Då och då händer något. Det kan vara till synes obetydligt, det kan vara nästan oöverskådligt. Dess betydelse uppenbaras först senare. Då ser vi vilka konsekvenser denna obetydliga eller omvälvande händelse fått i vårat liv. En sådan händelse manar alltid till handling. Nej, det är fel. Till handlingar. Utan att själv veta varför gör vi plötsligt saker. En slumrande ansvarskänsla vaknar till liv.
Yrvakna lutar vi pannan mot det frostkalla glaset och ser hur de illuminerade vagnarna fraktar sina passagerare över ån och bort mot stadens ljus. Rastlösheten. Tar upp en bok, läser ett par sidor. Men vi har inte längre lust till att läsa. Vi måste få något gjort. Tiden kommer att rinna ifrån oss. Skall vi hinna åstadkomma något måste vi ruska om oss, hålla kvar lusten till handling. Vi måste reda ut i vilken riktning vi egentligen vill och sedan kasta oss in på den stigen utan att se tillbaka.
Jag är där nu. Med pannan mot glaset. Vad jag egentligen vill börjar att klarna för mig. Ett är säkert, jag är trött på dvalan.
Hillevi Norburg 