Det är sommar och som vanligt återvänder jag till gamla favoriter. Varje sommar ser jag till att läsa lite Balzac – en författare jag upptäckte relativt sent. Balzac är rolig och fruktansvärd. Den som för ett ögonblick inbillar sig att saker och ting var bättre förr kan snabbt botas från sina villfarelser genom läsningen av en Balzac-volym eller två. Det finns idealister, men dessa belönas icke, det är girigheten och egennyttan som styr. Det var så i 1836, så är det nu och inget tyder på att framtiden har något annat att erbjuda. Stundom kan jag tänka mig att Balzac kan upplevas som lite långrandig och att författaren prioriterar lite märkligt: scenen där den ljuva Coralie dör avhandlas på en halv sida medan en processkostnad uträknas på två sidor och vi får också följa en förfalskad växels resa i landsorten och Paris. För att inte tala om Förlorade illusioners inledande redogörelse för det tidiga 1800-talets tryckeriväsen. För den moderne läsaren återstår att läsa sådana stycken lite kursivt och i sitt inre måla upp de gester och händelser författaren beskriver mer flyktigt. Framför allt är Balzac rolig, klarsynt och skoningslös mot sina egna karaktärer och i sin samhällskritik.

(Jag tänker mig att Lucien ser lite ut som Rupert Friend i filmen Chéri, fast blond.)

Det har säkert skrivits hyllmeter om 1800-talets sociala rörlighet och hur den löper som ett genomgående tema i seklets litteratur. Det ligger något allmänmänskligt över det, och på något sätt finner jag skildringen av Lucien de Rubemprés uppgång och sedermera fall mer rörande än skildringen av hans ärliga men fattiga svågers och systers umbäranden. Lucien har genomgående ofta sig själv att skylla för sina olyckor, men hans tillkortakommanden bottnar delvis i hans brist på erfarenhet och att han är obekant med de sociala koder som gäller och den logik som råder i samhällets övre skikt. Vilket torde vara själva kärnan i alla klassresenärers osäkerhet. Sammanfattat i den kanske uppenbara satsen: man kan inte veta det man inte vet, kort sagt, bara genom att känna till felen kan du också undvika. Misstanken om att man kan göra sig skyldig till något oförlåtligt, att marken när som helst kan ge vika för ens fötter så att man faller tillbaka ner i den grop man lyckats kravla sig upp ur – är det inte klassresenärens ständiga skräck?

*

Om man hoppar till 1980-talet och färdas över kanalen till England och London hamnar man kanske i Alan Hollinghursts Skönhetens linje som jag äntligen kom mig för att läsa tidigare i sommar. Den var precis så bra som alla sagt, här ett (något atypiskt) utdrag just på tal om klassresenärer:

Tjänstefolkets trappa låg bredvid huvudtrappan, åtskilda bara av en vägg, men vilken skillnad det var mellan dem: den smala baktrappan, farligt ledstångslös och snävt krökt i ett djupt, grått trapphus i det kulna ljuset från ett takfönster, varje steg nednött till en djup sänka, medan den stora svepande huvudtrappan, ett underverk av utkragningar med trapplopp som delade sig och förenades på nytt, hyste porträtt av furstebiskopar och hade sädesax på gjutjärnsräckena som vibrerade med vart steg. Detta var äntligen prakt, stegrad fröjd, och i varje krök fanns små dörrar som låg i liv med träpanelerna och som manövrerades med pedaler under furstebiskoparnas högklackade och rosettprydda skor. Dörrarna gav tillträde till baktrappan och dess lömska dunkel. Så snabbt och omärkligt man tog sig från den ena trappan till den andra, efter den stolta vita kaninen, en välkänd porrstjärna som hade gått på Harrow och hade en slutmuskel som blinkade med klockor klämtade, folksamlingar mumlade och duvor flaxade kring vindskupefönstren, allt medan Nick vaknade och vände på sig i sitt eget lilla rum igen, i hemmets bekväma antiklimax.

När man tänker på det  skulle Lucien ju eventuellt också kunna se ut lite som Dan Stevens som spelar Nick Guest i filmatiseringen av Skönhetens linje.