Först var jag nio dagar i rad på teatern. Sedan fem dagar på västkusten. Därefter sex dagar till på teatern. Sedan en dag ledigt, det var igår. Nu borde jag egentligen ge efter för sömnen som redan tynger mina ögonlock, imorgon stiger jag i vanlig ordning upp vid sextiden. Som ni förstår är jag tillbaka från Italien, böljande berg och den glittrande sjön. Tillbaka från dyra skoaffärer men inge pengar, botaniska trädgårdar, ilande ödlor och enhörningar, enhörningar vart än jag ser. Tillbaka från ramla längs regnvåta gator sent om natten i högklackat, för mycket vin utspätt i ådrorna, äta gelato på vägen till hotellet och röka cigaretter på den skyddade balkongen med det tunga sommarregnet fallande kring dig och den som står dig allra närmast. Om jag längtar tillbaka? Jag längtar alltid till Italien.
Men jobbet. Jag är bra på det jag gör, vågar jag nog säga. Om inte annat gör jag inte mindre än mitt bästa. Med konsekvensen att det inte blir mycket tid eller energi över till annat; skrivande, Stasimon, vänner. Och livet som plötsligt tar en oväntad vändning, till det bättre, vågar jag hoppas. Planen inför hösten skrivs om och jag kastar mig ut i osäkerhet och med prövande steg försöker jag leva drömmen. Det ekonomiska är ett problem och jag måste lägga sommarpengarna på hög inför den annalkande hösten. Det går dåligt, i affärerna lockar klänningar och löften om puderrosa läppar – hemma surfar jag genom antikvariatens hemsidor eller sitter på Blocket i jakt på nya läsfåtöljer. Jag var aldrig bra på att spara. Och samtidigt kan jag inte känna mig fullt bedrövad när bibliotek och garderob växer. Så många böcker jag vill berätta om, citera för världen. En och en halv månad kvar, sedan skapar jag mig nya rutiner. Ett arbete som föder arbete. Till den trogna läsarskaran kan jag bara säga: håll ut tills dess.
Hillevi Norburg 