12.5

Finns det något värre än när ens tvååring är sjuk och hostar, hostar, hostar sig genom dagen och natten? Ja, det är väl när ens sexmånaders bebis gör det. Ändå lyckades vi samla ihop oss såpass att vi kunde ta de traditionsenliga bilderna på sexmånaders dagen. Älskade lilla Lydia Birgitta, vårt lilla underverk, tänk att du funnits hos oss ett helt halvår redan.

Jag tänker samtidigt på de där kvinnorna som breder ut sig om vikten om att få tala om hur de ångrar sitt föräldraskap. Jag har väl egentligen ingenting att tillägga, tycker att Josefine skrev bra om saken här. Men ändå. ”Ofrivillig mamma”, en mamma som säger så öppnar en avgrund i sitt barn. Jag minns hur min bror och jag hade svårt att riktigt greppa det, när vi fick veta att vi båda blivit till oplanerat. Önskade, älskade, när vi väl börjat växa – men inte frukten av en medveten viljeakt. Det är något oerhört för ett barn – och ett barn är man alltid i relation till sina föräldrar, också som vuxen – detta att ens existens vilar på en lycklig slump. Ett barn vill vara önskat, väntat, förälderns sol och medelpunkt – är det inte så? Att höra sin mamma säga: nej, jag ångrar inte din existens, nu när du finns, men jag önskar att jag valt annorlunda, jag ångrar föräldraskapet, det var ingenting för mig. Groteskt! Vari ligger ens en sådan ånger, är det ett annat liv som hägrar, alla möjligheter som gått en förbi när man satt hemma och vårdade sitt barn? Man tänker sig att man hellre levt det andra livet, att moderskapet skaver som ett trångt klädesplagg, det känns obekvämt, det vara bara något som samhället förväntade sig av en? Vad är det man tror skulle varit så mycket bättre?

Jag ser på dig, min lilla Lydia, min sol, och det är en avgrund mellan mig och de där mammorna. Jag förstår inte, det är mig helt ofattbart. Själva känslan, visst, men framför allt att formulera det högt och ropa det ut i världen. Hur kan man säga en sådan oerhörd sak med risk för att det kan nå de berörda barnaöronen? Jag kan inte förstå det som annat än grymhet, och när blev det rätt eller till och med viktigt att få lov att vara grym?

12 november

Den 12 november, 18 dagar innan utsatt tid, kom hon i en rasande fart. Från första värken tills det att hon var ute tog det knappt två och en halv timme, på sjukhuset hann vi bara vara en knapp timme innan vår dotter fötts. Jag minns: överraskningen när den där speciella, isärrivande smärtan brände till i underlivet och jag förstod att det var huvudet, redan!, som pressade sig ut. Ytterligare en krystvärk, och så följde hela den lilla kroppen också. Min dotter, nyfödd och våt av födelsens vätskor och fosterfett på mitt bröst. Ett halvkilo lättare än sin bror, dunig över hjässa och rygg. Genast sökte hon efter bröstet och för mig var rörelsen att lägga henne tillrätta där van och rutinerad, det var bara tio månader sedan jag slutade amma min förstfödde, kroppen minns.

Lite mer än två veckor har gått sedan dess, det är obegripligt. Jag ser att hon är större nu, hon försvinner inte i åkpåsens fårull som hon gjorde de första dagarna när vi kommit hem från BB. Ändå känns det bara som en ögonblinkning bort, hur kan tiden gå så rasande fort? Särskilt i en tillvaro som är så inbäddad i ett slags den stillsamma repetitionens monotona glädje. Jag ammar, sover, vakar, äter, promenerar och leker med min son som är hemma från förskolan. Av rädsla för RS-viruset, denna för vuxna bagatellartade förkylning som hos nyfödda emellertid i värsta fall kan innebära sjukhusinläggning med syrgas eller än värre respirator, är vi mer eller mindre isolerade dessa första månader. Även om jag saknar vännerna som jag redan knappt sett under pandemin finns det återigen något befriande att helt ge upp socialt umgänge och hänge sig åt det lilla livet i familjens bebisbubbla. Och även om det är något av en utmaning att stimulera och hålla en rastlös tvååring sysselsatt dag efter dag är det också fint att vara samlade som familj den första tiden när vi nu välkomnar ett nytt litet liv, vår dotter och lillasyster, Lydia till världen.