Med varje bok ingår författare och läsare en överenstämmelse. Bryter författaren emot denna kommer läsaren att känna sig bedragen. Detta säger egentligen ingenting om bokens förtjänster, inte heller läsaren har gjort något ”fel” – ingen tycker om att känna sig lurad. Den som förväntar sig en deckare men förvägras ett brott kommer att känna sig snopen, den som läser en ”sann” berättelse som visar sig vara uppdiktad likaså. Och den som läser en bok av en kvinna, bara för att upptäcka att den skrivits av en man kommer också känna att ett förtroende brutits. Inför läsningen av en bok spelar allt man vet om en författare och dennes tidigare produktion roll, likaså det man på förhand fått veta om boken (genom baksidestext, omslag, recensioner etc.)
Det flesta läsare kan anpassa sig när informationen kring ett verk ändras, även om det kan lämna en svag, bitter smak då det ställer boken i ett nytt sken som anses sannare en den lögn under man först läste den. Ilska uppstår särskilt när vad man uppfattar som vittneslitteratur visar sig vara falskt, där själva vittnandet om missförhållanden ger verket värde (som i alla dess based on a true story-böcker som blir angelägna först när de är sanna men i övrigt lider av bristande kvalitéer, samma gäller för kändisars självbiografier). Ilska kan också uppstå, och då ofta hos den bildade medelklassen, inte sällan hos självaste litteraturkritikerna, när det visar sig att ett verk man höjt till skyarna (vilket sällan eller aldrig är fallet med true story böckerna och kändisbiografierna) visar sig vara ”falskt”.
Ett exempel gavs i ett Babel-avsnitt för ett tag sedan, Helene Hegemann med romanen Axotl (jag drar mig också till minnes den där bloggen Black Ascot som visade sig vara ett pr-grepp), för att nämna ett exempel. I Hegemanns fall förnärmas kritikerna inte i första hand för att delar av texten citerats från en blogg, utan att det inte är självupplevt. Ilskan i det här fallet, i mötet med en roman, beror således inte på att romanen i sig brustit i avtalet – utan kritikernas ilska visar att de som läsare uppfattat boken på detta andra sätt, som en typ av vittneslitteratur. Upprördheten bottnar således i självinsikten att det man fann lockande med boken var en ung flickas, underförstått sanna, sexuella erfarenheter och drogberoende. Istället för att ta till vara på denna nya självkännedom och rannsaka såväl moraliskt sinne som estetisk smak, utagerar kritikerna och kritiserar författaren för löftesbrott. Men det skall sägas, det är alltid obehagligt att inse att man är en sådan som stannar för att titta vid olycksplatser, en sådan som gottar sig i andras fall och förnedring.
Hillevi Norburg 