Jag måste skriva ett par ord om Stockholms (s.k.) Poesifestival. Besvikelse, besvikelse, besvikelse. För seriöst, detta är ju Hufvudstaden. Och Dramaten som scen. Och tidskriften 00tal som håller i arrangemanget. Är inte detta gräddan? Varför går jag då därifrån lika otillfredställd som när jag gick hem från Café Hängmattan, för en evighet sedan i ett blygrått Göteborg? Varför är det sämre än Affes Överjordsfestival? Varför lyser inte stjärnorna på Elverkets lilla scen svagare än f d nindamedlemmen Mattias? Varför stannar mitt hjärta under hans uppläsning, men rörs inte det minsta av något som uppträdde på fredagens scen? Förresten var det hemskt lite poesi för att vara en poesifestival. Musik och elgitarrer och modern dans från Polen. Det är säkert hur trevligt som helst, men kanske inte vad jag såg fram emot eller ens är intresserad av!
Det enda jag bär med mig därifrån är en fundering kring huruvida den blonderade Dickons Edward är genuin eller ej. Posör eller excentriker, jag kan inte bestämma mig och vet därför inte riktigt hur jag ska förhålla mig till hans person. Det vill säga om jag skall tycka om honom eller ej.
…
(Jag kan ju inte bara tystna av rädsla för att göra mig omöjlig i litterära sammanhang.)
…
Annars, tenta nästa vecka. Jag har slarvat. Struntat i kurslitteratur och föreläsningar. Vetenskapsteori intresserar mig ibland – i synnerhet hermeneutiken. Men föreläsningarna börjar så tidigt, och jag är ständigt trött. Mitt självförtroende är uppblåst, efter första tentans B (fem timmars aktivt studerande) och andra tentans A (gick igenom anteckningarna kvällen innan). Jag tror mig tydligen oövervinnerlig (är jag inte det då? krävs ytterligare bevis?) Alltså är jag inte ens orolig för fredagens tenta.
Då är jag desto mer nervös inför torsdagen då jag med min skrivarkurs ska på besök hos ett förlag och få riktiga lektörsutlåtande på våra texter. Åh Gud, tänk om de tycker det är dåligt. Tänk om de tycker det är bra! Det är Det tudelade trädet som ska upp till bedömning igen. Såklart. Jag har återigen fastnat, ska jag skriva i presens eller ej. Jag har skrivit om hela texten till imperfekt, och är alldeles villrådig. Vilket är bäst? Kanske jag vet efter torsdag.
Till sist, något herr Leopard nämnde på ”poesifestivalen”. Om neo-narcissism. Skillnaden från den klassiska narcissisten skulle vara att the new kind behöver sitt nätverk för att bekräftas, och bekräftar i utbyte andra i nätverket. Att bloggar och dylikt gjort det möjligt för en massa minikändisar att framträda. Det här är ju en blogg, är jag då en neo-narcissist? Med tanke på att jag blir allvarligt oroad, jag faktiskt helt stum när besökarna börjar växa till antalet, när de inte längre lätt kan identifieras, ja då tystnar jag tills folk tröttnar. Sen drar jag igång igen, tillsammans med mina trognaste läsare, färre än tio till antalet. Detta har jag skrivit om tidigare, om anonymiteten som försvann och vägran därför att lägga ner. Här skriver jag för min skull, trots det paradoxala i att det som finns till offentlig beskådan är skräpet, och det bra ligger i byrålådan. Det finns ju en annan funktion också, att de som faktiskt bryr sig kan hålla sig uppdaterade. (Speciellt som Malm tagit sådan tid på sig att beställa hemtelefon, den är på gång nu, jag hör av mig med telefonnummer när vi har ett.)
Men jag hade en poäng här någonstans också. Låt se.. just det narcissism. Jag är nog snarare av den gamla sorten. Med abnorm självbild, inte nödvändigtvis positiv, egocentrerad, och i ständigt behov av bekräftelse. Men det är en sak i synnerhet jag behöver få bekräftad, en enda sak som spelar roll och det är att jag har förmågan att kunna skriva bra texter. Allt annat är oviktigt.
…
Vilket utomordentligt rörigt och ostrukturerat inlägg. Min ursäkt: jag är trött och förkyld.
Hillevi Norburg 