På två dagar har jag läst ikapp ganska duktigt till tentan imorgon. Jag har lagt tyngden på sekundärlitteraturen och poetiktexterna. Det viktigaste måste ändå vara att kunna det stora dragen och sedan kunna exemplifiera med några författare. Alla tidsperioder har dessutom en eller flera författare som jag gillade sen innan eller börjat gilla (utom möjligen den italienska renässansen, vi har inte läst Machiavelli). Dessutom har jag stor nytta av min idé- och lärdomshistoria. Det som egentligen ställer till problem är Sverige. Lyckligtvis är svenskar rätt dåliga på att skriva. Kan jag Stiernhielm, Kellgren och Bellman borde jag klara mig. Konstigt nog är jag inte speciellt nervös, detta är märkligt då man beaktar i vilket tillstånd jag befann mig innan förra tentan och då hade jag läst mer. Kanske är det för att den här delkursen har tassat in på tider som alltid intresserat mig. Eller så är jag helt fel ute och kommer att ångra att jag inte hetsläste ännu mer.
Igår läste jag dock om Racine i Litteraturens historia i världen och blev sugen på att läsa det drama vi skulle ha läst av honom: Andromake. Vilket jag också gjorde. Det var en märklig upplevelse då jag inte alls varit förberedd på att bli särskilt berörd. Jag har tidigare varit ganska okänslig för dramatik, men sedan jag började läsa litteraturvetenskap är detta andra gången ett drama verkligen berör mig. Att det skulle vara en naturalist och en franskklassicist hade jag aldrig kunnat ana.
I Andromake händer ingenting, i alla fall inte på scen. All dramatik sker inom personerna och utanför scenen. Det får mig att inse en brist i mitt eget skrivande. Mina karaktärer är alldeles för ärliga, mot sig själva och varandra. Racines drama blir så laddat just för att de stackars karaktärerna för sig själva och andra bakom ljuset (vilket får mig att tänka på Ibsen och hans problematik livslögn/sanningskrav). Det som tilltalar mig är också det olösliga problemet i Andromake, det finns inte ens hopp om en lösning. Orestes älskar Hermione som älskar Pyrrhus som älskar Andromake som i sin tur älskar Hector som är död. Det är en ekvation som inte går att lösa, de är fast i sina passioner. Här har kärleken blivit till en slags besatthet, det finns inget friskt i den. Deras förnuft säger dem att de borde besinna sig, men det är också allt förnuftet förmår – reflektera, i bästa fall. Då är stoltheten intressantare då den har en dubbel funktion. Å ena sidan är den en starkare kraft än förnuftet då det gäller att distansera sig från den älskade. Men den fungerar också som incitament att vinna den älskade då det endast är genom att förenas med den älskade de kan berättiga all förödmjukelse de utsatt sig själva för.
Det är detta jag tycker är så starkt och det är något liknande jag vill göra i Det tudelade trädet, nästa romanprojekt. ”Något liknande”, det är snarare helt och hållet samma sak jag vill göra. Jag tycker om att tänka på mina texter som undersökningar, och i detta fall är det just kärleken som skall vivisekteras. När går kärlek över i besatthet och varför? Stolthetens roll i detta kan också vara värd att utreda. Racine tycks mig vara en värdig läromästare i detta företag.
Hillevi Norburg 