Etikett: Jean-Jacques Henner

Publicerat den

Lördag i Paris

Vi var i Paris förra helgen och hann precis se Oscar Wilde-utställningen på Petit Palais innan den togs ner. Dessvärre var vi inte de enda som haft den idén och i de ganska trånga lokalerna var de fullt med folk. Eftersom utställningen till stor del bestod av böcker, manuskript och brev var det svårt att riktigt ta till sig den. Dels var det svårt att överhuvudtaget ta sig fram till montrarna, dels var det när man väl lyckats tränga sig fram till en plats att få något slags ro. Det blev med andra ord ett ganska kort besök. Det fanns ett helt Salome-rum, förstautgåvor, Beardsleys illustrationer – det var fint. Jag uppskattade också att se fotografierna man är så bekant med, hur små de är i verkligheten. De, och därmed Oscar själv, blev liksom mer verkliga. Det fanns några brev, Louÿs och mallarmés exempelvis, som var fina att se. Det som hänförde mig mest var nog ändå The Sphinx-utgåvorna som stod utställda. Det är nog den den vackraste bok jag känner till – jag har sett bilder på den på nätet och i böcker men den påminde mig om hur böcker i allra högsta grad är fysiska föremål som måste upplevas i verkligheten. Om jag fick önska mig en enda bok, ja, valet skulle vara enkelt. Jag är väldigt förtjust i själva dikten, så förtjust att jag börjat översätta den. Det är roligt, men hemskt krävande att översätta poesi så arbetet fortskrider inte speciellt snabbt. Då och då sätter jag mig med en rad, såhär långt har jag kommit hittills:

sfinx.png

Utdragen ur Wildes konstkritik vid verken var ett snyggt grepp, men det förstärkte bilden av Wilde som en aforismskrivande dandy utan så mycket djup. Långa essäer reducerade till några snygga punchlines. Hade hellre sett det lite mer nyanserat. Det avslutande rummet med sina rättegångsprotokoll och manuskriptet till De Profundis, det lämnade nog ingen oberörd. För mig öppnade Wilde dörren till litteraturen och sekelskiftet. Dorian Grays porträtt skrev om den jag var, jag står fortfarande under dess inflytande. En överdrift? Än idag när jag tar mig för att läsa om stycken stöter jag på tankar som jag var övertygad om var mina egna. Det är utan tvekan den bok som påverkat mig allra mest. Som alla tonåringar som läser Wilde gjorde även författarens biografi stort intryck på mig. Så att se protokollen, breven – det var att trycka på ett gammalt sår, riva upp en gammal sorg. För den känslan är jag alltid helt värnlös, jag fick gå därifrån för att inte börja gråta.

Alltså gick vi vidare till butiken. Petits Palais är min favoritmuseibutik näst efter Bryssels konstmuseums. Allt är sekelskifte och art nouveau. Smyckena är utsökta, bokurvalet som gjort för mig. Detta ledde naturligtvis till ytterligare en kris eftersom jag har svårt hantera så mycket skönhet. Vi hade bestämt att jag bara fick köpa två böcker och några vykort (det gäller att sätta gränser!). Jag hade museikatalogen så det var en, men hur i hela friden väljer man mellan ”Ces anges du bizarre: Regard sur une aventure esthétique de la décadence” och ”L’imaginaire catholique dans la littérature fin de siècle en Angleterre: esthétisme et décadence”?! Eftersom jag redan valt ett vykort med Sankt Sebastian kändes det passande med den senare och det är ju också ett sätt att göra sina omöjliga val.

Efter en härlig lunch (jag åt potatismos med fiskbitar i, det låter inget vidare men var toppen!) och lite vin för att värma sig efter en promenad i en kall och regnig Parc Monceau gick bort till Musée Henner som renoverat lokalerna sedan vi var där sist (för 7 år sedan). Det var ändå som jag kom ihåg det, fast med ett mer nymålat intryck. Jag är svag för Henners rödhåriga femme fataler och nymfer. Intressant var att se hans studier från studieresan till Rom. Hans kopia av Tizians Venus av Urbino är de felande länken mellan mästaren och Henners måleri. Man ser häpnadsväckande tydligt vad han tog med sig från Florens, skuggspelet, röda hårsvall, de mörka bakgrunderna, nymfernas ljusa hud liksom upplyst inifrån. I ateljén högst upp finns min favorit-Salome! Det här är Wildes Salome, hennes blick är en utmaning, hållning trotsig och högmodig. Inga smycken, det finns en renhet i linjerna. Hon skulle kunna hålla en skål med friskt vatten: istället Johannes avhuggna huvud. Det finns galenskap i den här bilden, vansinne och skönhet. På en gång triumf och nederlag, hon har hans huvud – hans kropp – när det var hans själ hon ville sluka. Och till skillnad från många andra bilder av Salome, detta är inte danserskan sedd, utan prinsessan och hennes blick förlorad i obestämbarhet. Detta är dock bara en skiss, den färdiga målningen visades på Salongen 1887, idag vet man tyvärr inte var den finns.

Efter detta; några små inköp (badsalt!), kir, en croque monsieur, besök på Shakespeare & Co. Solen sjönk över ljusets stad. Notre Dames klockor ringde aftonbön och i valvet under en av Seines broar såg jag en duvas flykt. Och den där rörelsen, den svarta skuggan som flög i stadens konstljus mot det svartglittrande vattnet, den var så vacker i all sin vardaglighet att jag blev tvungen att dra efter andan.

 

Publicerat den

Salomes missriktade begär

Det har alltid provocerat mig lite, detta att Herodes i Wildes Salome betraktas som en viktig roll. Att spänningen är mellan honom och Salome. Men i den treenighet som utgör de tre olika temperament är dramats spänningspunkter (vi känner för övrigt igen mönstret från Dorian Grays porträtt och Dorian/Lord Henry/Basil). Herodes är den åldrande mannens begär och törst efter skönhet – hans figur åskådliggör det faktum att han trots sin världsliga makt aldrig kan äga ungdom och skönheten (jämför här med relationen Oscar/Bosie).

Lika provocerande blir det när man läser Salome som en tjurig tonårsflicka, eller ett redskap för moderns hämnd. Man ställer sig frågan: när blev det så svårt att läsa något symboliskt. Och vi har goda skäl att läsa Salome i termer av symbolism. Det är den miljö Wilde skriver verket i, på franska och i Frankrike bland symbolisterna. Det är dit hans livsresa så småningom skall ta honom, efter fängelsevistelse och exil. Vidare, Wilde väver in citat från huvudsakligen Gamla Testamentet, i synnerhet Höga Visan – vilket också torde ge oss en ingång till en fruktsam läsart. Jag ogillar i regel att använda mig av biografiska argument för en läsning, men i Wildes fall är liv och verk så nära sammanbundna att det känns ursäktligt. Så, man kan också anta att kontinenten, den franska kontexten för Wilde är sammanbundna med 1. den symbolistiska diktningen (verket är dedikerat till symbolisten Pierre Louÿs) och 2. katolicismen, som Wilde drogs till under hela sitt liv och skulle komma att konvertera till på dödsbädden.

Salome-Herodes-Iokanaan framträder då som tre temperament – som alla kan stå att finna i en och samma människa: i detta fall just Oscar Wilde. Vad Herodes står för har vi redan angett, och han är, skulle jag alltså påstå, den minst viktiga. Iokanaan är den rena tron, en närmast gammeltestamentlig sådan. Obarmhärtig, okuvlig och fördömande. Men också i viss mån oförstående, hans blick gör inte skillnad på mor och dotter. Han är tron, inte som ideal utan sedd från den fördömdes perspektiv.

Identifikationen hamnar därför närmast i Salome-figuren. Kallad för den främsta av sekelskiftets femme fataler är hennes funktion dock något annorlunda än den vanliga typen. Femme fatalen lockar traditionellt en man i fördärvet genom sin skönhet. Om vi väljer att se de huvudsakliga spänningspunkterna som Salome-Herodes stämmer detta. Han faller för hennes dans och fås på detta sätt att döda en helig man och därmed fördöma sig själv. Men om vi däremot ser spänningspunkterna som Salome-Iokanaan, det är ju mot honom hennes begär är riktat, blir hon mycket riktigt fatal för honom men inte för att hon lyckas förföra honom. I denna mening liknar hon mindre sekelskiftets femme fatale och mer en karaktär i ett grekiskt ödesdrama.

För vad är det Salome begär? Är det mannen? Hon säger det. Replik efter replik talar honom om Johannes Döparens kropp. Om vi, moderna läsare, bara kan läsa vad som står utskrivet och explicit är det ju det – en tonårsföreälskelse, en liderlig kvinna. Men om vi istället tänker oss det hela som symboliskt, som utmejslade typer som står för olika viljor eller förhållningssätt i människans jag blir bilden en annan.

Det Salome begär är kyskheten, det hon åtrår är renheten. Och häri ligger hela tragedin. Hon ser Iokanaan-som-symbol men kan inte läsa honom, hon vet bara att hon vill ha honom, att hon måste ha honom – och dömer dem därmed båda till förintelse. Det är därför hon så rasande tar sig an hans kropp, hans hår, hans röda mun och förskjuter dem i nästa andetag. Genom sitt begär blir de aska under hennes blick, inte ens när hon trycker sina läppar mot det avhuggna huvudets blodiga läppar inser hon sitt misstag. Det är Wilde inför korset som ser kyrkans liturgi och symboler, som dyrkar dem, men bara av estetiska skäl, och det är Wilde som vet att detta är fel. I hans hjärta dansar Salome och hon tar av sina slöjor en efter en i hopp om att beveka den korsfästes blick, när det hon borde göra är att ta upp doket.