Oordning och hemvändande

Jag längtar hem och jag vill stanna kvar. Om mindre än en vecka är jag tillbaka i Uppsala. Det finns ingen ordning i det här hemmet längre. Jag känner mig stympad utan mina böcker och tillhörigheter.* Oron bor i mitt sinne. Det är en uppsats som inte är klar, inte ens halvt. En uppkommande tentamen som man borde förbereda sig inför. Det är oklara framtidsplaner. Det hopplösa i att längta till Stockholms innerstad utan för den skull känna sig förmögen att göra avkall på sitt behov av yta och generöst med kvadratmeter. Det är att det finns så många museer att besöka. Så många böcker att hitta. Så många skor att prova. Etcetera.

*Jag tror jag har skrivit om det tidigare. Detta att jag fäster mig vid ting. Föremål som blir mina fasta punkter. Högt värderade gamla trotjänare som minnesbärare och trygghetsgivare. Och närmast mitt hjärta är mina böcker. Jag finner det oerhört svårt att exempelvis låna ut mina böcker – tanken att de inte står på sin hylla, att de kanske aldrig återvänder, är fullständigt outhärdlig. Därför är det minst sagt jobbigt då alla som besökt oss här i Paris fått agera litteraturkurirer hem till Sverige. De är med andra ord utspridda över Sverigekartan, mina stackars volymer. Jag vill samla ihop dem och ställa dem på sina platser i bokhyllan (även om jag misstänker det numera saknas en hyllmeter eller två för att alla skall få plats). Jag har träffat ett flertal individer som uttryckt lättnad över att göra sig av med sin boksamling – bara spara det väsentligaste. En ny frihet inställer sig. Jag har träffat människor som talar om böckerna som en cancer som sprider sig i hemmet. Det börjar i vardagsrummets välstädade bokhylla för att sakta men säkert sprida sig till rum efter rum. Till sist har man böcker från källare till vind. Böckers förmåga att ackumulera sig i läsarens hem tänker jag inte debattera – det är närmast att betrakta som en sanning. Men att värja sig emot sjukdomen, att mista det högt värderade böckerna – aldrig! Patologisk bibliofili på gränsen till bibliomani, kanske, någon bot existerar inte.

Ett svar till “”

Lämna en kommentar