Vit heliotrop

guerlin

Guerlins parfym ”Helitrope Blanc 000” skapades 1870 och var en riktig innedoft 1878-1883. Viktorianerna var överhuvudtaget mycket förtjusta i att ha heliotrop i sina parfymer, och namnets ”000” betyder att blomextraktet i parfymen hade tredubbel styrka. Bara namnet ”Vit heliotrop” vittnar dock om ett mått av artifice emedan blomman heliotrop är lila – själva namnet är också namnet på en ljuslila färg och en ädelsten med samma färg.

Det går mode i allt, så ock i dofter och blommor och heliotropen upplever idag knappast stor popularitet. Denna solblomma som enligt vad jag kan läsa mig till i parfymform luktar vanilj men ändå förvånansvärt friskt är idag tämligen bortglömd. Guerlins parfym lär vara som att lukta på sprudlande champagne i ett kupat glas. ”Heliotrope Blanc 000 shows another side of the story: all the freshness of a perfect cologne yet powdery and easy on the nose with a real bouquet and longevity. And not least; not as much a melancholic sigh from time long past, as a happy spring greeting.” Mitt möte med den vita heliotropen sker dock inte på parfymhyllan, utan föga förvånande i litteraturen. Jag läser Teleny – som ibland tillskrivs Oscar Wilde med vänner, Vertigos översättning gjord av KG Johansson – och plötsligt ser jag vita heliotroper överallt. Jag får som känslan av att jag träffat på dem tidigare, heliotroperna, och undrar plötsligt om det finns en gömd symbolik som går mig förbi. En väldigt massa googlande senare är jag inte mycket klokare, den där lite anonyma blomman som mest ser ut som det blomster vi kallade hundkäx i min barndom, visar sig vara förrädiskt undflyende.

Jag får röra mig bakåt, till tidigare översättningar. I Remy de Gourmonts Färger finns en heliotrop. Det är i det dekadenta prosafragmentet Den dåliga blomman där den namnlöse berättaren går förbi en blomsterhandel och känner en ”grym doft”, varvid han stiger in och efterfrågar:

– Madame, jag ber er, ge mig denna blomma, ensam i sitt slag och trefaldig som doftar av tre lukter, rosens, heliotropens och jasminens, denna väsentliga och grymma blomma vars absurda och avlägsna doft gör mig så illamående.

Han hittar den till slut, den dåliga gula lilla blomman. Vi måste påminna oss om att blommorna – vällustiga, dånande, döende – är något farligt. De ligger poesin nära vid förra sekelslutet, kopplingen är stark och närvarande – här kan vi peka på det uppenbara som Baudelaire Det ondas blommor eller lord Tennysons omdöme om den nya franska (symbolistiska) diktningen: ”poisonous honey stolen from the flowers of France.”

heliotrope

Någon särskild betydelse för den vita heliotropen hittar jag dock inte. Jag får som känslan av att den kanske är viktigare i en brittisk kontext – att den på något sätt är besläktad med den gröna nejlikan. Jag hittar Arthur Symons dikt som heter just White Heliotrope, här i min (hmm, improviserade) svenska översättning (ni hittar engelska originalet strax under):

Vit Heliotrop

Ett feberrum och en vit bädd,
på stolen tumlar kjolens tyg,
och boken öppen som i smyg;
i hatt och hårnål är dess sida klädd.

Spegeln har sugit dina drag,
ner i sina dolda djup, vet
den vaktar nu i hemlighet
blott minnen av ditt behag.

Och du ligger där halvt naken;
sneda ögon ser mig vaka,
och min blick ser trött tillbaka,
öm av att ha hållits vaken.

Detta (att frukta, nej jag tror: hoppas?)
lockar minnets gast med framgång
den dag min näsduk någon gång
med Vit Heliotrop på nytt parfymeras.

GervexHenri_Rolla

(White Heliotrope: The feverish room and that white bed,/ The tumbled skirts upon a chair,/ The novel flung half-open, where/ Hat, hair-pins, puffs, and paints are spread;// The mirror that has sucked your face/ Into its secret deep of deeps,/ And there mysteriously keeps/Forgotten memories of grace;// And you half dressed and half awake,/ Your slant eyes strangely watching me,/ And I, who watch you drowsily,/ With eyes that, having slept not, ache;// This (need one dread? nay, dare one hope?)/ Will rise, a ghost of memory, if/Ever again my handkerchief/ Is scented with White Heliotrope.)

Kanske är de efterföljande vita heliotroperna blott hänvisningar till denna dikt? Till detta kärleksmöte med – vad? en prostituerad, sminket antyder det, eller är det en utomäktenskaplig affär – i vilket fall kommer paret inte att ses igen. Det är en dikt om melankoli och åldrande, om kärleken och skönhetens efemära natur. Det är en dikt som känns andas något av en ”risque”-stämning – det där feberrummet andas tungt av sex och vag fara. Till och med i detta tillstånd av efteråt och mättnad rör sig det slumrande begäret: den halvnakna kroppen i den vita sängen, hennes outgrundliga ögon som ser ”strangely” på de trötta, mörbultade diktjaget. Hon är en sfinx, från hennes hud stiger den vaniljdoftande heliotropen.

Är det här heliotropen blir en så sexig doft? Var den vanlig bland Londons prostituerad, gick man längs brittiska Imperiets huvudstads gator och slogs av doften av vanilj – drömde gentlemannen om Java, Bali, andra exotiska platser när han jagade längs gatorna för att stilla sitt kötts svallningar? Och in på scenen träder nu: Teleny.

”Dessutom var hans klädsel, om än oklanderlig, en aning excentrisk. Den kvällen hade han till exempel en bukett vita heliotroper i knapphålet, fastän kamelior och gardenior var på modet just då. Han förde sig verkligen som en gentleman; men på scenen – liksom gentemot främlingar – var han en aning högdragen.”

Jag har alltså bara läst de första kapitlen – men i dem är heliotropen allnärvarande. Den är närmast synonym med Teleny, det är hans signaturdoft. I denna förtjusande erotiska bögroman blir kontrasten mellan de kyskt vita blommorna och den sprudlande vaniljdoften närmast symbolisk. Låt oss påminna oss om att Teleny utges 1893, Guerlins ”Heliotrope blanc 000” har varit ut mode i nära ett decennium. Det är precis så länge att den inte riktigt hunnit bli populär (eller vintage) igen. Det är en kanske lite tantig doft, den kanske är lite billig, kanske är den dåliga kvinnors doft. Symons dikt trycks 1895 eller 1897. Varför är Heliotrope blanc plötsligt så närvarande i litteraturen på 1890-talet? Såhär fortsätter de i Teleny (och nu blir det värre, känsliga läsare varnas – å andra sidan, är man inte villig att bege sig ner i undervegetationen ska man kanske inte läsa Stasimon alls?):

”– Säg mig vilken är er favoritdoft?
– Vit heliotrop.
Utan att svara tog han fram sin näsduk och gav mig den så att jag kunde lukta på den. [—]
– Ni förstår, jag bär alltid en bukett vita heliotroper, låt mig ger er denna, så att dess doft påminner er om mig i kväll och kanske får er att drömma om mig.”

Och mycket riktigt drömmer berättarjaget, Camille Des Grieux, den natten. Men inte om musikern Teleny, utan istället presenteras läsaren en scen, en studie i incest deluxe, där Camille, som inte har någon syster, drömmer att han lägrar sitt syskon. När han närmar sig: lukten av, ni vet redan, heliotroper:

”Jag närmade mig tyst sängen, smygande på tå som när en katt tänker kasta sig över en mus, och kröp sedan upp mellan hennes ben. Mitt hjärta bultade snabbt av iver att se det som jag så starkt längtade efter, medan jag närmade mig på alla fyra, med huvudet först, steg en stark doft av vita heliotroper in i mina näsborrar och berusade mig.”

Ah, jag vet inte! Ska vi avfärda spåret som några författares förtjusning i just en blomma, en parfym? Möjligen och i bästa fall ett exempel på intertextualitet där det inom en grupp uppstod som en fallenhet för att sammankoppla erotiska möten och heliotroper. Eller är det så att man, om man bara tog på sig deerstalkern och greppade förstoringsglaset skulle kunna finna att heliotropen som symbol är mer utbredd än så? Kanske kan man till och med röra sig utanför litteraturens gränser, liksom med den gröna nejlikan? Spelar det någon roll att heliotropen förutom att vara populär i såväl viktorianernas parfymer som rabatter dessutom var mycket giftig? Eller att heliotropens namn kommer av grekiskans ”helios” därför att blommornas små ansikten följer solens gång över himlavalvet och att en av Wildes och aesthetic-rörelsens favoritblommor var solrosen.  Jag har inga svar att ge er i detta, bara dessa frågor – dem och löftet om att jag från och med nu skall ha ögonen öppna när det kommer till vita heliotroper. Står de så bara i en rabatt, är gömda under ett fång kaprifol eller stiger som doft ur en vit näsduk ska jag inordna dem i mönstret som kanske kommer att klarna, med tiden, eller förbli lika undflyende som minnet av den doft texterna talar om.

The Heliotrope Dress – titeln syftar här förmodligen på färgen
The Heliotrope Dress – syftar här förmodligen på färgen

Blomhav, blomdöd

Johanna tyckte mitt hyacinthav nedan påminde om följande fina blåklockshav av Alma-Tadema, eftersom alla inte lusläser alla kommentarer måste jag bara lägga upp det här så att ingen missar den:

bluebells

Finns det inte alltid något lite förföriskt i blomhav? Man tänker sig dem annars gärna tryggt tyglade i rabatter eller vaser, det är så överdådigt när de uppträder som mer alldagliga växter såsom gräs. Man inbjuds att gå bland dem, och då tvingas gå på dem. Vidare, ligger det inte något nästan obehagligt i detta? Känslan av att barfota krossa de ömtåliga blomhuvudena? Eller skrämmande, otyglad natur? Exempelvis denna målning där vi verkligen kan tala om ett blomhav. Näckrosornas slemmiga stjälkar förankrade i den dyiga sjöbotten. Alla som simmat i en tjärn vet hur starka de är, hur de slingrar sig, bruna och hala, om den oförsiktiges ben och armar. Vält inte båten nu, sköna damer, i era trånga korsetter och tunga kjolar skulle ni inte ha en chans emot näckrosorna och deras stjälkar.

1280px-Charles_Courtney_Curran_-_Nénuphars

Vidare bär mig associationerna vidare till Albines blomsjälvmord i Zolas roman.  Jag har inte boken själv, följande är hämtat ur Bram Dijkstras Idols of Perversity:

The garden was undoubtedly preperaing her death as her supreme delight. It was toward death that it had guided her so tenderly. After love there was only death.” Albine consequently decides that, being nature’s flower, she will die like a flower among the flowers. Filling a room with all the flowers she can find in her primitive paradise, she commits what was for Zola clearly the ultimate erotic suicide: She lets the exhalations of the flowers suffocate her. ”The marriage was prepared; the roses’ fanfare announced the awsome moment. Swooning, dying, her hands pressed tighter and tighter to her heart, she was gasoing, opening her mouth, seraching for the kiss which was to smother her.”

Det är något med blommor, deras stilla döende från den stund de spirar. Deras erotiska symbolvärde; tunga, smeksamma dofter och sammetslena blomblad. De är fresterskor och oskulder på en och samma gång. Står för födelse och död. Naturlighet och förställning. Nej, nu känner jag att vi behöver stycket om Albines död ändå, i dess helhet. Det finns två svenska översättningar av boken Abbé Mourets felsteg sedan tidigare, från 1902 och 1911, jag har dem inte i min ägo så här följer stycket i min egen blygsamma översättning denna sena fredagskväll:

Stilla nu, händerna knäppta över hjärtat, log hon alltjämt, hon lyssnade till vällukterna som viskade i hennes brusande huvud. De spelade för henne en besynnerlig musik av dofter som sakta vaggade henne tills sömns, mycket försiktigt. Först, var det ett glatt preludium, barnsligt: henne händer, som hade tvinnat den doftande grönskan, utdunstade de kramade gräsens fränhet, de återberättade hennes flickäventyr bland Paradous naturtillstånd. Sedan hördes en flöjt, små myskdoftande toner som föll ur violhögen på bordet, vid huvudgärden; och denna flöjt, broderade ut sin melodi på den lugna andedräkten, taktfast ackompanjerade av konsolbordets liljor, sjöng hennes kärleks första tjusning, den första bekännelsen, den första kyssen i timmerskogen. Men hon kvävdes mer, lidelsen kom när plötsligt nejlikorna sprack ut, med sin peppriga doft, vars bleckblås för ett ögonblick behärskade alla andra. Hon trodde sig klar för den sista dödskampen i bekymrens och vallmons sjukliga sats, som påminde henne om begärens plågor. Och, plötsligt, mildrades allt, hon andades lättare, hon gled in i en större behaglighet, vaggad av lövkojornas fallande skala, saktade ner, drunknade, till en heliotropernas älskliga psalm vars vaniljandedräkt annonserade det annalkande bröllopet. Underblommorna stack här och där in med en försynt drill. Sedan, en tystnad. Rosor gjorde, dröjande, sin entré. Från taket flöt en fjärran körs röster. Det var en stor en, som hon till en början lyssnade till med en lätt rysning. Kören växte i styrka, hon vibrerade snart av de enastående klanger som brast ut omkring henne. Bröllopet var kommet, rosornas fanfarer kungjorde den fruktansvärda stunden. Hon drog, händerna hårdare och hårdare tryckta mot hjärtat, dånande, döende, efter andan. Hon öppnade munnen, sökte kyssen som måste skulle henne, när hyacinterna och tuberoserna spred sina dunster, när de svepte in henne i en slutlig utandning, så djup att den överröstade rosornas kör. Albine dog i blommornas sista suck.

Copyright Glasgow Museums / Supplied by The Public Catalogue Foundation