Baudelaires hatt
Kapitel 13 i Atlantis barer av Durs Grünbein handlar om diktarna och deras dragning till havet och där stöter jag på en gammal vän:
Där är Baudelaire som, på sin första och enda sjöresa i riktning mot Indien, vänder och far tillbaka till Paris. På ön Bourbon (idag La Réunion), berömd för sina vaniljväxter, ramlar han i hamnen från en repstege ner i vattnet och blir uppdragen på land, alltjämt med böckerna under armen. ”Endast hans hatt blev hajarnas rov”, heter det i ett anonymt kolportage för en parisisk dagstidning.
Hatten igen! I den lilla boken Cinq journées avec Charles Baudelaire à Bruxelles av Georges Barral att författaren nämner Baudelaires hatt: ”Likt Nadars har den en excentrisk kontur, som passar hans framtoning som plågad estet. Hatten kom att vara upphov till ett par komiska missöden, då folket i Bryssel skulle visa sig oförmögna att skapa något liknande åt honom.”
*
Jag tänker mig en bilderbok, som förtäljer denna hatts (eller snarare dessa hattars) alla äventyr. Nästan lika intressanta, våghalsiga och oemotståndliga som tankarna under den hjässa de täckt.
*
(Ni har väl uppmärksammat att Alastor Press erbjuder Baudelaires Arma Belgien och Huysmans En Route för det gentila priset 320 kronor. Oemotståndligt, inte sant?)
På väg till jobbet
Boktips: Atlantis barer
Essäer är en genre man borde läsa lite oftare. För ett tag sedan hade jag nöjet att läsa den tyske poeten Durs Grünbeins Atlantis barer – Fjorton dykningar efter en versrad utgiven som en del av förlagets Ersatz essäsatsning. Jag vill egentligen inte säga något om texten. Det är en text där man bara vill citera stycke efter stycke – att sammanfatta, lägga till rätta och förkorta tycks mig anstötligt. Hellre då stanna vid en enkel uppmaning: läs själva! Boken i sig är ganska kort, men inbjuder till omläsningar. Till att låta blicken lämna boksidan för en stund och oseende stirra framför sig medan Grünbeins ord möblerar om i ens inre. Det räcker inte? Ni vill veta mer innan ni klickar på ”köp” på adlibris eller uppsöker närmaste bibliotek? Såhär: det handlar om en rad i en av Grünbeins dikter: Atlantis barer. En fördjupning om man så vill, i cirklar rör vi oss kring denna enda rad. Genom gamla semesterminnen, genom litteraturhistorien, och myterna går rörelsen. Och framför allt handlar det om havet, havets plats i nämnda semesterminnen, litteraturhistoria och myter. För inte allt för länge sedan skrev jag just något om detta att poeterna ibland är de bästa litteraturtolkarna. Här har vi essäer som i mångt och mycket följer poesins logik – det är så njutbart att min prosa som bara är prosa och inte alls poesi inte förmår uttrycka det. Fortfarande inte övertygad? Nå, så ett utdrag då:
Mittemot närmare bestämt, i ett hörn av det lokala Museo Archelogico, i form av en enkel teckning. Den visade den sportiga profilen av en man som hoppar ner i vattnet från ett torn, för alltid stelnad i flykten. Det som framställdes var exakt det ögonblick då en människa lämnar fast mark under fötterna men ännu inte nått det nya elementet, Mannens blick var stelt riktad mot strimman av blått under honom, fast på samma gång sällsamt levande, med ett nästan listigt glitter i den i ögonvrån inprickade pupillen som förlänade honom ett lite skelögt utseende. Han hängde bokstavligen i luften, som för att illustrera Zenons berömda liknelse om pilen.
Ett till?
För att än en gång bli abstrakt: Vad är det som verkar i en metafor? Är det som filosofer menar, dess genuina autism som gör den gåtfull och just därför förförisk? Är metaforer, som enbart språkliga produkter, helt självrelaterade föreställningar, inåtvända bilder med en på sin höjd lös referens till yttervärlden?
Min orkidé lever och frodas
Ledighet
Fyller rummet med Pergolesis Stabat Mater dolorosa (jag har hört att detta är ett stycke man som sopran eller alt förr eller senare alltid kommer få framföra, så att säga populärt i konsertsammanhang. Kanske på gränsen till utslitet. För mina jungfruliga öron är det inte det, och det ger mig ännu de mest sublima rysningar av välbehag. Rösternas sammanvävning, den där enkelheten som gör barockmusiken att föredra framför… ja all annan musik. Det är egentligen omöjligt att beskriva med ord, men jag upplever det man kallar för barockmusik som glasklart, som ett klart vattendrag eller kristall. Framåt mitten/slutet av 1700-talet inträder en konstlad kvalité (Mozart!) och framme i 1800-talet finner jag musiken och i synnerhet operans ljudvävar grumliga. Hellre än symfoniorkestern de ensamma rösterna och stråkarna.) och låter bli arbetet som väntar genom att skriva ändlösa små texter att lägga upp på Stasimon (detta det omöjliga i att tillåta sig ledigheten när det alltid finns saker att göra. Stressen i vetskapen att fler arbetsdagar väntar, att det som måste göras måste göras nu om det ska bli gjort. Skyldigheten man har mot andra, men främst sig själv att utföra arbetet. Sorgen som väntar om man misslyckas.) Kanske tillåter också dagarna ute på Drottningholm ett klänningsinköp senare under dagen, ett nytt nagellack (även om det senare tycks bortkastat efter nämnda kassatjänst i teaterns butik, av min stolthet, mina vackra naglar, finns ingenting kvar).
Dagens outfit: Turkos pälsboa
Uppsala tidigt en morgon
Glad Påsk?
Påsken, den dubbla högtiden. Död och återuppståndelse. För min familj ligger kanske tyngdpunkten på det förstnämnda, min morfar gick bort på långfredagen (innan min födelse, likväl är det en del av min historia). Jag äter gärna ett chokladägg eller två, men har svårt att fira den här högtiden. Det är något i narrativet som skaver, smärtan i att människosonen måste dör får våra synders skull så mycket större än glädjen i att han återvänder från de döda, återuppstår. (Säger en övertygad ateist, sedan barnsben utsatt och märkvärdigt mottaglig för religionens stora berättelser.)
Sjukdom & Planer
Lagom till påsken går jag alltså och blir sjuk. Feber som tvingar dig att stanna hemma från jobbet-sjuk, straffet för att jag sedan en tid tillbaka uttryckt förvåning och stolthet över att förbli förvånansvärt frisk? Men nu: först efter två dagar nedbäddad i soffan har jag sinnesnärvaro nog att ens starta datorn. Jag tänker att förklaringen till sjukdomstillståndet står att finna i att det varit kallt på teatern (och som alltid: för tunna strumpbyxor och tröjor), mitt myckna kollektivtrafikåkande i sällskap med förkylda resenärer och det faktum att jag kanske borde unnat mig en ledighet någon gång under hösten/vintern/våren.
*
På tåget, pendeltåget och bussen som jag tar varje dag samlar jag tankar. Skriver i anteckningsboken, läser färdlektyren. Men väl hemma om kvällarna finns inte orken att skriva in det i datorn. Ett mål: att få ordning på anteckningarna – vaska fram resonemangen. Presentera, kanske här.
*
För i år har jag läst så bra böcker. Förra året var året jag hittade tillbaka till glädjen i att läsa böcker. Att läsa alla sorts böcker: också de som bara är underhållande, och av tvivelaktig kvalité. Jag läste 50 böcker, nästan en för var vecka. Mycket nyskrivet, mindre klassiker. I år läser jag färre böcker, men de är bättre. De väcker tankar, jag måste delge er några av dem så småningom. Om inte annat: citera understrykningarna…
