Häromdagen tog jag en bild på mitt skrivbord för att lägga upp på Instagram och när jag funderade över bildtexten slog det mig att denna tillvaro är en drömtillvaro som blivit verklighet. Här sitter jag vid mitt vackra bord av valnöt utan några som helst försörjningskrav och ägnar mig åt litteraturen. Jag tänker inte säga att livet är fulländat, för det skulle jag behöva lite kapital dvs. dyrare garderob och större bibliotek, men det är bra mycket mer än vad jag någonsin vågat hoppas på.
Ändå är detta tillstånd förrädiskt och tveeggat. När det är som bäst är jag i mitt lyckligaste tillstånd: ett slags litteraturens kretslopp. Mitt arbetsrum är en klostercell, mitt liv en maskin som drivs av och producerar text. Exkursioner ut ur rummet tillåter mig att samla intryck och emotioner att plöja ner i texten. Förstå mig rätt, det är inte en hyperestetiserad tillvaro à la des Esseintes. Det är en tillvaro där jag kan arbeta. Jag upplever en känsla av meningsfullhet – vänder icke-existens i existens.
När det är som sämst: ensamhet och känsla av meningslöshet. Av overklighet kanske. Utan litteraturen är jag fast i mig själv, avskärmad, en snabbt krympande värld. Ett slags det suveräna jagets klaustrofobi. Vad gör litteraturen, för den mig ut i världen?
Svaret är naturligtvis nej, och det är inte heller dit jag vill utan bortom. Anywhere out of the world? Inte heller. Litteraturen gör världen dubbelt större. Å ena sidan blir jag själv större, böckerna slår upp nya dörrar i mitt inre, dörrar jag inte visste fanns, och möblerar rummen. Den tillåter också att ta klivet bortom den fysiska världen, jag tänker på Baudelaires berömda dikt: Naturen är ett tempel där dunkla ord hörs strömma/ ibland ur en pelares levande stam./ Genom skogar av symboler går människan fram/ och iakttas av ögon, förtroliga och ömma. Är det otidsenligt? Banalt? Förbi fysiken, till metafysiken. Litteraturen får världen att glöda, att betrakta tinget som symbol är att ge den mening.
Hillevi Norburg 