Etikett: Läsning

Publicerat den

Världen räcker inte till

Det var ett tag sedan jag skrev här, det har inte varit självklart att ta vid efter förra inlägget. Dessutom har jag varit på semester, den första någonsin – i den mening att man har ett jobb som man tar en flera-veckor-lång-ledighet ifrån. I mitt fall blev det två veckor på västkusten hos familjen med höjdpunkter som besök på Marstrand fästning och Nordens Ark. Nu är jag tillbaka i 1700-talet på Drottningholm och försöker i vanlig ordning hitta tid till översättning och andra skriverier.

*

De långa pendlingstiderna möjliggör dock en hel del läsande. Möjliggör? Det gör det uthärdligt. Om jag faktiskt skulle befinna mig på tåg och bussar, samma tåg och bussar, fyra timmar om dagen skulle tillvaron bli smått outhärdlig. Istället besöker jag de världar som rymts inom diverse författare. Jag har bland annat gjort så vitt skilda ting som att lösa mysterier med Victor Legris i sekelskiftets Paris, åkt tåg med Bernard Noël (så meta, eller hur?) och återbesökt den hemliga trädgården med Mary Lennox. Likväl har jag kommit att reflektera över den här sortens verklighetsflykt. Under min barndom tog jag ständigt min tillflykt till böckerna eller till egna fantasivärldar. En lördagseftermiddag kunde tillbringas i soffan med halvslutna ögon eller på långpromenad med hunden – och fullständigt förlorad i drömmerier. Återigen, var det en överlevnadsstrategi, hade jag inte varit ett såväl överviktigt som tämligen ensamt barn tror jag att livet självt skulle utövat en större lockelse på mitt unga sinne än vad det nu gjorde. Och barndomens myckna läsande har gjort mig beroende. Livet, hur fantastiskt det än är (nu när jag motionerat bort det mesta av min tjockhet och fyllt mitt liv med en fästman och vänner) är helt enkelt inte tillräckligt. Jag vill ha fler världar, uppleva fler känslor och tänka fler tankar. Men detta att jag än idag, nu senast på semestern, kan välja bort att göra saker för att jag hellre stannar hemma och läser ut en bok… Hur sunt är det egentligen?

*

Och har inte allt detta läsande gjort mig överdrivet känslig? Studier har visat att samma delar i hjärnan aktiveras om du till exempel läser om en fiktiv karaktärs död som när en verklig person i din närhet går bort. Du kan således genom läsning öva upp ditt känsloliv. Också detta var tidigare en av de egenskaper hos mig jag var stoltast över. Tidigt hade jag gått i lära hos Wilde och dekadenterna och detta att känna livet fullt ut. Att genom konstupplevelser träna upp sin känslighet och således uppleva alla livets nyanser, detta var själva nyckeln till en meningsfull tillvaro. Så jag, ett känsligt barn redan från början, gav mig i kast med att känna alla känslor och känna dem fullt ut. Är det därför jag idag, efter några inslag på nyheterna och någon artikel i tidningen om rättegången, ständigt drömmer om Breivik-liknande mördare, den ene mer fantasifullt grymmare än den andre, alla med det enda gemensamt att de skjuter barn? (En moralisk aspekt här kanske. Man blir en bättre människa av att läsa och i böckernas värld övat sin empati, eller snarare: det blir svårare att begå grymheter?)

*

För i slutändan: Om man nu inte har någon gudstro eller annan högre mening med sitt liv, vad återstår annat än att försöka uppleva det så fullt ut som bara är möjligt? Åh, Thoreau återigen, som alltid: to suck the marrow out of life. Så att jag vid min död inte insåg att jag inte levat. Så för att sammanfatta resonemanget: litteraturen är kanske ett gift, bedrägligt ljuvt och beroendeframkallande. Det lockar dig bort från livet självt, men är ironiskt nog, det medel med vilket du övar din känslighet att leva livet jag-suger-märgen-ur-det fullt ut?

Publicerat den

”Bakgrunden står orörlig och fast, men fantasien har ritat upp sina arabesker därpå”

Bild från Noa Noa

Jag har varit ledig i två dagar nu, hade en mängd storstilade planer för vad jag skulle hinna med och göra. Nu i efterhand, när endast fem minuter återstår av den lediga dagen kan man konstatera att ledigheten till stor del gått åt att bara vila. Sovmorgnar, långa timmar utsträckt i soffan, långsamma promenader bortåt dalen… Jag gissar att det behövdes, att efter de spända premiärnerverna följer utmattning, tröghet i rörelser och tankar. Till operan tänker jag återkomma, även om det är en smula märkligt att skriva om en föreställning där man själv arbetar, på en teater man är förälskad i. Perspektivet blir inte fel, men kanske lite skevt – eget, om man så vill.

*

Idag var planen att köpa en gul kjol (den som synes ovan) men butiken hade den inte inne. Istället gick jag till ett antikvariat och hittade som genom ett lyckoslag Förlorade illusioner som jag tidigare bestämt skulle bli den här sommarens Balzac-läsning. Tillsammans med fyra andra klassiker lämnade jag antikvariatet och inhandlade lite nyheter på Akademibokhandeln där jag också noterade att en av förra årets största läsupplevelser, The Hare with the Amber Eyes, nu finns i svensk översättning. För de av er som ännu inte läst den återstår med andra ord inga anledningar att låta bli.

*

Igår, när jag var som tröttast, ägnade jag mig åt lättsinne, dvs hängav mig åt att äta Lindor-chokladkulor och läsa skvaller. Eftersom jag är tämligen ointresserad av samtiden fann jag denna lättsamma lektyr i den 250-sidiga volymen: Hovskvaller från Fontainebleau. Episoderna som förtäljs däri sträcker sig från Ludvig XIII:s styre till strax före den stora revolutionen, de är samlade av en Touchard-Lafosse i början av 1800-talet och som han kallade ”Krönikor från Oxögat”. Oxögat var alltså det förmak som låg utanför konungens stora audiensrum i Versailles, vari hovmän och andra förnäma herrar och statsmän samlades och, givetvis, skvallrade en del. Sitt namn fick rummet av det ovala fönster genom vilket ”det fick sin dager”. Bland annat fick jag mig en förtjusande anekdot till livs som berättade om hur kardinal Richelieu, iförd commedia dell’arte-dräkt dansade sarabande för den franske kungens gemål, Anna av Österrike (vi kommer få anledning att återkomma till denna episod i senare inlägg, det försäkrar jag). Förtjust blir jag också i bokens förord där de korta texterna förklaras vara följande, (man tar sig poetiska friheter!):

Dessa krönikor ha den egendomligheten, att de äro på en gång uppdiktade och historiskt sanna. Förklaringen är följande:

De äro strängt historiska, därför att de till bakgrund ha den miljö, de händelser och de personligheter, som den tidens krönikörer, memoarskrivare, brevskrivare och diktare sammanställt åt oss – dokument, som tjäna till grundval åt våra moderna historieforskare. Tochard-Lafosse uppfinner sålunda absolut ingenting.

De äro diktade, ty på denna väv har Oxögat anbragt sinnrika broderier; det har flätat in sannolika dialoger och förstärkt dem en del roande dramatiska effekter. Det har med några kraftigare penseldrag markerat de porträtt, som förefallit något matta och färglösa i konturerna. Bakgrunden står orörlig och fast, men fantasien har ritat upp sina arabesker därpå.