5. Spegelbilden

Skulle Narcissus, givet en sådan sak vore möjlig, inte alls förälska sig i sin egen person hade han träffat sig i köttet och inte i spegeln? Ligger dandyns lockelse, attraktionen då i att han är den som närmast kommer att reducera sin person till spegelbild? Det vill säga: vår fysiska uppenbarelse manifesterar alltid i någon mening vårt inre, för dandyn sammanfaller de båda. Det är inte, som för oss andra, två sidor av samma mynt. Det är ett mynt med bara en sida. Jaget inte speglat, inte heller jaget reducerat till spegel; en spegel utan jag? Är det inte vad Barbey d’Aurevilly säger när han påpekar att Brummells storhet, han var Dandy och han var ingenting därutöver? Inga andra begär, inga andra förmågor en detta enda – att vara dandy!

***

I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys DandyismenAlastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här (om Alfred d’Orsay) och här (om Oscar Wilde).

Dandyfeber på Stasimon

NPG 4243; George Gordon Byron, 6th Baron Byron by Richard Westall

Eftersom en översättning av Barbey d’Aurevillys Du Dandysme et de George Brummel är att vänta inom en snar framtid tänkte jag att det kunde vara trevligt med ett litet Dandy-tema här på Stasimon de kommande veckorna!

Vi börjar, som sig bör, med grunderna:

Ur Nationalencyklopedin:

dandy, en man som väcker uppmärksamhet genom sin överdrivet raffinerade, numera oftast lätt feminina modeklädsel.

Ur SAOB:

(numera mindre br.) person som (i öfverdrifven grad) lägger an på förfining o. elegans i sitt uppträdande, särsk. beträffande sin klädsel: sprätt, snobb, man efter modet, modelejon jfr ELEGANT, SIRBÄNGEL.