Etikett: Lyon-dagboken

Publicerat den

Sömnparalys

Åh, Mallorca-Hillevi för ett år sedan, varför översatte du så slarvigt? Och Grez-Hillevi i januari, varför putsade du inte texten redan då? Nu sitter jag med vad som bäst kan beskrivas som en hinderbana av svårighet på svårighet. Långa och tröttsamma googlingar (idag blev jag exempelvis expert på nunnedräktens olika delar och vad de heter). Man tycker att ni, mina försvunna dåtidssystrar, kunde lagt lite mer tid och energi på att knäcka de svåraste nötterna. Men icke, jag ser er framför mig. Hur ni rationaliserar: det viktigaste är att få fram en skiss att utgå från, sedan kan man putsa. Och så ett litet leende som dryper av självgodhet och skadeglädje: det där får framtids-Hillevi ta hand om. Ja, jag är här nu, och jag är inte glad.

Lite glad kanske, för att arbetet börjar flyta på. Och det finns en tillfredsställelse i att lösa en svårighet. Och bäst av allt: en kärlek till texten. En liten rysning längs ryggraden och en liten förvissning om att det är en bra text. Jag hoppas att Paulina 1880 når sina läsare, det är en intressant text och det börjar bli en hyfsad översättning av den.

***

Annars känns det som att jag håller på att fälla flera års ackumulerad trötthet som döda hudlager. Plötsligt rusar blodet ut i mentala muskler jag glömt att jag hade. Jag känner mig som en tillfrisknande konvalescent. Lycklig att åter kunna bruka kroppen anstränger jag den och upplever små bakslag när tröttheten kommer tillbaka. Maken håller mig under noggrann uppsikt, uppmuntrar förströelser och kortar mina dagar. Mest av allt ser han till att lyfta sjalen av skam att inte längre orka 9-timmarspass (7 dagar i veckan etcetera) framför datorskärmen. Jag är som på Avalon, i feriket kan jag vila och lägga alla åtaganden, verkliga och inbillade, bakom skyddande dimslöjor. Till viss del, i alla fall, men det är inte att säga lite för att vara jag.

***

Nå, men i denna själens islossning spelar kropp och sinne mig elaka spratt. Häromdagen kände jag mig febrig och trött. Jag satt framför datorn ett par timmar på förmiddagen och gick sedan vid tvåtiden tillbaka till sängen för att vila. Det var, precis som om kvällarna, till en början svårt att slappna av, men sedan slukades jag av sömnen som av en våg. Det var en tung sömn, men inte drömlös. Vänliga drömmar, inga maror som red genom dem. Det som sedan hände, och som jag ärligt talat inte riktigt hämtat mig ifrån, var vad jag efter lite googlande senare tror måste ha varit så kallad sömnparalys. Jag har läst om tillståndet tidigare, när du sover stänger hjärnan liksom ner vissa funktioner, exempelvis rörelser, varför du kan uppleva det som att du i drömmen springer utan att dina ben för den skull vevar i sängen. Under s k sömnparalys vaknar du utan att hjärnan helt ”startat upp” på nytt, du är med andra ord medveten, men du kan inte röra dig – vilket naturligtvis är förenat med ett starkt obehag. Jag har dock alltid trott att det är, hur ska jag säga, förhållandevis transparent tillstånd. Du är vaken, du kan inte röra dig.

Nå, det jag upplevde var att jag vaknade, jag slog upp ögonen och blev liggande eftersom jag  inte hade någon brådska att gå upp. Jag blev dock genast akut medveten om att det var någon i hallen utanför sovrummet. Jag kan inte säga att jag faktiskt hörde steg, men jag var övertygad om att någon var där. Fortfarande omtöcknad av sömnen och bara halvvaken (ändock: vaken) tänkte jag först att det var min make, men insåg genast att det var omöjligt, han var på sitt arbete. Allt detta skedde mycket snabbt, och jag kände nu hur närvaron var inne i sovrummet, jag låg med ryggen mot dörren och det var nu jag upptäckte att jag inte kunde röra mig. Totalt adrenalin påslag, panik – närvaron, som jag nu var övertygad var en demon, rörde sig närmare sängen och jag började ropa: Nej! Nej nej nej men naturligtvis hade jag ingen kontroll över tunga eller mun så det blev bara ett oartikulerat ljud. I paniken fortsatte jag ändå att försöka ropa ömsom ”nej” (för att liksom inte bjuda in den demoniska kraften?) ömsom ”hjälp”. Hur länge? Jag vet inte, ett par minuter? Tre? Tio? Det slog mig plötsligt att jag var i Frankrike, varför jag istället ropade ”non!” och ”de l’aide!” – även om resultatet var samma oartikulerade ljud. Nå, men när jag ropade på de l’aide så var det plötsligt som att en dimma lättade, jag hade trott att jag var fullt vaken men nu nådde jag en klarare medvetandenivå. En sömnig katt lyfte på huvudet och blinkade sömnigt mot mig (vilket översköljde mig med lättnad, alla vet att djur känner av demoner!). Ändå rusade mitt hjärta och skräcken pulserade i hela mitt jag. Det som skrämde mig nu var inte den eventuella demonen i första hand utan osäkerheten: är jag vaken nu? Jag steg upp och gick in i badrummet där bilden som mötte mig var betryggande ordinär. Kattens ointresse vittnade också om att de där ljuden jag trott mig åstadkomma bara var inbillade de med.

Vid det laget trodde jag att det rörde sig om en dröm. Jag har en historia av att med jämna mellanrum drömma så kallade lucida drömmar – drömmar där man är medveten och medveten om att man är i en dröm (jag har någonstans läst att personer som spelar mycket dataspel är mer benägna att drömma på detta sätt. Man är liksom van vid att se sig som en avatar, ett slags uppdelning av jaget som är synnerligen användbart i sitt drömliv.) Alltså kan jag stundom styra mitt drömliv rätt bra, återuppta en avbruten dröm, välja dröm etc. I de här lucida drömmarna har det dock det senaste året hänt ett par gånger att jag blir medveten om att jag befinner mig i en dröm, men jag har ingen kontroll över den och den blir till en mardröm varvid jag inte vet hur 1. vakna upp och 2. veta om jag faktiskt vaknat.

Det jag nu tänkte var att upplevelsen var en dröm av den här typen. Uppskakad, ensam, fortfarande lite febrig, satte jag mig genast framför google och sökte på ”drömma att man inte kan vakna” eller liknande och hamnade till slut på sömnparalys. Till skillnad från vad jag trott är tillståndet förutom själva symptomen att inte kunna röra sig nästan alltid förenat med hallucinationer av någon av tre typer: 1. man upplever en (ondskefull) närvaro eller 2. som ett tryck på bröstet, som satt det någonting där eller 3. så har man en utomkroppslig upplevelse. Dagens moderna vetenskap tror sig kunna förklarar såväl forna tiders vittnesmål om nattmaror, succubus och incubus-demoner samt bortförandet av utomjordingar med sömnparalysen.

Själv finner jag det synnerligen obehagligt hur godtyckliga och sköra ens relationer med den objektiva verkligheten är. Man är utlämnad till sina lögnaktiga sinnen och en lika lögnaktig hjärna som ska tolka den bristfälliga informationen som sinnena tillhandahåller.

Publicerat den

Om vad jag gör och om en bok jag läst

En vecka har jag varit här nu. I helgen var vi på IKEA och köpte några sista möbler, grytor, glas. Så fort böckerna kommit upp och alla kartonger från flytten slängts började det kännas som ett riktigt hem. Efter att ha bott på 25 kvadrat och levt med, ska vi kalla det en ansträngd ekonomi, gläder mig jag mig nu åt världsligheter som att kunna röra sig från rum till rum, ta ett bad, sova i en riktig säng, äta tre mål riktig mat om dagen. Det är nästan svårt att hantera, från att få hushålla med knäckebrödskivorna till färskt bröd från bageriet varje dag och café au lait på terrass, om kvällarna lammkotletter eller fiskfiléer. Jag tänker mig att jag under denna tid ska ta upp detta med matlagning igen, hittills går det hyfsat även om jag fortfarande förlitar mig på den Picard som ligger en bit bort.

Min värld är, som ni hör, mycket liten för tillfället. Jag rör mig mest i mina kvarter i 6e. Här finns vackra hus, dyra inredningsbutiker och många pianouthyrare. Jag trodde först att Lyon likt Paris har olika slags handlare samlade i vissa kvarter och att vi hamnat i pianokvarteren av en slump. Så verkar det dock inte alls förhålla sig, det finns gott om pianobutiker utspritt över staden. Känslan av att bo på lite mer civiliserade breddgrader.

Några utflykter bortom 6e har det blivit, i söndags var vi på konstmuseet. Det var för stort för ett besök, vi gick mest igenom för att göra oss en bild av vad som finns i detta mini-Louvren. Kanske att jag köper ett årskort så att jag kan återvända när andan faller på. Höjdpunkterna? En vanitas-tavla med bl a såpbubblor och det är nog första gången jag möter såpbubblor i måleri? Fint var det i vilket fall. En bortskrapat Romeo, en medeltida madonna, myntrummet med sina fantastiska utställningsmontrar, en mumifierad hand, en första kommunion i marmor, en Moreau och framför allt, det enda som riktig tog andan ur en, Lyonsonen och tillika symbolisten Puvis de Chavannes muralmålningar i den stora trappan. Hänförelse.

***

Jag har läst en bok också! En samtidsroman och debut dessutom. Premissen: tänk om Strindberg inte (bara) vara galen och paranoid under inferno-krisen. Tänk om någon faktiskt var ute efter honom? Detta scenario är i sin tur lånat från Lars Gustavssons roman Tennispelarna (som jag dock inte läst), likaså huvudpersonens namn. Redan här, innan jag ens slagit upp pärmarna (som för övrigt är smart och snyggt formgivna, en slingrande grön tapet och i den ett hål, genom den ett ensamt öga som kikar ut, tryckt på bladet inunder, elegant!) är jag såld. Allt skapande är ju någon form av forcerande över gränsen existens/icke-existens. I poetens inre tar något form, det tar klivet ut ur honom och finns plötsligt honom oberoende, det lever upp i andra medvetandens teatrar: hur hissnande är inte detta! Som textmänniska och fantasivarelse är jag oerhört förtjust i verk i verken, dessa tycks mig än renare än faktiska böcker. De är fortfarande bara idé, ande om man så vill, och har inte tvingats ner i verklighetens formpressar. Genom att bara föreställningen om dem existerar är de gränslösa, perfekta. Alltså: den oskrivna boken är den bästa. De är schrödingerskatter som finns och inte finns på en och samma gång, vilket bara ökar deras lockelse. (Här skulle jag kunna tipsa om Kristoffer Leandoers bok De försvunna böckerna bibliotek som berör den här tematiken.)  Så, förtjust i dem alltså.

Är det paradoxalt om jag blir lika förtjust när någon tar en av de imaginära böckerna och gör verklighet av dem? Det är något spännande med omkastning av den vanliga ordningen: normalt sett skrivs ett verk, därefter föds en uppfattning kring detta verk. Ofta har man med sig denna uppfattning innan själva läsningen, men den är ändå sprungen ur verket. Den som sätter sig att skriva ner någon annans imaginära verk startar i stället med denna uppfattning, och den blir verkets utgångspunkt. Det är något med denna rörelse, där idealet plötsligt helt håller i taktpinnen så att säga, som  tilltalar mig stort.

Hur lyckas Marit Furn med detta i Skuggan? Bra skulle jag säga, det är en intressant text. Språket är precis lagom arkaiserat för att ge läsaren en obestämd 1800-talskänsla utan att för den skull kännas styltigt eller forcerat. Framför allt vinner romanen på författarpositionen, de spridda dagboksanteckningar spionen lämnat efter sig. Det är en ambivalent och opålitlig berättare, effektivt luckras bandet med verkligheten upp och som läsare lyckas man ibland blicka ut ur de omtöcknade berättarmedvetandet, man lyckas tolka händelserna nyktrare än han, ibland delar man hans osäkerhet. Det är skickligt gjort! De narrativa greppen, själva den nämnda premissen, romanens tematik – alla kretsar de kring verklighet/overklighet på ett effektivt sätt. Därtill god Paris- och tidskännedom, alkemistiska och kemiska utläggningar som inger förtroende – det är underhållande läsning! Kanske att romanen mot slutet slår över lite för långt i det fantastiska – men vid det laget är jag redan vunnen och erövrad av romanen så jag sväljer det också.

”Nu framåt kvällen är det bättre. Jag gav mig ut för att få luft och skingra suddigheten. Men den märkliga tanken förföljer mig fortfarande. Finns jag alls? I det mulna novembervädret kaster jag ingen skugga i trädgårdsgruset. Mina steg försvinner i bruset av vinden. Och då jag lutar mig över broarna är vattnet så krusat och grått att ingenting på allvar reflekteras däri. När jag kom hem efter promenaden behöll jag sockorna på och stegade runt i dem en stund. Ljudlöst. Jag hängav mig åt detta tills plötsligt blev rädd.”

skuggan

Publicerat den

Loyasse

Jag hade någon idé att jag skulle skriva här varje dag av mina två år i Lyon. Inte nödvändigtvis långt, bara några ord, en anteckning, kanske en bild, någonting. Ett slags dagbok. Kanske som ett försök att gripa tag i den här tiden, jag ser den rinna som sand i timglaset. För jag inbillar mig att denna tid, det är mitt livs bästa. Jag är förälskad i denna stad, i min tillvaro här – i lägenheten och möblerna som omger mig. Skänken i vardagsrummet är en orimlighet där den står på sina för höga och för smala ben (som en tjock dam i högklackat sade S) och jag älskar den. Utanför mitt fönster går skolbarn förbi, det är nästan oktober och tjugoåtta grader. Tanken på att tiden är utmätt, att jag kommer att tvingas lämna detta, det fyller mig med ett slags panik även om jag ser fram emot att vara i sammanhang där mitt ansikte inte är en främlings. Nå, men ambitionen fallerade redan på första försöket: igår började Lyon-tillvaron och ja, inte blev det något skrivet.

Det blev uppackning och en utfärd ut i staden istället. Jag ville till Fourvière-basilikan, dels för att det är dit min längtan går, dels för att jag avlagt något slags löfte om att tända ett ljus vid Jungfru Marias fötter om katterna och jag klarade resan ned välbehållna. Nå, vi klarade oss och jag är inte den som bryter mina löften. Vi åt lunch i Vieux Lyon och gick sedan hela vägen upp genom trädgårdarna. Själva basilikan var som jag mindes den, någonstans övade någon på gregoriansk sång. Färre turister än i juni, antydan till höstfärger och torra löv. Varmt och förlåtande höstljus dom fick tingen att glöda, ingen antydan till kyla, bara ett ljus så mycket mildare än en vårens skarpa. Som gjorde världen sig redo att gå till sängs, allt lite lojt och sömnigt.

Jag hade inte besökt Parc des Hauteurs bakom basilikan, på kullen, så vi promenerade under trädens skugga på breda promenadvägar. När vi nådde änden, en stor korsning. – Kan vi inte gå över, sade jag. – Det är kanske, jag är nästan säker på det, en vidunderlig utsikt över den där muren. Så vi korsade gatan, tog oss till muren och väntade oss Saône och Alperna i ett disigt fjärran. Icke! Precis under oss bredde en annan stad ut sig. Vidsträckt, en syster till Lyon därnere, fanns här Cimitière de Loyasse – som alla katolska kyrkogårdar var den en de dödas stad med vägar och kvarter. Lyon, Loyasse – bara namnen var inverterade versioner av varandra, skugg- och solsida. Mitt hjärta slog och slog och slog. Det enda jag älskar mer än städer är deras kyrkogårdar, och att nu möta en helt oväntat och utan förväntningar… Vi följde muren till dess ingång.

Det är en stor och vidsträckt kyrkogård. Men liksom Père Lachaise är en storstad med sina kullerstensbelagda avenyer fanns det något lantligt, stundom nästan italienskt, över Loyasse. Kyrkogårdens trädgårdsmästare använder inga bekämpningsmedel och mellan gravarna behåller man orörd ängsmark för att främja biodiversiteten. Över gångarna kilade små gröna ödlor, i det torra gräset där man fortfarande kunde ana vissnade ängsblommor fladdrade rödsvarta och vita fjärilar, syrsor spelade och bin surrade. Höga träd bjöd frikostigt på skugga, på deras stammar och över monumenten klättrade murgröna och andra klängerväxter. Och samtidigt: formklippta buskar, barockgeometriska gångar (återigen, mer en italiensk känsla över detta än en fransk.) Det var ett sant romantiskt landskap, något som kunde blommat i Byrons fantasi, tänker jag mig. Själva monumenten var små gravkapell, anspråksfulla pyramider, många små-Fourvièrer. Basilikan själv höjde sig i fjärran, vid en snabb anblick skulle man kunnat luras av perspektivet och trott att den bara var ännu ett gravmonument. Centralt en hög pelare, ett minnesmärke över Lyons brandmän som omkommit i lågorna. Det var rörande såsom kyrkogårdar alltid är rörande. Jag kände ett litet styng av dåligt samvete, att jag så skamlöst lapade i mig den estetiskt fullkomliga upplevelse: fullkomlig för att den vilar på människors sorg. Den vemodiga stämning som jag så ivrigt klädde mig i; blommorna, gravarna, statyerna som mina ögon girigt tuggade i sig, allt är andras sorg och tröst. Jag har inget att där att göra egentligen, en slags känslans parasit som annekterar deras förlust och hänger bilderna av den på min tankens väggar, desarmerad och esteticerad. Och det värsta, själva denna handling, detta övergrepp är för mig en del av njutningen eftersom det alltid finns ett mått av njutning i våldet och för att kanske ingenting är så lustfyllt som att betvinga verkligheten och dess invånare.