Pentimento – ordet kommer ur latinets paenitere, att ångra. Det betecknar de hemliga, dolda skisser och färglager som gömmer sig i mästarnas målningar. Idag tillgängliga som skuggor av en annan inledande tanke genom modern teknik och röntgenbilder. Konsthistorikern kan se alla avtagsvägar målaren tagit ett par tveksamma steg på, för att ångra sig och låta motivets utformning få ta en annan vändning. Det är Dorian Grays porträtt inverterat, allt det ångrade göms under nya, blanka färgsjok.
Jag vill ha allt eller inget, skriver en ung Gustave Courbet till sina föräldrar från huvudstaden. Inom fem år måste jag ha gjort mig ett rykte. Och han lyckas – han odlar sin image som landortspojke. Han röker sin pipa, han bär träskor med halm och arbetar ingalunda bort sitt provinsiella sätt att tala. Senare skulle han göra skandal med sitt porträtt av ett skrevande kvinnokön, l’Origine du Monde, och de sapfiskt omslingrade kvinnorna i Sommeil. Men allt det där ligger i framtiden, nu, på 1840-talet, målar han självporträtt. Ett kommer att ta en lång tid att fullborda, han börjar 1844 och klar är han först 1854, tio år senare.
Men här berättar skuggorna en historia som handlar om mer än förkastade kompositioner eller omarbetade figurer och detaljer. Ett självporträtt, javisst! – men på fler sätt än att den döende mannen vilande under trädet har samma drag som Courbet.
Han dör, visst dör han. Vi ser blodrosen som sprider sig över bröstet. Men ändå något vilsamt över honom, förutom det där lilla draget av smärta över läpparna. Smärta? ja, smärtan är alltid till förvillelse lik vällusten. För när den målades först, då var tavlan en tavla av rosig lycka. Genom 1973 års röntgenstrålar avtäcks en annan, ursprunglig bild. Och där vilar hans stora kärlek sedan fjorton år tillbaka, Virginie Binet, på hans arm. De slumrar tryggt under trädet, hennes armar om hans hals, lyckliga, utmattade kanske efter älskogen. Hennes ansikte mot hans bröst.
Tio år senare har hon lämnat honom, och med sig har hon tagit deras gemensamme, unge son. Så han tar henne ut ur bilden, liksom hon tagit sig ut ur hans liv. Han gör sig till duelist, han täcker över tomheten hennes figur lämnat efter sig med den bruna kappan. Han åldrar sina drag, återigen, ingen Dorian Gray här. Målningen måste motsvara smärtar som står skriven i hans ansikte. Han målar sitt blödande sår i hjärttrakten, där hennes ansikte en gång vilat.
Och ändock, är det inte vackrare så? Rör oss inte bilden av den döende duellisten mer än det lyckliga kärleksparet? Och blir vi inte än mer nu när vi känner till bakgrundshistorien? Courbet tyckte det. ”Sann skönhet kan vi bara finna i lidande och smärta, därför är min döende duellist så vacker.” Allt för konsten, eller? Courbet säljer aldrig målningen, han tar den med sig när han flyttar, också när han lämnar Frankrike och bosätter sig i Schweiz. För sin skönhet? Eller som ett minne, en ständig påminnelse. Inte närvaron av smärta och blodrosor, utan frånvaron av Virginie.
Ovan: en första skiss.
Hillevi Norburg 