Vill du spela rollen som ”the wickedest woman in the world”? fick den franska aktrisen Claudette Colbert frågan av regissören Cecil B. DeMille och det ville hon. Historiens syndigaste kvinna, det var kejsar Neros stora kärlek: Poppea. Förutom att älska den tyranniske kejsaren som kanske eller kanske inte brände ner Rom var Poppea känd för sina utsvävningar och sin fåfänga. Dessa båda egenskaper förenades i hennes dagliga mjölkbad. Hundra åsnor hade till uppgift att fylla karet dagligen. (Colbert fick dock nöja sig med pulvermjölkslösningen Klim (läs det baklänges) och vad värre var, den obehagliga vätskan skar sig!)
Det är något syndigt sensuellt med mjölkbad. Den nakna kvinnokroppen höljd i den lite tröga, vita vätskan. Mjölkbadet har inte heller hygien till mål, det är inte renhet som eftersträvas utan skönhet. Huden skall låna mjölkens vithet och bli mjuk och smeksam. Det är en vansinnig lyx, den näringsrika mjölken spilld i ett kar, stjälps ut efter att drottningen för ett par ögonblick vilat sin kropp däri. Alltså: något direkt omoraliskt och därför så eggande och fullkomligt lockande. Det är dessutom en stund sensualism som är kvinnan egen. Mannen kan i bästa fall betrakta henne nedsänkt i det vita, men välluststunden är i första hennes egen när hon låter sig smekas av badet.
I Poppeas fotspår: Napoleons syster Pauline Bonaparte Borghese. Njutningslysten, vacker, skamlös. Hon låter sin betjänt, den svarte Paul, bära henne till sitt bad och placera henne i karet där den varma mjölken väntar. Därefter ett kall mjölkdusch. I badet tar hon iklädd en tunn chemise emot sina manliga bekanta. Och arrangemanget med betjänten, är det inte opassande? Inte alls, försvarar sig Pauline och fäller den ökända kommentaren: En neger, det är ju ingen människa.
(Pauline, så fräck. När hennes make vill ha hennes porträtt chockerar hon skulptören Antonio Canova med att vilja avbildas som den segrande Venus och klär sig naken. Med darrande händer lägger konstnären gipset på prinsessans nakna kropp. Prinsen Borghese, han blev så rasande när han fick se resultatet att han ställde upp skulpturen på vinden. Pauline, folket svälter utanför och hon badar i mjölk. Hon bär klänningar så genomskinliga att man ser hennes nakna kropp; hon målar sina bröstvårtor röda och sätter upp sitt hår. Och ändå, när Napoleon sänds i exil är hon den enda av sysken som inte tvekar, som reser till honom. Ah, men han tröttnar på henne och sänder iväg henne. Efter Waterloo, när han skickas än längre bort är hon sjuk och kan inte följa honom. Han dör 1821 och hon är otröstlig. Fyra år till lever hon, i ensamhet för maken har lämnat henne för sin älskarinna i Florens. Cancer äter på hennes inälvor, hon dör i sin vackraste klänning. Myten säger att hon ber om en spegel, man hämtar den och betraktar sina drag i glaset, säger: ”Jag är inte rädd för att dö”, lyfter blicken och lyckligt: ”Jag är fortfarande vacker”. Och ändå, en stängd kista. Den som vill beundra henne kan se på Canovas skulptur, resonerar hon.)
Ett sekel efter Pauline tar teaterproducenten och impressarion Florenz Ziegfeld med sig den parisiska chanteusen Anna Held till Amerika och Brodway. Hon sjunger sånger som ”Come Play wiz Me” och uppträder i nummer som La Poupée, The French Maid och Mam’selle. Hon är berömd för sina korsetter som hon snör obegripligt hårt, än idag ett slags förebild för dem som ägnar sig åt det man kallar tight-lacing.
Men sitt stora genombrott får hon först när det i tidningarna florerar uppgifter om att hon stäms av mjölkhandlaren H. R. Wallace som hon är skyldig sextiofyra dollar för de fyrtio galloner mjölk han med jämna mellanrum levererat till hennes hotell för att hon skulle kunna bada i den. Hon vägrar, hävdar att den inte var färsk. Saken tas inte upp i domstol, Anna Helds ombud meddelar att parterna ämnar lösa det privat eftersom: ”milk baths were too peculiar to be discussed in public”. Allt är naturligtvis uppdiktat av Ziegfeld, men det kommer fram först senare och då har storyn redan blivit en framgång i media och bland allmänheten som inte kan få nog av Anna Held.
Vad är det för ett kapital Ziegfeld försöker mobilisera när han sprider rykten om Anna Helds mjölkbad? Det är föreställningar om skönhet och lyx, om drottningars mjölkvita hud. Det är dåliga kvinnors skamlösa vällust, deras fåfänga som de bär upp med sådan stolthet.
”It is all very well for so-called sensible people to recommend flat heels and short skirts, but most of us prefer not to be sensible.” – Anna Held
Hillevi Norburg 