Förresten noterade jag precis att man redan nu kan bevaka Arma Belgien på exempelvis Adlibris och Bokus. Naturligtvis kommer man också kunna köpa den direkt från förlaget.
Under konstruktion…
Nej, det är inget aprilskämt, det olyckliga datumet till trots. I väntan på den planerade hemsidan kommer alltså den efterlängtade flytten från Blogspot till WordPress. Allt är ännu under konstruktion, men uppdatera gärna era bokmärken och RSS-flöden o dyl.
Vad jag sysslat med det senaste halvåret
Boktips: Vi ses på Place de la Sorbonne
Hennes ömhet är någon annanstans nu. Jag uppfattar glimtar av den ibland, i hennes skratt i telefonen, på hennes sätt att bära sin silverrävspäls och i pälsens doft… Den där doften, är det all jag har kvar av henne?
Ur Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy
En önskan: möta våren i Paris (på restaurangen, på operan, på kabarén)
Gessner-vecka: Biskopfisk
Det här är en så kallad biskopfisk. Ett mytiskt väsen likt sjöjungfrur hälften människa, hälften fisk. Den ska ha fått sitt namn av att huvudfjällen liknade en biskopsmössa och fenorna ämbetsdräkten ifråga. Enligt legenden ska de ha haft samma funktion som sina landlevande ämbetsbröder i det submarina samhället som enligt folktron utgjordes av tritoner och sjöjungfrur. Biskopfiskarna har troligen sitt ursprung i verklighetens sjökor eller marulkar, de senare kallas passande nog för munkfiskar, ”monkfish”, på engelska.
En biskopfisk ska ha fångats 1433 och förts till kungen av Polen. Denne skall ha visat upp fisken för några katolska biskopar. Biskopfisken bad då genom gester om att bli befriad vilket kyrkomännen då krävde av kungen. För att uttrycka sin tacksamhet gjorde biskopfisken korstecknet innan den försvann ned i havets vågor. I Gessners Historiae Animalium är det dock inte denna biskopfisk som omnämns utan en som ska ha fångats 1531 vid den tyska kusten. Den vägrade äta i fångenskap och dog tre dagar senare.
Gessner-vecka: Kamel
Om kamelen kunde man i Historiae Animalium läsa:
”This beast is very hot by nature, and therefore wanton and full of sport and wrath: braying most fearfully when they are angered.”
Gessner-vecka: Kameleont
Glasklart
När jag läste litteraturvetenskap (så konstigt det känns att skriva det i imperfekt) tyckte jag alltid bättre om de analyser som anpassade sig efter undersökningsobjektet, det vill säga den skönlitterära texten, än de analyser som anpassade undersökningsobjektet efter dem själva. De förstnämnda var ibland lika njutbara att läsa som texterna själva, emedan de sistnämnda alltid såg likadana ut.
*
Eftersom jag tycker så mycket om de franska symbolisterna, faller det sig naturligt att uppskatta litteraturforskare som Jean-Pierre Richard. Han lägger sig så nära undersökningsobjektet, Mallarmé, att han fått kritiken att analysen blir lidande, utan avstånd blir hans text lika svårtydd som Mallarmés poesi.
”Att frilägga för ögat det poetiska verkets gåtfulla armatur” är Mallarmés definition av vår plan. Logik och sensibilitet är också, efter hans förslag, de bestämda polerna i vår forskning. De tillåter oss att med säkerhet stiga in i detta svårtillgängliga verk genom att i verkets sanna rörelse urskilja en sensibilitet i logiken och en logik i sensibiliteten.
Richard i Roland Lysells översättning
Jag vet inte, men finns det inte något mycket tilltalande i att underkasta sig författarmedvetandet? Att i sin läsning följa hans tänkandes logik – är inte det ett utmärkt sätt att förbli texten trogen i sin tolkning?
*
Bäst blir det kanske när symbolister får tala om symbolister. Här belgiske Verhaeren om Mallarmé:
Varför inte säga att en sonett av Mallarmé är ett palats helt gjort i gloriöst glas som får sitt ljus inte utifrån, utan inifrån? Symbolkonst, säkerligen, och synteskonst.
Ett sätt att säga något om det man egentligen inte kan tala om, genom liknelsen närmar sig Verhaeren något jag känner igen i Mallarmés diktning. Med ord om ord kan läsningen vidgas och det blir möjligt att uttala sig om en kvalité i texten man tidigare saknade begrepp för.
*
Ett glaspalats som lyses upp inifrån…
Gessner-vecka: Bäver
I februari 1860 läste den den amerikanske författaren Henri David Thoreau Historiae Animalium. Han antecknade följande i sin dagbok:
It would seem as if the more odd and whimsical the conceit, the more credible to the mass. They require a surprising truth, though they may well be surprised at any truth. For example, Gesner says of the beaver: ”The biting of this beast is very deep, being able to crash asunder the hardest bones, and commonly he never loseth his hold until he feeleth his teeth gnash one against another . Pliny and Solinus affirm, that the person so bitten cannot be cured, except he hear the crashing of the teeth, which I take to be an opinion without truth.”
*
Gesner (unless we owe it to the translator) has a livelier conception of an animal which has no existence, or of an action which was never performed, than most naturalists have of what passes before their eyes. The ability to report a thing as if [it] had occurred, whether it did or not, is surely important to a describer. They do not half tell a thing because you might expect them to but half believe it. I feel, of course, very ignorant in a museum . I know nothing about the things which they have there, – no more than I should know my friends in the tomb. I walk amid those jars of bloated creatures which they label frogs, a total stranger, without the least froggy thought being suggested . Not one of them can croak. They leave behind all life they that enter there, both frogs and men.
*
For example, Gesner says again, ”The tree being down and prepared, they take one of the oldest of their company, whose teeth could not be used for the cutting, (or, as others say, they constrain some strange beaver whom they meet withal, to fall flat on his back), . . . and upon his belly lade they all their timber, which they so ingeniously work and fasten into the compass of his legs that it may not fall, and so the residue by the tail draw him to the water side, where those buildings are to be framed, and this the rather seemeth to be true, because there have been some such taken that had no hair on their backs, but were pilled, which being espied by the hunters, in pity of their slavery or bondage, they have let them go away free.” Gives Albertus and Olaus Magnus as authorities for this.
