jag beställde in en Negroni trots att jag egentligen tycker att den är för söt. Av en tjusig italienska lyckades jag tigga till mig en cigarett (eller 4, som hon insisterade på) och jag rökte dem alla och kände mig underbart syndig och kontinental. Spriten frätte upp gränser och konturer, jag flöt ut över det svarta havet, upp i den blånade himlen. Låt mig få stanna här, bad jag. Låt mig glömma alla åtaganden och plikter, låt mig vara självisk.
***
På hotellrummet drack jag allt vatten i minibaren, det kolsyrade också. Sedan försjönk jag i en drömlös sömn och vaknade förvånansvärt pigg och utvilad redan innan klockan ringde väckning. Lite raspig i halsen av cigaretterna, men i övrigt hade den blygsamma barrundan inte lämnat några spår. Dusch, packning, lite melon och sedan tågen norrut. När jag rullade över gränsen uppe i Alperna var det ändå som att komma hem, allt blev lite begripligare och på franska. Men längtan, längtan den finns där och den bränner mina inälvor. Medelhavet, Medelhavet…
Hillevi Norburg 