Jag har suttit med slutredigeringen av min roman, men det är svårt att koncentrera sig, för i Ukraina är det krig. Det kräver en viljeansträngning att inte tänka på det, att inte slukas av tankarna. Mest tänker jag på den improviserade neonatalavdelningen under sjukhuset i Kiev, och jag ser på mitt barn. Hade han inte fått sitt blodbyte när han var fem dagar gammal hade han kanske inte funnits här, som en glad tvååring. Kriget kommer, men livet stannar inte upp för det. Kvinnor är gravida, barn föds – ibland uppstår komplikationer under förlossningen. Det är outhärdligt att tänka på. Min dotter föddes för tre och en halv månad sedan, det är kanske inte konstigt att mina tankar går till mammorna och barnen. Bilder på mammor som sover med sina små barn på tunnelbaneperronger: barnet avslappnat och oskyldigt i sömnen, mamman vaken och orolig, en beskyddande arm över den lilla kroppen som svepts in i filtar mot kylan… mitt hjärta brister. Men jag tänker också på de unga ryska värnpliktiga – de är bara pojkar. Den där ukrainska damen som säger åt soldaten att lägga solrosfrön i fickan så att blommor kan växa när han dör… Fält av gula solrosor under Ukrainas blå himmel, som flaggan. Fält av ryssar och ukrainare. Det är vad som väntar, vad som redan händer. Det var vad min man sade när han väckte mig morgonen efter invasionen: nu har Ryssland gått in, människor kommer att dö. Jag kan inte skaka av mig känslan av att detta bara är början, att fler och värre hemskheter väntar. Det är outhärdligt. Jag har en bebis på tre månader, aldrig har världen varit så skrämmande och hotfull. Hennes oskyldiga, obekymrade ansikte när hon sover. Låt det bli fred, ber jag. Fridsfurste, gjut din fred över jorden. Alastors senaste bok, min översättning, kommer från tryckeriet. Är det meningen att jag ska kränga böcker nu? Det känns futtigt, nästan oanständigt. Min man har läst att jod-tabletterna tagit slut på apoteken, de man tar emot radioaktiv strålning. De har ingen verkan om man är över fyrtio, jag är snart trettiosju, min man femtiotre, men barnen, våra små barn. Min dotter sover och hennes ansikte är alldeles öppet och oskyldigt. Borde vi köpa? Det absurda i att detta är frågeställningar att ta ställning till. Jag sitter med romanen, försöker välja skiljetecken – det känns så futtigt. Stänger av mina sociala medier, står inte ut. Världen är obegriplig. Hur kan man slå in på den här vägen om man sett ett barns sovande ansikte? Hur kan inte en sådan syn skölja bort all grymhet ur ens själ? Så tänker jag på korset, det är samma obegriplighet och den finns inbäddad där, i själva grunden för allt jag tror på. Så spricker jag upp i något slags hopp, ändå, påminner mig om att efter korset kommer påsknatten. Där finns tröst, trots allt, graven är tom.
2. Över mig nittonhundrafjortons, nittonhundratrettionios skuggor…
Apropå Ukraina. Att de är så få, de där åren av trygghet och relativt välstånd. I det här landet är det som att man inte vill kännas vid hur bräcklig tillvaron ändå är. Att den mycket väl kan slås i spillror; idag, imorgon. Egentligen vill jag inte vara pessimist med bara färgen svart att tillgå – tänker att det har med erfarenheten att göra. Jag föddes med huden ristad av ärr och det är inte detsamma för de födda här, kan inte vara det. För när jag går i min by i Belgien kan man hitta kulor i 1700-talsväggar, medeltidsslott i ruiner efter tyskarnas sprängladdningar. Och det är inte bara såren i landskap och bebyggelse, det är inte bara att blod spillts här på dessa kullerstenar eller att Verdun bara ligger tre timmar söderut. De sår som har svårast att läka är kanske krigets alla ohyggliga val – överge dina principer, lägg dig platt och visa strupen och hoppas på nåd. Sälj dig till erövrarna och bespottas av de starkare i sina övertygelser än du, beredda att lida och dö för principerna. Tumma lite på din mänsklighet – varje dag måste liven vägas i vågskål, en granne eller ditt barns? Det finns igen värdighet, det finns inga rätta val. Och i slutändan, efteråt, skrivs historien svart och vit när allt egentligen är gråskalor fläckade av tårar och blod. Ohyggligt. Jo, det är en tagg som sitter djupt i mig, vår europeiska historia.
***
Jag läser Oksanens Utrensningen. Jag läser Littells De välvilliga.
***
Och ändå. Jag vill ju inte kokettera med vare sig taggar eller ärr. Min tillvaro är privilegierad och dyrbar. Det finns alltid jämförelser att göra. Mina första minnen: vår hund, golvet i min mormors kök, en plyschkatt, småskolans asfalterade innergård, potatismos med spenat. Min makes: bomber över Bagdad.
Hillevi Norburg 