Månad: januari 2017

Publicerat den

Gilead

”I told you last night that I might be gone sometime, and you said, Where, and I said, To be with the Good Lord, and you said, Why, and I said, Because I’m old, and you said, I don’t think you’re old. And you put your hand in my hand and you said, You aren’t very old, as if that settled it.”

Året är 1956 och pastor John Ames vet att hans tid är på väg att rinna ut. Han börjar skriva ett brev till sin unge son, eftersom han inte kommer vara där för att se honom växa upp. Det finns saker pojken måste veta, hur skall han kunna förstå vem han är om han inte får veta ur vad han sprungit upp? Det är också ett sätt besvärja intigheten, så som allt skrivande är, att vilja lämna något litet av sig i världen också när man är borta. Resultatet blir ett porträtt av en människa – ett ärligt och övertygande av en hel människa.

Gilead är Marilynne Robinsons andra roman, utkommen nästan ett kvartssekel efter debuten. Sedan dess har hon skrivit två ytterligare romaner – utöver det essäer, facklitteratur, en avhandling om Shakespeare. Inte en speciellt hög produktionstakt, med andra ord, och kanske är det lika bra för det avspeglar sig i prosan. Gilead är på en gång stillsam och storartad. I en intervju har Robinson sagt:

”There’s something in my temperament … I have a problem with explosions in the sense that many very fine books are written about things that do, in fact, explode. But if the explosion is something that’s supposed to make the novel interesting as opposed to being something that it’s essentially about, I think it’s very much to be avoided.”

Antingen läser man böcker för att komma ifrån livet och verkligheten – då vill man ha explosioner – eller så vill man komma det närmre – då ska man läsa Robinson. Det är förrädiskt enkelt, alla gester och skeenden är små, men de är exakta. Vad är en människa? Det börjar med en röst, ett temperament om man så vill. Det är det Gileads första förtjänt, två sidor in har du helt glömt bort författaren Marilynne Robinson – det är bara du och pastor Ames. Romanens nära 300 sidor är helt sprungna ur honom, det är genomfört med en konsekvens som blir trovärdig för att den tillåter motsägelser och tvetydigheter. Brevet blir en blandning av vardag, familjehistoria, amerikansk historia och teologiska reflektioner. Intrigen är närmast obefintlig, men över sidorna växer bilden sakta fram.

Vad är en människa? John Ames berättar om sin far som var pastor före honom och om farfadern som deltog i det amerikanska inbördeskriget. Konflikten mellan fadern som vänder sig mot krigets meningslöshet och fasor och farfadern som beskrivs som en gammaltestamentlig martyr som ha Gud viskande i sitt öra, blodiga skjortor och predikar rättroget våld präglar den unga John Ames. Stora historiska skeenden påverkar inte bara dem som lever igenom dem, de ekar genom generationerna. Jag som är född på 80-talet kände världskrigets skugga också över min barndom – och så formas vi av krigsfält vi aldrig sett, av fläckade samveten och tystnader. Och så sträcker sig romanen Gilead ut sig från berättarens nu, bakåt till förfäderna och framåt mot sonen.

Men den sträcker också ut sig i rummet. Dess namn är inte något egennamn, utan Gilead, namnet på den lilla håla i Iowa där Ames är pastor och där han bott hela sitt liv. Det finns naturligtvis en symbolik att hämta där, men det markerar också en tyngdpunkt. Eller kanske snarare bristen på tyngdpunkt. Du kan inte betrakta en människa för snävt, vill du se hela henne måste perspektivet ständigt förskjutas och betraktandet måste ske ut ögonvrån. Alltså tecknas platsen, kyrkan, de levnadsöden som är närmast sammanflätade med Ames.

Att läsa Gilead, tänker jag, är som att sitta på en klippa och plötsligt bli uppmärksam på mönstren de silvergrå lavarna ritar mot graniten. Från punkten där du först fastnat löper blicken vidare, ut över en större bild som breder ut sig åt alla håll. Bakåt och framåt, nedåt och uppåt. Och du inser att också ett anspråkslöst och ödmjukt litet hörn av världen rymmer stor skönhet.

”Sometimes I have loved the peacefulness of an ordinary Sunday. It is like standing in a newly planted garden after a warm rain. You can feel the silent and invisible life. All it needs from you is that you take care not to trample on it. And that was such a quiet day, rain on the roof, rain against the windows, and everyone grateful, since it seems we never do have quite enough rain.”

Gilead inspirerar till något slags ödmjuk tröst; en människa rymmer misslyckanden, missförstånd och lidande, men Robinson lyckas liksom frammana och påminna om själva livets helighet.* Detta sker inte genom pastorns teologiska resonemang, hans tänkande är i ständig dialog med böckerna han har i sitt arbetsrummet, i första hand Bibeln men även andra kristna och sekulära tänkare – nej, det sker snarare genom ett intryck som sakta växer fram läsningen igenom. Som om: texten porlar glasklar som en bäck, och plötsligt ser du solens reflexer i vattenytan.

GileadIowa.jpeg

*Denna bejakelse av livet får mig stundom att tänka på en landsman till Robinson, även om anslag och tonläge är ett annat:

I CELEBRATE myself, and sing myself,
And what I assume you shall assume,
For every atom belonging to me as good belongs to you.
I loaf and invite my soul,
I lean and loaf at my ease observing a spear of summer grass.

– Song of Myself, Walt Whitman

Publicerat den

Lördag i Paris

Vi var i Paris förra helgen och hann precis se Oscar Wilde-utställningen på Petit Palais innan den togs ner. Dessvärre var vi inte de enda som haft den idén och i de ganska trånga lokalerna var de fullt med folk. Eftersom utställningen till stor del bestod av böcker, manuskript och brev var det svårt att riktigt ta till sig den. Dels var det svårt att överhuvudtaget ta sig fram till montrarna, dels var det när man väl lyckats tränga sig fram till en plats att få något slags ro. Det blev med andra ord ett ganska kort besök. Det fanns ett helt Salome-rum, förstautgåvor, Beardsleys illustrationer – det var fint. Jag uppskattade också att se fotografierna man är så bekant med, hur små de är i verkligheten. De, och därmed Oscar själv, blev liksom mer verkliga. Det fanns några brev, Louÿs och mallarmés exempelvis, som var fina att se. Det som hänförde mig mest var nog ändå The Sphinx-utgåvorna som stod utställda. Det är nog den den vackraste bok jag känner till – jag har sett bilder på den på nätet och i böcker men den påminde mig om hur böcker i allra högsta grad är fysiska föremål som måste upplevas i verkligheten. Om jag fick önska mig en enda bok, ja, valet skulle vara enkelt. Jag är väldigt förtjust i själva dikten, så förtjust att jag börjat översätta den. Det är roligt, men hemskt krävande att översätta poesi så arbetet fortskrider inte speciellt snabbt. Då och då sätter jag mig med en rad, såhär långt har jag kommit hittills:

sfinx.png

Utdragen ur Wildes konstkritik vid verken var ett snyggt grepp, men det förstärkte bilden av Wilde som en aforismskrivande dandy utan så mycket djup. Långa essäer reducerade till några snygga punchlines. Hade hellre sett det lite mer nyanserat. Det avslutande rummet med sina rättegångsprotokoll och manuskriptet till De Profundis, det lämnade nog ingen oberörd. För mig öppnade Wilde dörren till litteraturen och sekelskiftet. Dorian Grays porträtt skrev om den jag var, jag står fortfarande under dess inflytande. En överdrift? Än idag när jag tar mig för att läsa om stycken stöter jag på tankar som jag var övertygad om var mina egna. Det är utan tvekan den bok som påverkat mig allra mest. Som alla tonåringar som läser Wilde gjorde även författarens biografi stort intryck på mig. Så att se protokollen, breven – det var att trycka på ett gammalt sår, riva upp en gammal sorg. För den känslan är jag alltid helt värnlös, jag fick gå därifrån för att inte börja gråta.

Alltså gick vi vidare till butiken. Petits Palais är min favoritmuseibutik näst efter Bryssels konstmuseums. Allt är sekelskifte och art nouveau. Smyckena är utsökta, bokurvalet som gjort för mig. Detta ledde naturligtvis till ytterligare en kris eftersom jag har svårt hantera så mycket skönhet. Vi hade bestämt att jag bara fick köpa två böcker och några vykort (det gäller att sätta gränser!). Jag hade museikatalogen så det var en, men hur i hela friden väljer man mellan ”Ces anges du bizarre: Regard sur une aventure esthétique de la décadence” och ”L’imaginaire catholique dans la littérature fin de siècle en Angleterre: esthétisme et décadence”?! Eftersom jag redan valt ett vykort med Sankt Sebastian kändes det passande med den senare och det är ju också ett sätt att göra sina omöjliga val.

Efter en härlig lunch (jag åt potatismos med fiskbitar i, det låter inget vidare men var toppen!) och lite vin för att värma sig efter en promenad i en kall och regnig Parc Monceau gick bort till Musée Henner som renoverat lokalerna sedan vi var där sist (för 7 år sedan). Det var ändå som jag kom ihåg det, fast med ett mer nymålat intryck. Jag är svag för Henners rödhåriga femme fataler och nymfer. Intressant var att se hans studier från studieresan till Rom. Hans kopia av Tizians Venus av Urbino är de felande länken mellan mästaren och Henners måleri. Man ser häpnadsväckande tydligt vad han tog med sig från Florens, skuggspelet, röda hårsvall, de mörka bakgrunderna, nymfernas ljusa hud liksom upplyst inifrån. I ateljén högst upp finns min favorit-Salome! Det här är Wildes Salome, hennes blick är en utmaning, hållning trotsig och högmodig. Inga smycken, det finns en renhet i linjerna. Hon skulle kunna hålla en skål med friskt vatten: istället Johannes avhuggna huvud. Det finns galenskap i den här bilden, vansinne och skönhet. På en gång triumf och nederlag, hon har hans huvud – hans kropp – när det var hans själ hon ville sluka. Och till skillnad från många andra bilder av Salome, detta är inte danserskan sedd, utan prinsessan och hennes blick förlorad i obestämbarhet. Detta är dock bara en skiss, den färdiga målningen visades på Salongen 1887, idag vet man tyvärr inte var den finns.

Efter detta; några små inköp (badsalt!), kir, en croque monsieur, besök på Shakespeare & Co. Solen sjönk över ljusets stad. Notre Dames klockor ringde aftonbön och i valvet under en av Seines broar såg jag en duvas flykt. Och den där rörelsen, den svarta skuggan som flög i stadens konstljus mot det svartglittrande vattnet, den var så vacker i all sin vardaglighet att jag blev tvungen att dra efter andan.

 

Publicerat den

Genom skogar av symboler

Häromdagen tog jag en bild på mitt skrivbord för att lägga upp på Instagram och när jag funderade över bildtexten slog det mig att denna tillvaro är en drömtillvaro som  blivit verklighet. Här sitter jag vid mitt vackra bord av valnöt utan några som helst försörjningskrav  och ägnar mig åt litteraturen. Jag tänker inte säga att livet är fulländat, för det skulle jag behöva lite kapital dvs. dyrare garderob och större bibliotek, men det är bra mycket mer än vad jag någonsin vågat hoppas på.

Ändå är detta tillstånd förrädiskt och tveeggat. När det är som bäst är jag i mitt lyckligaste tillstånd: ett slags litteraturens kretslopp. Mitt arbetsrum är en klostercell, mitt liv en maskin som drivs av och producerar text. Exkursioner ut ur rummet tillåter mig att samla intryck och emotioner att plöja ner i texten. Förstå mig rätt, det är inte en hyperestetiserad tillvaro à la des Esseintes. Det är en tillvaro där jag kan arbeta. Jag upplever en känsla av meningsfullhet – vänder icke-existens i existens.

När det är som sämst: ensamhet och känsla av meningslöshet. Av overklighet kanske. Utan litteraturen är jag fast i mig själv, avskärmad, en snabbt krympande värld. Ett slags det suveräna jagets klaustrofobi. Vad gör litteraturen, för den mig ut i världen?

Svaret är naturligtvis nej, och det är inte heller dit jag vill utan bortom. Anywhere out of the world? Inte heller. Litteraturen gör världen dubbelt större. Å ena sidan blir jag själv större, böckerna slår upp nya dörrar i mitt inre, dörrar jag inte visste fanns, och möblerar rummen. Den tillåter också att ta klivet bortom den fysiska världen, jag tänker på Baudelaires berömda dikt: Naturen är ett tempel där dunkla ord hörs strömma/ ibland ur en pelares levande stam./ Genom skogar av symboler går människan fram/ och iakttas av ögon, förtroliga och ömma. Är det otidsenligt? Banalt? Förbi fysiken, till metafysiken. Litteraturen får världen att glöda, att betrakta tinget som symbol är att ge den mening.

Publicerat den

Mademoiselle Narcisse

mademoisellenarcisse

”Du den enda jag älskar, jag anropar din nåd
ur det mörka svalg dit du tvingat mig fly
– ett öde kosmos med synrand av bly
där händelser blandas med vanvettsdåd.”

–ur Baudelaires Det ondas blommor i övers. Ingvar Björkeson

Publicerat den

Odjuret i Gévaudan

Odjuret i Gévaudan

Remy de Gourmont, 1922

”Vad var det? Man tvekade länge mellan en varg, en björn, en hyena som rymt från ett menageri. En prästman från provinsen skrev en tjock lunta för att bevisa att det inte kunde vara något annat än ett apokalyptiskt monster som Gud nedkallat för att straffa Gévaudans bergsbor för deras synder. Det vore verkligen att ett gott exempel på att Guds väger är outgrundliga! En professor vid Montpelliers medicinska fakultet, med en viss böjelse för mysticism, hade, efter att ha undersökt alla fakta i berättelserna om den fantastiska besten, en annan idé, nämligen att det aldrig existerat, i vilket fall inte själva djuret, utan att Odjuret i Gévaudan var en människa! Hypotesen stämmer bra överens med de flesta illdåd som mer eller mindre fastlades. Till att börja med åt Odjuret aldrig sina offer, men sprättade däremot ofta upp deras magar i självaste Jack Uppskärarens anda. Åtminstone en gång fastslogs att det vinnlagt sig om att skära halsen av sitt byte, en annan gång att gräva ner det, vilket vore verkligt extraordinärt gjort av ett vindunder. Dessutom finns flera vittnesmål som bestyrker att det, så att säga, ägde talets gåva! Allt det där och flera andra omständigheter, trots att man inte helt kan förlita sig böndernas vettskrämda skvaller, fick Monsieur Puech att antaga att odjuret inte var annat än en sadistisk galning som irrade på landsbygden och terroriserade dess invånare. De stackars bönderna kom inte på tanken att det kunde finnas en människa i stånd till så många och så fasansfulla brott; därav legenden om djuret, som illa fall hade den fördelen att den rentvådde mänskligheten. Galningen, som förutom vid utbrotten, kanske var helt harmlös, misstänkte aldrig. Det ledde till att säkert många människor strök med, men färre än vad hävdats, och att en ursinnig jakt helt tömde trakten från vargar som försvann för all tid. Djuren betalade människans skuld.”

gevaudan_akgimages

Minns ni förresten den märkliga, men estetiskt tilltalande, filmen Vargarnas pakt? Där är det en taxidermist och hans indianvän som beger sig till Gévaudan på kunglig order för att fånga in Odjuret. Det visar sig att besten ifråga är ett lejon som en depraverad 1700-tals fransman (men incestuösa böjelser, naturligtvis!) hämtat hem och klätt i något slags stålharnesk. Jag älskade den filmen! Jaktscenerna med hjältinnan i sina röda dräkt mot det franska, gröna landskapet där murgrönan växte längs grå trädstammar och övergivna slottsruiner. Dialoger på snötäckta förskansningar, kostymer som matchar miljön, opulenta middagar, kyrkor, aristokrater, vargar och tröstlöst regn, bordellbesök med märkliga opiedrömmar.

Monica Bellucci bär förresten den spetsmask, detta lilla lingerie-plagg som är en fransk uppfinning därför att här har också älskogen sin poesi, som bär just namnet loup: varg. (Den exklusiva och mycket dyra underklädesbutiken i mitt kvarter har en hel uppsjö varianter, som svensk blir jag lite generad å de medelålders flanörer som stannar och diskuterar de olika plaggens förtjänster.) Nu nr jag tittar på bilder från filmen kommer tanken för mig: är det inte lite som ett True Detective (säsong 1, SÅKLART, herregud) fast i 1700-talsmiljö? I meningen nakna kvinnolik, hemliga mördarkulter med prominenta medlemmar ur samhällets övre (som naturligtvis uppträder maskerade), hallucinationer, vridna grenar, en onämnbar ondska som är människans etc.?

brotherhood04

Som Remy de Gourmont påpekar i sitt korta prosastycke fanns redan tidigt idén i omlopp att det attackerna inte gjorts av ett djur. Mellan 1764 och 1767 attackerades 210 personer (även om den exakta siffran varierar i olika studier): 113 personer dog, 49 skadades. 98 åts delvis upp. Jaktmarkerna sträckte sig över 80 gånger 90 kilometer, en yta stor som ett mindre europeiskt land. Naturligtvis spekulerades det kring dåden och man sökte likaledes efter naturliga som övernaturliga förklaringar. Statens engagemang i frågan, de ditresta jägarna – det gjorde Odjuret i Gévaudan till ett slags massmedial händelse som det rapporterades om över hela Europa.  I de parisiska salongerna var det ett samtalsämne, sensationslystnaden är absolut i en del av den här historien. Så, först har vi attackerna, i sig obehagliga och våldsamma, därefter mytbildningen som tecknar ett djur av domedagsbibliska mått. På det följer dem som tar denna mytiska ondska och planterar den istället i en vanlig, dödlig människa hjärta. Det är naturligtvis ett effektfullt grepp; det sker i såväl Vargarnas pakt som True detective. När Gourmont använder sig av det vrider han dock det hela ett varv till, ja, han understryker att ondskans skepnad är mänsklig, men tonar samtidigt ner den lite: en galning, kanske färre attacker än vad som hävdas. Hans poäng är grymmare: det är den som är oskyldig som får betala priset. Och priset, det är inte mindre än total utplåning.

Publicerat den

Polissonnes

polissonnes

En favorittyp av bok: populärvetenskaplig framställning som helt bortser från faktiska historiska förhållanden och istället vältrar sig i och reproducerar legenderna och bilderna av historiens femme fataler. Ormar som slukar sina män, kattor som gör sina makar till hanrej. I den här boken står en femtonårig Julia (Augustus dotter) med sina perfekta bröst och betraktar lystet hingstarna som betäcker stona – så omåttlig som hennes vällust är. Att inte nyansera och skriva realistiska porträtt, att strunta i psykologin och istället låta dem vara mer än människor. De är monster, medusor, sfinxer. Messalina, Pauline Bonaparte, Simone de Beauvoir. Livia, Madame de Maintenon, Lady D. Här tecknas inte människorna utan deras myter. Sensationslystet? javisst! Underhållande? likaså!

Publicerat den

Bergtagen

Jag kan inte riktigt förklara min stora kärlek till berg. Mjuka, böljande och skogklädda eller hårda och branta, en metallisk smak av mineraler. Inbäddade i dimvita slöjor, blånande i kvällningen. Vi åkte nedåt Rhône-dalen idag, och följde sedan Isère nordösterut och upp i Vercormassivet. Valence vid Rhône var kallt och sömnigt – affärer och restauranger släckta och stängda, en ilande vind som drog köttet från benen. Ljuvligt under varmare årstider, detta Söderns Port, det är jag övertygad om. Idag var behållningen den romanska katedralen, svept i mörker och silande det grå ljuset genom vackert och ovanligt icke-figurativa glasmosaiker. Lugnet rådde också där, men ett levande, vibrerande lugn som en älskads trygga andetag. En känsla kom över mig, jag tryckte den mot mitt bröst, det fyllde ett hålrum och glödde och glödde.

Vidare längs med Isère som är en biflod till Rhône och sedan längs med Royans som är en biflod till Isère. Landskapet blev brant och dramatiskt, förbi Saint-Nazaire-en-Royans och dess väldiga akvedukt åkte vi, vidare, uppåt, uppåt. Vingårdar, berg, floden i dalen nedanför vägen. Vårt mål Pont-en-Royans, lilla bergsby som klättrar på sluttningen, vars hus hänger över vattnet i förakt för tyngdkraftens lagar. Vattnet, stilla här, forsande där – som ett stycke som glider in och ut ur ett allegro – alldeles klart, stenbotten därnere framträdde fullkomligt klart. Det var bergets kristallklara vatten, lysande blått som visste det att dess mål var Medelhavets skimrande azur. Själva bebyggelsen, stengrå och full av minnen från en medeltid när bron, vägen, floden, var viktiga att hålla och kontrollera. Det fick mig att tänka på Brygge, det fick mig att leva en tavla av Khnopff eller kanske en dikt av Rodenbach. På stenmurarna fanns frost, längs bergssidan vitmjölkliga stalaktiter. Fuktigt och friskt, metalliskt och mineralrikt. Här är världen och storpolitiken långt borta, här är man alldeles trygg. Längs med bergsidan faller jag in i mig själv alldeles lycklig och helt stilla.

Publicerat den

Ett nytt år

Årets första dag är nästan slut. Vi gick till parken och tittade på lejonen som lyckligtvis var ute båda två. Sedan churros och varm choklad som vi åt medan vi gick förbi girafferna, hjortarna, bort mot utgången. Det har blivit kallt i Lyon, 4-5 grader bara, och luften var fuktig och frisk. Träden är helt kala nu, och vinterdiset lyfter aldrig helt. På något sätt kändes det som en söndag i barndomen. Kanske var det tivolikänslan: zoodjuren, karusellens säregna melodier, den friterade degen. När jag var liten kom ambulerande tivoli/marknader två gånger om året till den lilla belgiska by där jag växte upp. Och sedan, när vi bodde i Sverige, åkte vi ofta ner över påsk, och då var det återigen kermesse. Det är något särdeles lojt över nyårsdagen, den är, tänker jag, såsom söndagar alltid var när man var barn. Stilla och ändå fyllda av glittrande förväntan och promenadnöjen.

***

Nu sitter jag i läsfåtöljen där jag tillbringat hela eftermiddagen och kvällen. Hoprullad, mellan arm och höft, sover kattungen. En kattunge är en alldeles särskild lycka. Full av energi och nyfikenhet, av tillit och sårbarhet. Det är svårt att föreställa sig hur det här lilla pyret som man kan lyfta med en hand skall växa upp och bli ett fläckigt salongslejon på 6-7 kg. Nästan lika svårt att föreställa sig nu när han spinnande sträcker ut sig på min arm är att han bara för någon vecka sedan fräste vilt när man försökte närma sig honom. Hans affektion är dyrbar och ges bara till den som befunnits värdig efter långdragen prövotid, främlingar göre sig icke besvär. Det arbete jag lagt på att få honom att lita på mig, det som knutit honom till mig mer än andra människor, det har också knutit mig till honom.

***

Det andra sällskapet i fåtöljen har Per Arne Tjäders bok om Patrick Modiano, Gare d’Austerlitz, varit. Jag tror att jag fick den i julklapp 2014 när Modiano tilldelades Nobelpriset, men har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Den är välskriven, grundligt underbyggd med forskning och handlaget lätt: en njutbar läsning som fördjupar förståelsen för Modianos verk. Ändå förhåller jag mig kluven till denna läsning. Åren 2008-2009 läste jag rätt mycket Modiano, men det slår mig nu att jag inte minns speciellt mycket av någon av böckerna. Det bestående intrycket är den av en stämning: allt i uppluckring och vaghet, världar i akvarell som löses upp i grå parisdimma. Jag minns den osäkerhet man som läsare försattes i, hur huvudpersonens jakt på sin identitet och visshet liksom frätte på på ens egen. Tjäder sätter förtjänstfullt detta i relation till Modianos biografi och ställer romanerna mot efterkrigstidens relief. Det hela är mycket övertygande och jag följer villigt med på detektivjakterna på romanfigurernas historiska förlagor och kontext. Jag liksom vinner i förståelse, men förlorar samtidigt något annat.

När jag besöker en ny plats eller ett museum låter jag ibland medvetet bli att läsa in mig i förväg. Jag vill möta monumentet eller verket helt utan förförståelse. Helt respektlöst foga in den i en helt personlig, ja rentav privat, estetiskt drömbygge. Exempel: när jag först besökte Schloss Drachenburg vid Rhen visste jag ingenting. I dess salar gick jag och lät platsen invadera mig, på detta sätt blev den min och jag kunde bygga ett eget narrativ kring den. Historiska fakta kunde sedan krydda detta narrativ, som till hälften bara byggde på känslor, men i det första mötet var slottet tvunget att vara en gåta så att jag kunde formulera mitt eget svar.

Patrick Modianos böcker var gåtor för mig. Jag försökte inte tyda dem, utan accepterade dem som just gåtor och de förblev därför helt öppna – det var vad jag älskade mest med dem. Är en historisk bakgrund, den fördjupning den innebär, ett slags facit? Naturligtvis inte, det är en läsart bland många. Men ändå är de svårt att bortse ifrån när insikten slagit rot. Därför att de är något slags svar, de pekar mot en tolkning. Så mycket svårare att låta gåtorna förbli öppna då!