Det har gått över två veckor sedan förra inlägget och jag har inte svarat på var och en av läsarnas, av era, kommenterar och glada tillrop: dessa affirmativa ”tja”! Som ett vilt djur ovant vid mänskliga händers vänlighet skyggar jag och dansar nervöst undan. Liksom detta att jag aldrig kan ta emot en komplimang utan tvångsmässigt måste parera det beröm och uppskattning som riktas mot mig – genom kyligt högmod eller desarmerande avvärjande – vet jag inte hur hantera denna uppriktiga vänlighet. Hur denna brist uppstod i mig, denna osäkerhet kom att bli inskrivet i mitt innersta, det är en insikt som undslipper mig.
Eller kanske vet jag. Kanske bor i mig ett ensamt barn som inte kan förmå sig att tro på uppskattningen. Som varje vänlighet är en snillrik fälla, att falla för det på en gång smärtsamt och genant. Kanske är detta min drivkraft, denna brist som tvingar mig att gång på gång försöka bevisa något – för världen men kanske främst för mig. Dömd att misslyckas, givetvis, bristen och hålrummet förmår ingen seger att fylla. Ett svart hål som exploderar i sällsynta fyrverkerier och sedan sväljer sig själv, gång på gång.
Och att jag är så öppenhjärtlig, att jag obekymrat lägger mig på divanen och talar utan att bry mig om att stänga dörren, det beror på att jag är i något slags uppluckring. Att det här året, att åren som föregick det här året marinerat mig i ett syrabad som frätt bort all hud. Kvar ett fåfängt behov att förklara sig.
Så skriver Horace och jag vet inte om man ska glädjas eller förtvivla att också konungen på parnassen plågas av samma känsla. Och ändå en missunnsamhet, för honom fanns tid och möjligheter att ägna sig åt litteraturen. När jag rör mig i de litterära kretsarna känner jag mig som en skugga och jag känner orden, det lilla jag ändå lyckats åstadkomma liksom dunstar från min hud. Hålrummet expanderar och det enda som tänds är svarta stjärnor som glittrar som smärtpunkter.
Och så: en nödraket som stiger i mörkret. En yta som klyvs och friska luften väller in. För aldrig att jag skulle utsätta er, läsare, för mörkret om där inte fanns ett lyckligt slut. Slut? Nej, en lycklig början och en livboj. För återigen räddas jag av min matematiker, han seglar obekymrat in, en solgud som sprider ljuset kring sig. Rörelsen neråt avstannar och detta gudomliga ingripande löser plötsligt allt, ger mig allt jag behöver just nu. Det vill säga: en stabil ekonomisk situation, tid att arbeta med det som är viktigt, distans till min svenska kontext. Det är andra gången han räddar mig; när vi först träffade levde jag i en tillvaro utan morgondag. Framtiden obefintlig, otänkbar. Det finns ett slags destruktiv frihet i att leva så, men han gav mig en rörelse framåt. Han såg mig för det jag var, och det han såg höll han för gott. Nu ger han mig ett nytt landskap, en ny stad. Han ger mig Lyon: för två år ett liv vid ett franskt skrivbord, med promenader längs lejonstadens två floder. Det är en nåd jag inte är värdig, kunde jag skulle jag ge den till andra i min närhet som förtjänat den bättre. Men livet är inte alltid rättvist, till somliga av oss stora lycka.
Hillevi Norburg 