Det var lunchdags och jag jobbade på Ica Maxi på köpcentret utanför Uddevalla. Den dagen hade jag inte en bok med mig som jag brukade, utan den litteraturteoretiska tidskriften Aiolos som jag precis fått i min ägo. Det var med förväntan jag bläddrade förbi det blå omslaget men min förestående läsning stördes av en kollega som vänligt undrade var det var jag läste — jag förklarade. Svaret: är inte det lite pretentiöst? Detta var inte första gången jag stötte på detta lilla ord, inte heller den sista. Men med tiden har jag blivit bättre på att förutse när det kan tänkas riktas mot mig och på så vis undvika det. I det där lunchrummet på Maxi blev jag fullkomligt ställd, lite naivt kan tyckas, men tanken hade inte föresvävat mig att mitt läsande skulle kunna uppfattas som pretentiöst. Oskuldsfull entusiasm tog för tomma, skrytsamma gester. Jag lade efter det noggrant om mina läsvanor på Maxi efter detta, på sin höjd kunde jag tillåta mig att läsa kultursidorna i DN (vilket också ledde till ett missförstånd med en annan kollega som inte kunde förstå varför man skulle vilja läsa något annat än sportsidor, vilka jag i min tur undviker). Med tiden har jag nästan helt slutat tala eller skylta med min smak, för det är vad det handlar om — kulturyttringarna jag uppskattar eftersom de uppfattas som pretentiösa eller elitistiska. Det finns en oförståelse inför att man hellre skulle läsa en analys av en Hölderlindikt än Aftonbladet eller en gammal hederlig deckare (om man nu ska läsa något alls). Och detta gäller inte bara i Maxis lunchrum utan även i miljöer där jag trott att jag skulle finna likasinnade som till exempel på universitet, där (överraskande många av) mina studerkamrater i litteraturvetenskap funnit det märkligt och lite misstänkt att jag med nöje läste så kallade klassiker. I akademien kunde jag själv också i tysthet ge kursare epitetet ”pretentiös” när deras läsning mig tycktes sprungen ur en vag uppfattning om vad som uppfattades som statusgivande snarare än av rent intresse. Även i ett sådant sällskap har jag inget mycket att säga, en läsning på sådana premisser blir anemisk och trött. Diskussionens syfte reduceras till att briljera, och återigen, är tanken på att man skulle vilja läsa av andra orsaker fullkomligt otänkbar.