Färger har fått några riktigt fina recensioner. I BTJ-häftet skriver Bertil Jansson: ”Översättarens språkbehandling är njutbar och dessutom har hon berikat boken genom att placera den i litteraturhistorien[…]. Ett utmärkt initiativ att så här introducera Remy de Gourmont.”
Och på nättidskriften Kulturdelen skriver Erik van Ooijen en långt och njutbart stycke litteraturkritik. Det som bereder mig störst glädje, faktiskt mer än att det är en uppskattande recension, är att denna lilla bok som jag givetvis betraktar som charmant läsning inte bara är en njutning i sig, utan dessutom kan väcka en så välskriven text som Ooijens full av intressanta och välformulerade iakttagelser! Nöje som föder fler nöjen, så att säga. Det får mig att tänka att det finns ett slags texter som belönas, inte med många läsare, utan snarare läsare av en särskild kvalitet.
”Vilken ”stil” möter oss då i dessa texter: vilken är denna särskilda författares ögonfärg? Svaret måste bli: skiftande! – i violett och purpur, malva och syren, rosa och orange. Mest utmärkande är nämligen ett slags frånvaro av stil; inte på grund av konstlöshet, utan, tvärtom, av det lätthänta behärskandet av den språkliga materien. Istället för ansträngd uppvisning, en knippa enkla berättelser som varsamt satts samman till en utsökt, knappt åttiosidig bukett.”
Hillevi Norburg 