Eftersom jag inte har tillräckligt att göra (obs ironi) har jag bestämt mig för att dra igång en Substack, där jag tänkte lägga upp lite av de texter om dekadens, symbolism och sekelskiftet i allmänhet som jag samlat på mig genom åren. Och jag tänkte göra det på engelska i hopp om att kanske nå en lite större läsekrets. För den som inte är bekant med det sedan tidigare är Substack en tjänst för att skapa ett nyhetsbrev, den som prenumererar får det rakt ner i mejlkorgen, men alla inlägg kan också läsas på hemsidan, lite som en blogg. Det finns dessutom möjlighet att lägga en del av innehållet bakom betalvägg, jag tänker mig att en tredjedel av inläggen på ”I lock my door upon myself” kommer vara gratis och resten blir exklusivt för betalande prenumeranter som också får tillgång till hela arkivet. Jag har redan förberett ett gäng texter, att arbeta med dem är ett roligt sätt att fortbilda sig och på nytt djupdyka i intressanta ämnen. En del av texterna bygger på gamla understreckare och blogginlägg, andra på uppsatser från in studietid och förord till Alastor-böcker – och en del kommer att vara helt nyskrivet, såklart. Den stora utmaningen är att skriva på engelska, men jag hoppas och tror att den ska hålla och vara good enough. Nå, jag hoppas att ni följer med mig på även detta äventyr – oavsett om det är som betalande eller icke-betalande prenumerant – ny text kommer varannan tisdag med start 14/3!
Att läsa är att resa
En av de finaste böcker jag läst under sommaren är Nina Burtons essäbok Flodernas bok. Tidigare i år läste jag också Durs Grünbeins Atlantis barer, även de essäer, och jag slås av hur behagligt det är när poeter skriver essäer. Att läsa i Montaignes genre är för övrigt bland det nyttigaste jag kan utsätta min hjärnas litterära centrum för, aldrig blir jag så inspirerad, så stimulerad, som i läsningen av essäer. Skönlitteraturen sätter känslorna i svall och det är ju såklart alldeles utmärkt det med, men när jag läser essän sås frön till egna texter, ingen jordmån är såsom den kulturhistoriska utvikningen förutom kanske den personliga filosofiska reflektionen.
*
Nå, så Flodernas bok, ”en reseskildring” läste jag någonstans. Och visst, vi följer Burtons fysiska resa längs Europas flöden – det väcker reslusten, jag vill se platserna med egna ögon. I det avseendet är litteraturen otillräcklig, jag påminns om alpluften jag en gång andades som liten, jag återupplever den inte. Den egna upplevelsens byggstenar ser annorlunda ut, jag vet att platsen skulle väcka andra associationsbanor än dem Burton leder mig in i. Men vilka associationsbanor det är sedan, floderna, platserna i kulturhistorien och deras plats i poetens personliga erfarenhet. Det är kunnigt och insiktsfullt. De mer svepande, lärda utvikningarna samsas med detaljer och ögonblicksbilder. Jag har ingenting att tillägga, kan bara uppmana: läs själva!
Boktips: Atlantis barer
Essäer är en genre man borde läsa lite oftare. För ett tag sedan hade jag nöjet att läsa den tyske poeten Durs Grünbeins Atlantis barer – Fjorton dykningar efter en versrad utgiven som en del av förlagets Ersatz essäsatsning. Jag vill egentligen inte säga något om texten. Det är en text där man bara vill citera stycke efter stycke – att sammanfatta, lägga till rätta och förkorta tycks mig anstötligt. Hellre då stanna vid en enkel uppmaning: läs själva! Boken i sig är ganska kort, men inbjuder till omläsningar. Till att låta blicken lämna boksidan för en stund och oseende stirra framför sig medan Grünbeins ord möblerar om i ens inre. Det räcker inte? Ni vill veta mer innan ni klickar på ”köp” på adlibris eller uppsöker närmaste bibliotek? Såhär: det handlar om en rad i en av Grünbeins dikter: Atlantis barer. En fördjupning om man så vill, i cirklar rör vi oss kring denna enda rad. Genom gamla semesterminnen, genom litteraturhistorien, och myterna går rörelsen. Och framför allt handlar det om havet, havets plats i nämnda semesterminnen, litteraturhistoria och myter. För inte allt för länge sedan skrev jag just något om detta att poeterna ibland är de bästa litteraturtolkarna. Här har vi essäer som i mångt och mycket följer poesins logik – det är så njutbart att min prosa som bara är prosa och inte alls poesi inte förmår uttrycka det. Fortfarande inte övertygad? Nå, så ett utdrag då:
Mittemot närmare bestämt, i ett hörn av det lokala Museo Archelogico, i form av en enkel teckning. Den visade den sportiga profilen av en man som hoppar ner i vattnet från ett torn, för alltid stelnad i flykten. Det som framställdes var exakt det ögonblick då en människa lämnar fast mark under fötterna men ännu inte nått det nya elementet, Mannens blick var stelt riktad mot strimman av blått under honom, fast på samma gång sällsamt levande, med ett nästan listigt glitter i den i ögonvrån inprickade pupillen som förlänade honom ett lite skelögt utseende. Han hängde bokstavligen i luften, som för att illustrera Zenons berömda liknelse om pilen.
Ett till?
För att än en gång bli abstrakt: Vad är det som verkar i en metafor? Är det som filosofer menar, dess genuina autism som gör den gåtfull och just därför förförisk? Är metaforer, som enbart språkliga produkter, helt självrelaterade föreställningar, inåtvända bilder med en på sin höjd lös referens till yttervärlden?
